Hemma igen

Jaha, så nu var vi hemma i civilisationen igen då.
Skönt att komma hem men oerhört skönt att befinna sig i ingenmansland också.
Kvällarna i stugan är magiska! Niklas och jag ligger på loftet och bara softar, det är mer än underbart!
Denna vecka har vi haft storm så det har inte gått att vara ute. Dessutom har ett äckligt höstregn vräkt ner så vi har varit inne mycket.
Jag, klantigast i stan, ramlade ner för den branta innetrappen och bröt lilltån (som är alldeles svart nu)och slog mig satan i ryggen och på rumpan. Det gäller att vara försiktig verkligen.
Niklas har fortsatt med sitt städryck även här hemma när jag har vilat så nu har han gjort fint på altanen också. Jag är stolt och förvånad om vad han besitter för inredningsideér.
Inponerande.
Nu på eftermiddagen har grabbarna Grhus varit och kollat på hockey. De stannade en period , vilket var alldeles laghomt för en femåring, så jag var inte själv så länge.Skönt.

Nu blir det soffläge och vilandes av blå fot.

Vila

Idag åker vi ner till lugnet i stugan. Kommer hem i veckan.
Kanske bloggar jag från telefonen...vi får se.

Kram

Plattfot

Idag har vi varit till doktorn jag och lilla D.
Han är plattfot (som sin ankpappa:)
Läkaren konstaterade på två minuter att det inte var något att oroa sig för
och det var ju såklart jätteskönt.
Hon sa att kan de stå på tå så ser man lätt om det finns en tendens att man har hålfot och det hade han.
Snart ärr julen här också. Jag vet ännu inte vart vi skall fira men jag har iallafall beställt årets julkort.
I år drar vi åt snaran. De vi inte fick av förra året får inget i år.
Jag längtar verkligen efter första snön och julkänslan. Jag är redan trött på att det är höst.
Idag har jag tagit mina första insulinspruutor. Mer "skit" att komma ihåg att ta och att bära med sig men har man diabetes så har man. Bara svårt att vänja sig vid tanken.
Kanske är så enkelt att jag måste gilla läget...

What a shame

Musiken spelar en stor roll i mitt liv.
Som jag mått och mår har jag knappt lyssnat på musik alls det senaste året.
Annars går det inte en minut som jag inte har musik på eller för den delen sjunger hellre än bra.
Nu har det kommit tillbaka lite. Lusten. Lusten av att nåt kan göra mig glad. Inte för att vara orättvis mot någon/något, men jag är KÄR.
Jag är så kär så det känns oförskämt bra i magen!
Såklart är det i musiken jag har hittat kärleken!

HURTSEn grupp på två killar från Manchester. Theo Hutchcraft, en fantastisk sångare och Adam Anderson, hans följeslagare på keybord.Låtar 'Wonderful life'
http://www.youtube.com/watch?v=SSd_DbWzbVc
'Stay'
http://www.youtube.com/watch?v=15uFb2wjxjg&translated=1

TAKE THATIngen presentation behövs.
Robbie och Garys låt 'Shame' är så bra.http://www.youtube.com/watch?v=tv49bC5xGVY&feature=related


Kommer att länka dem så att jag kan dela med mig av härlighetena.
Och btw, Gary är MIN, bara så att ni vet;)
Lyssna sig trött på något?Vad är det?Finns inte ....iallafall inte mmed dessa låtar.

Sug

Shit vad sötsugen jag är!
Säkert för att kag har diabetes och inte "får" äta sött.
Jag har blivit en glassoman. Laktosfritt förstås och med strössel till.
Tjabo och jag delar passionen och kan inte få nog.
I dag var glassen slut!
KAT-A-STROF!
Det är ju lika illa som att en bro rasar, ett krig bryter ut eller liknande.
Hemska tanke.
Ska åtgärdas imorrn så att vi alla kan andas ut och så att Niklas slipper ha två småbarn som tjatar.

Ska på möte imorrn. Har gruvat mig läääääääääänge för det.
Hoppas på att kunna sova någorlunda inatt, trots fullmåne.

Varför klaga?

Ibland klagas det för jäkla mycket. Man har inte det, saker är inte si eller så och bla, bla, bla.
Jag har alltid försökt att se positivt på allt förutom nu då när jag har gått om klagomuren i gnällighet....
Idag har vi lillen ute på entreprenad. Han är hos MollMoll.En stund tidigare ringde pappa och frågade om vi behövde barnis för att kunna gå ut och käka.Snacka om förspänt!!!!
Vi har det superbra. Ett fantastiskt kontaktnät och inga kan väl vara gladare än vi!
Det enda vi klagar på är att vi är totalt handlingsförlamade när han inte är hemma......vi bara sitter som två fåntrattar.
Jaja.......snart har vi även nära till IKEA.
Bara en sån sak.

Tillbaka på bloggen igen

Känns som om det ofrivilliga avbrottet (jag har helt enkelt skitit i att blogga) var välbehövligt.
Jag har inte mått bra alls och mår fortfarande som en påse skridskor.
Dessutom, go' vänner, så har jag fått diabetes.
Ville bara meddela min uppståndelse igen och tala om att jag nog kommer att hänga här ett tag nu igen. VErkar som om jag saknat det........lite:)

Tillbaka igen.

Måndag

En händelserik dag.
Var och handlade, fick ett telsamtal från dagis. Davíd hade slagit i huvudet och det blödde.
Jag körde alldeles för fort och hämtade upp honom för att på akutrummet på vårdcentralen tejpa i hop honom lite.
Ingen fara, ett jack, men han är pigg som en lärka nu. När han börjar säga ord som innehåller "bajskorv" , då vet man att det inte är några större fel på honom.
När vi kom hem fick vi besök av en skyttekompis till mig. MYCKET roligt!
Somnade i solen på eftermiddagen när Niklas kommit hem och nu håller jag på att uppdaterar här. Vi har haft en fantastisk helg i stugan, soligt och fint. Jag har bara flippat ett par gånger och Davíd, ja han kör fyrhjuling så att gruset sprutar!

Torsdag

Haft två RIKTIGA skitdagar, ska radera dem ur min almanacka, idag är det en "halvbra" dag.
Har skjutit 47 idag, är nöjd med det.
Vissa dagar är jag inte trygg med ett skjutvapen i min hand men jag har alltid nån med mig som kan stoppa dumheter om jag får för mig nåt. Har även skjutit 9 mm idag!
Polisammunition. Liten rekyl, det var coolt. Jag var inte medveten om det, men nu skall jag kika runt och se om jag hittar en för ett bra pris. Kul att skjuta med lite grövre ammu.
Annars har vi ju skitväder med regn så det är ju inte lönt att parkera sig i en solstol direkt....
Imorrn bär det av till stugan och lite lugn och ro. Jag funderar på att stanna kvar där en vecka sen när jag blir så pigg att jag kan vara själv.
Vet ju inte när det skulle bli....inte detta år iallafall.
Talat med läkaren idag. Vi fixade och trixade. Jag är ju min egen läkare och det är ju inte alltid så populärt att själv ställa diagnoser och ta olika mediciner....men denna gång hade jag gjort rätt!PLUS att jag fick sömntabletter, wonderful. Jag behöver verkligen dessa.
Nu ska jag kolla in sclagern och vila lite.

Bara regn hos mig

Här regnar det. Konstigt väder vi har nu för tiden. Varannandag sol och varannandag regn. Nästan som mitt humör faktiskt. Ena dagen upp och andra dagen ner.
Idag ska jag med mamma och handla mat. Vi har Junior med oss och det ska bli intressant att se lite folk. För övrigt är jag jättetrött, har sovit himla dåligt inatt.Vi får se vad dagen har att bjuda på annars....vi får se.

Tankar

Just nu har jag många tankar. Jag mår rätt dåligt just nu och kan inte göra så mycket åt det. Tankarna och hjärtat spelar ett spratt. Ska man göra si eller så. Jobbigt att vara i en depression när man inte är sig själv eller känner igen sig själv längre.
Jag har börjat att skjuta men jag är så schitzo att jag inte vet om det är det rätta just nu. Klarar jag av det?
Jag får ju frisk luft iallafall, och det ser jag som ett gott tecken. Syre är bra.
Att inte lita på sig själv med ett skjutvapen i handen är mindre bra.
Hittills har jag litat på mig själv och känt mig stabil. De dagar jag har som är JOBBIGA så försöker jag sova bort dagen.
Jaja, NÅN gång skall jag väl känna lycka och harmoni igen.

Godnattsaga

Jag är häpen. Vår som läser godnattsaga och han kan böckerna sida för sida nästintill ordagrant.
Det är HUR kul som helst att höra på honom när han läser om "Pelle Bajskorv" som inte har någon "sans".
Ungar - det måste ju vara den största gåvan i världen. Vilket liv vi har fått.
Underbart.

Lata dagar i solen

Hemma igen efter några fina och lata dagar över Kristi Himmelfärd i stugan.
Skönt att komma iväg från dessa fyra väggar och ta av sig tvångströjan lite.
Jag känner att jag inte har några självmordstankar längre, så jag hoppas verkligen att denna medicin faktiskt skall hjälpa på lång sikt. Min läkare säger att det kommer att ta TID att bli frisk.
Men att inte vilja skära upp hela sig själv äör väl iallafall ett steg framåt????

Nu har jag hållit på med boken. Skriva är ju det bästa jag vet det är ju därför jag delar med mig av mitt liv här på bloggen. Nu har jag visseligen kört fast. Jag skriver lite varje dag, men nu är det stopp igen.
Allt är stopp igen. Inne i en dvala-period igen.
Jaja, jag är ju van att ha bakslag, bara att hänga med när de kommer för man slår sig rejält varje gång.

Mina pojkar ger mig glädje och styrka och det är jag så glad över!

En solig dag

Inte mycket att rapportera.
Sovit inne. Sovit i solen. Ätit. Skrivit lite. Nu TV.
En helt vanlig dag i en Annikas liv.
Ingen sovhjälp inatt....huga. Jag bävar.

En kommentar från Davíd idag var att han frågade om vi hade byggt ett bäverbo när Niklas hade sågat ner kvistar från äppelträdet:)
Skratt skratt.

Shot

Mitt bästa skjut på ett år.
Wonderful.

Söndag

Ett par av våra vänner ska gifta sig!
Jag är nog gladast av alla för det. De är underbara!
Grattis!

Idag har vi klippt äppelträdet, eller jag har tittat på. Sen har jag sovit. Haft en pissdag så det kunde ha varit bättre. Maken och sonen har fått gjort mycket av dagens sysslor och jag har mest varit "abstinensig" och dan.
Hoppas verkligen på en bättre dag imorgon. Nyss har Niklas masserat mig och det är verkligen underbart!
Nu är jag trött så det blir en tidig kväll och tack och lov är det "medicinkväll" så jag kommer iallafall att få sova!
Yes.

Ännu en rad

Mycket fakta blir det men boken börjar ta form. Jag skriver om "enkla grejer" ur min journal och får slå upp mycket på internet för att få en förklaring till all "grekiska". Men det är kul. Det händer något.
Ska skriva lite till innnan jag skriver ut och börjar kolla vad jag egentligen har för material. Ska sen be någon kritiker läsa så att jag får en "first opinion".
Vet ni.....
DET KOMMER ATT BLI AV. Jag kommer att bli en författare!

Sweet!

Kolla han underst. Bussigt:)

Lycka

Jag och min son har kommit varandra nära. Mycket nära.
Jag är lycklig. Just på det sättet att jag har blivit MAMMA.
Det tog nästan två år innan tillit och misstänksamhet släppt hos min lilla älskling.
Jag tänker mycket på hur det är att vara föräldralös men försöker slå bort tankarna när de blir för plågsamma. Min son har en mamma som lämnar honom på dagis, får puss och kram. Han leker med sina kompisar och älskar dagis och sen har han en pappa som kommer och hämtar honom när dagen är till ända.
Betänk. Han hade inte det för två år sedan. Ruggigt.

Jag ser inte våran familj som en "hjältefamilj" men jag ber er att tänka till när det är barngalor (som jag själv inte kan se av känslomässiga skäl)
Hjälp varenda unge, ge rädda barnen en slant, tänk på barncancerfonden.
Alla kan inte göra allt men alla kan göra något.

Barnen är våra gåvor, vi har dem till låns, men de är vår framtid.

Arga Snickaren

Nu kommer en ny serie. Den heter Arga Städaren. Huvudperson är min mamma.
Hon har varit här idag och städat och det är ju så att jag får skämmas......
Hon hotade med att brandkåren kommer att rycka ut för det var så dammigt. Jag kontrade med att jag har roligare för mig än att städa. Hon köpte inte det, tyvärr. Men som hon städade sen. Underbart!Snabbt och fint. Gissa vem jag kommer hyra in varje vecka?????
Seriöst, jag ska fasen fråga!
Tur att det inte sänds på TV iallafall...

Haha

Jag har tagit mig i kragen!Jag har skrivit!
För övrigt haft en rätt pissig eftermiddag med tårar men kände ändå att jag kunde dokumentera några faktarader. Nu känns det som om jag har gjort nytta för första gången på ett år. Jag har ådstadkommit något!
Jag har faktiskt kommit längre än vad jag trodde. Flitighetens lampa har tydligen lyst nån gång i slutet av 2008. Undrar bara när jag blir klar........
Får nu se till att fira med ett eller ett par glas.
Hallonsaft.

Bra ställen

Ge mig en pryl eller ännu hellre ett papper/viktigt dokument som skall förvaras på säkert ställe.
Jag lovar. Det kommer aldrig att komma fram igen. Så duktig är jag.
Jag blir GALEN!!!!!!!!!!!!!
Min svaghet är att jag är en minnesoptimist som TROR att jag skall komma ihåg vart jag lagt saker och ting.
Icke. Bortblåst, nedgrävt, puts väck.
Jaja, det är inte bara kroppen som är 90 år, även minnet har fått sig en släng av sleven.

Nu lyssnar jag på Falco. HUR bra är Jeannie nu igen?
Superbra.

Konsten att göra ingenting

Och folk som har så mycket att göra. Skit i det. Sitt en hel dag. Gör INGET.
Det gör jag. Jag bjuder till och med bort oss på mat så att jag slipper det. Har man inte lust eller ork och ALLT känns pissigt så.....do nothing.
En skön känsla att titta på klockan. Jaha, två minuter till.....jasså....oj, redan eftermiddagskaffe.....
Jag har , som ni vet som känner mig, aldrig gjort så förut, men det är NYTTIGT kan jag lova!!!!
Nu tycker säkert många att "det kan man ju inte göra", men faktum är. Ta dagen som en dag av reflektion!Reflektera över livet. Vem är jag, vart ska jag, hur kommer jag dit?Vila.Titta i taket. Rogivande och så nyttigt.

Niklas masserade mig häromdagen och det var FÖRSTA gången på tio år jag kunde NJUTA av ryggmassagen. Så spänd har jag varit.
Summa summarum. Vila GÖR underverk!

Boken

Nu mina vänner händer det grejer.
Jag skriver på boken!
Eller skriver och skriver.....laptopen är framme, opåslagen och VÄNTAR på att jag kanske slår på den OCH börjar skriva.
Hittills - ingen lust.
Det ser för jävligt ut hemma. Vilken tror att jag har ork att dammsuga. Inte jag iallafall.
Igår gjorde jag en sak iallafall. Städade ekonomin. DET kändes bra. Nu kanske vi har råd att leva ett par månader till utan ketchup och snabbmakaroner;)

Vanlig måndag

Niklas har kollat upp och de på datorfirman tycker att det är konstigt att datorn har kraschat igen. Det tycker inte jag. Den funkar ju inte. Reklammation så att det skriker om det.
Så vad gör jag idag?
Ingenting. Jag har länge klurat över fenomenet "ingenting" och kommmit fram till att göra just ingenting är att inget händer. Jag bara går runt. Kokat kaffe, ätit en pralin.
Har tagit fram smyckeslådan två dagar irad men ställt undan den. Jag orkar inget och har ingen lust alls. Med nåt.
ALLT är tråkigt. Är jag en trotsig 3-åring? Förmodligen...
jaja, snart är det matlagning iallafall.
Over and out.

Tråk-Annika

Krasch

Datorkrasch igen. Gissa om jag är pissed off?
Nu delar jag dator med maken igen och det är surt...man vill ju ha sin "egen".

Idag har jag gjort en tårta!
Inte för nån speciell orsak utan för att jag var så sugen på tårta. Det blev en Pinoccio, en enkel variant.
Har vi tur så kommer nån förbi och fikar.

Nu är det dags att vila en stund. Ta en tidning och bara mysa.
Trevlig lördag!

Dåligt

Ja, jag erkänner. Jag har varit en kass bloggerska på sista tiden, men jag har helt enkelt haft fullt upp.
Med mig själv.
Nu har jag fått svar på både CT Scan Skalle och MRT-röntgen och jag kan glädjande meddela att jag inte har fel i huvudet. (Ja, inte mer än småfel då:)
Det "tråkiga" är att det fortfarande inte går framåt utan jag står och stampar. Min läkare har konsulterat två prpffessorer på Akademiska och de har kokat ihop en brygd som de nu tror på.
Både jag och Niklas är skeptiska efter 21 försök, men.....skam den som ger sig.
Det är iallafall kul att vara halvfull, måndag som fredag. Lite trist i längden kanske men så länge jag har kraften att sjunga är det ju bra.
Jag har haft en jobbig vecka med mycket folk runt om mig och ikväll ska vi på kalas. Enligt mitt tillstånd som jag känner nu så blir det en kortis, men än dock ferre:)

Jag har slutat att dricka sprit. På allvar. Jag har ju inte druckit sedan jag blev sjuk, sånär som på en drink eller två, men nu ger jag upp totalt. Jag klarar mig utan de drogerna....har ju fullt upp med andra.
Det som är skillnaden är att det är livsfarligt att inte bli bakis av tabletter. Bakis tillståndet kan ju annars vara lite avskräckande. Rus av mediciner är bara ett rus och inget mer.
Tur att jag är medveten om dessa risker och kan hantera situationen (än), men jag har många övervakare så det ska nog inte vara någon risk alls.
Trevlig fredag.

Knyta ihop säcken

Idag ska vi på Socialnämnd för att som man säger "knyta ihop säcken".
Vi, Niklas och jag var med på den första nämnden, på det mötet när de bestämde att vi blev godkända som föräldrar.
Jag minns det som om det var igår. Alla tittade på oss och sa ja och log. Vi hade ju inte behövt vara med men vi ville. Sedan dess har de undrat hur det har gått i och med att varje halvår har de godkänt nya rapporter. Niklas och jag tyckte då att det var ett bra sätt att åka dit nu sista gången och tacka för att vi fick bli en familj, som ju faktiskt inte är självklart för många!
Vi är en familj tack vare att Socialnämnden har sagt ja. Snacka om makt.
Igår skrev vi ihop några rader och idag har vi köpt fikabröd, så det ska bli fint att visa upp vår gudagåva och på så vis sätta "punkt".
Slut med rapporter och annat snart. Skönt.

Jag har tagit mediciner så jag ska palla.....hoppas att det går vägen....

Skaplig

Dagen idag har varit skaplig. Tack för det då planerandet och förberedelserna inför imorgon har varit tvugna att falla på plats. Imorrn ska vi tacka av Socialnämnden för jobbet de gjort med våra rapporter.
Davíd ska såklart med och undrade i dag vem som hade "cumpleanos":)
Det blir bullar och reklam om Colombia. Tur att jag har en man att luta mig emot.
Godnatt.
(Vi är barnlediga och har grillat. Oxfilé och grönsaker. Japp. Så ska det vara.

Det var det värsta

....så säger mamma hela tiden och min lilla papegoja har såklart tagit efter det. Han säger det hela tiden!

Igår kom jag på en sak. Ja, faktiskt en grej värre än vulkanen på Island och den brutna förlovningen mellan Prinsessan och Jonas.
Det värsta ord jag vet.

Strosa.

Inte nog med att jag hatar ordet, jag hatar också att strosa runt. Detta vidriga lilla ord gör mig spyfärdig.
Varför strosar man runt och tittar i skyltfönster till exempel?
HELT bortkastat om ni frågar mig.
Jag är en effektiv konsument. Det ska inte strosas hit och dit.

Hm.....vid vidare eftertanke kanske jag borde ha gjort det mer för att
ha sluppit denna sjukdom, jag kanske ha varit lugnare av lite strosande......Vem vet?

Fredag

haha. Jag vet att det är fredag idag, men jag tog fel på datum häromdagen. Skit detsamma. Ingen märkte det iallafall...
jag är inne på andra veckan av bakissymptom och det är utan att jag ens haft kul. Va fasen, ska man vara bakis ska man väl iallafall haft kul innan eller?
Hur som haver.
Jag kör inte bil, det snurrar hela tiden, sus i öronen, mår illa, huvudvärk,svettas, fryser, svettas igen, you name it.
Jag mår bäst när jag ligger ner. Funderar på att skaffa mig en bår eller nåt.
Det som är bra just nu är att Davíd är otroligt mammig. Med ortoligt menar jag att han självmant kommer för att krama mig.
"En kram till min lilla Mamma". I LIKE!
Ungen är fantastisk. Har jag sagt det förr?
Han sköter sig och är som ett levande strålande exempel.
Jag ÄR världens stoltaste mamma - utan tvekan!

22 april

För ett år se4dan sjuknade jag in. Låg på akuten och andades in syrgas. lyckligt ovetandes om vad som komma skulle.
Nu vet jag.
Det är bra mycket roligare att vara frisk än att känna sig som en missbrukare på dekis.

Fortfarande

Jag mår värre än värst. Detta är inget roligt.
5e dagen idag med avtändning. När skall skiten ge sig?

Crap

Skitdag.
Jag tänder av. Värsta knarkaren.
Antingen svettas jag eller så fryser jag. Kan inte äta, mår illa. Skakar. Är nervös i hela kroppen. Känner mig grinfärdig. Det enda jag vill är att "få nått" mot detta.
Niklas säger att jag ska härda ut. Jag själv funderar på psykakuten.
Fy fan.
VEM vill byta?
Bakis är ju bara förnamnet mot vad detta är.
har bestämt mig för en tidig kväll.
Nu ska jag läsa Fass. Igen.

idag är en sån dag

när jag inte ens tål se mig själv.
Inget är roligt. Allt är jobbigt och jag bara gäspar och är sänkt.
Känner att allt bara är motigt idag och så känner jag mig bekymrad. För allt; pengar, hjärnröntgen, provsvar, vädret typ sånt.
Till råga på allt mår jag crap av medicinerna och hormonerna, är fetsvälld av kortisonet, känner mig ledsen.

Jag känner mig som Arlanda. Stängd. Med en massa människor som trampar på mig och är arga/besvikna/frustrerade.
Jag gillar inte den känslan.

Jösses....

....vilka pantbanker det finns.
Nej, INGA flyg kan flyga om det är flygstopp.
Inga är väl noll om jag minns rätt.....?
Herregud, hur svårt kan det vara. Glad att jag inte haft denna dag på jobbet. Usch och fy för vulkanaska och flygstrejker.
MIna kollegor har säkert gjort stordåd idag, tvivlar inte på det.

Har varit till doktorn. Såg inte vidare värst bra ut.
Kan eller vill inte säga nåt mer. Jo, jag har "utsättningssymptom " igen. HUR kul är det?
Känner mig som en drogberoende med allllllllldeles för lite knark på kontot.
FY.
Skulle inte önska någon detta "rus åt fel håll". Kan ju fatta hur det är att tända av....My god, alltså.

Nu väntar jag på pojkarna, försöker vila. Går halvbra.


Grattis Gudmor på födelsedagen säger D och familjen!

Sol

Vitamin B12, eller vad kallas det?
Kan inte nån hålla med om att man är bra mycket fräschare brun (läs röd) än vit.
Man liksom känner sig inte blekfet någe längre. Nu känner man sig bara fet och det är ju ett fall framåt.
Förra året fick jag ju inte ett dugg sol på mig så jag har beslutat att innan allergin slår emot ska jag njuta av så mycket frisk luft jag kan, inklusive sol.
Nu kan jag bara konstatera att jag gjort det nog, för idag.
Jag ser ut och beter mig (av medicinerna...) som ett fyllo. En röd fyllekran är vad jag har.
Okej, jag tar den smällen för jag fick smörja mig med kokosnötcreme, snacka om Karibien!
Jag är nöjd.
För övrigt. Soc var här för sista gången igår och rapporterade, skönt att det är slut. Som ett brev på posten....min mage är sämre än facebook en lördagkväll.
Shit happens.

Snart ett år

sedan jag blev sjuk!
Tänk vad tiden går fort!
Igår hade vi en slappardag med tänt ljus för Farmor som skulle fyllt 89 år.
För övrigt solade jag!
Jag har även stulit en timme i solen idag också!
Haha, jag säger stulit för ju mer frisk luft och sol jag får på mig nu och ju mer jag kan vara ute desto mer har jag snuvat (haha.....DEN var fin) allergin på lika många minuter.
Peppar, peppar, än känner jag inget alls och nu har jag ökat dosen för att förhindra detta med chocker.
Jag hoppas verkligen att jag har förmågan att vara ute iår.
Skulle vara så skönt för vbåde kropp och själ.
Hur som helst. Jag har fått färg i dag. Känner mig redan allt annat än vinterblek.

Rilla

Vi rillar. Det ska bli gott. Doften sprider sig som en årvind in och retas med smaklökarna.
Det blir kebabspett och korv och klyftpotatis och tsatziki och bearnaisesås.
Smoffandes lite senare. Det ska bli grymt dejligt.

Grabbarna har idag gjort den andra turen på fyrhjulingen som vi nu äntligen har fått igång. Felet var inte så stort och nu åker han på sin nya fina ATV med pappa springandes bakom med "dödmansgrepp" här ute på vägen.
Det kommer att bli en fröjd att få ta mer den till stugan sen så att han kan åka fritt där nere.

Davíd är verkligen skitrolig just nu. Han är så liten men fattar så mycket. Mamma blev överraskad igår och vi mest varje dag. Idag ville han åka till en djurpark, han kom ihåg att vi var i Eskilstuna förra året!
Det vi absolut inte tror har han full koll på. Det är knappast att det går att "lura" honom längre.
Idag lekte de kurragömma. Jag låg på soffan och konstaterade att de var sjujäkla duktiga att gömma sig, båda två!
Davíd älskar att gömma sig under täcket i sängen - flera gånger i rad. På så vis tar han bort mitt dåliga samvete över att jag inte bäddat sängen.......
Tror att Niklas vann i slutändan. Davíd skrattade och "hohoade" mest så det var inte så svårt att klura ut vart han tagit vägen:)

Nu är det matäta rillen satana.

Påsklovet snart över

Torsdag kväll. Redan.
Jag säger som alla pensionärer. Antingen pratar de konstant väder eller så konstaterar de att "tiden går fort".
Kan bara instämma - och sol har vi fått idag också;)
Idag har Niklas och jag haft en slappdag. Jag har iofs städat bilen och Niklas har tvättat den men vi har varit barnlediga idag och Niklas har sluppit att ha svans idag.
Davíd är inne igen i en svans-period när inte Niklas alls får vara ifred. Jag har ju det lugnt jämt, Niklas kan inte ens gå på toa själv.
Gudagåvan ska även imorrn vara hos Mollmoll.
Jag kan inte säga att "det är såååå skönt att vara barnledig" för han är ju allt annat än ett problem vår lilla juvel. Han är inne i en grymt rolig period nu och jag vill inte missa en sekund av hans tokigheter.

Har upptäckt en ny biverkning med medicinen. Jag har tappat del av min syn. Jag kan ju inte skryta över att jag ser bra annars men nu är det värre, jag är dessutom yr, som kryddan på moset.
Blir nog till att ändra igen, men ingen ska ta ifrån mig att jag inte vågar prova. "Kan" de flesta mediciner nu.

Al och hasselpollen just nu.
Japp, jag ÄR vettskrämd.

Hemma igen

Har varit till stugan några dagar.
Haft tid att tänka.
Det är nyttigt.
Bloggar mer sen, jag är så trött just nu. På massor av saker.

Lång fredag

Den inte bara heter det, den är det också. Långfredagen.
Är det ännu en "ledig" dag eller kommer vi ihåg, liksomm julen varför den firas.
För många innebär detta en massa sprit, för några andra är det en kyrkohögtid, med Jesu lidande, bärandes på korset uppför Golgata.
Hna var ensam han. Inte en jäkel som brydde sig fast han släpade och släpade.
Jag själv har en riktigt trökdag och jag antar att han inte heller hade speciellt kul där han satt uppspikad inför allmän skådan. Fy fasen vilken tortyr.
Att man inte redan då undrade varför man skulle behöva utstå ett sånt lidande.
Men, jag har svaret en såhär 2000 bast senare!
Det var jantens fel. Jantelagen i Palestina såklart! De tyckte inte om att nån tog för sig. Jesus, en helt vanlig kille som föreläste, en doktor skulle förintas.
"Grabbar, den där Jesus, han tar för mycket plats, fimpa honom"
Jag tycker jag hör de orden skandera över borden på nån inrökt ställe, där Pontius Pilatus män satt salongsberusade på väg in i dimman.
"Japp, svarade Judas, jag är såååå trött på att han ska hänga med oss dagarna i ända, han är så dryg"
Planer smiddes. Grejen med korset kom upp en stund senare när de sorterat ut det maximala förnedrings/tortyr redskapet.
Sällskapet var rejält packade när de återvände stolta till sin chef för att marknadsföra sin briljanta idé. Att de sen varit arbetskamrater i flera år verkade ingen ta någon notis om, varken före eller efter.
Sagt och gjort, så blev det. Korsfäsning på gågatan Golgata.
Ja, inte blev han långvarig trodde dem, men ack vad fel de hade när han dök upp igen tre dagar senare. Då kunde de ta sin jantelag och stoppa upp den nånstans. Föreläsningskillen hade kommmit tillbaka, starkare än nånsin.
Jesus triumferade "Den som gräver en grop....."
Grabbgänget kände sig taskiga och grundlurade.
Man kan ju kort och gott säga att han fick sista ordet iallafall......

Trött

Fett stort munsår. Ny silarfisk som heter Silas. Smörgåstårta. Niklas sjuk. Davíd sover.Ledsen. Otillräcklig. Ineffektiv. Ointresserad. Inget på TV.Nån som har en kvast? Jag vill emigrera.

Mamma är hemma

Som jag längtat!
Nu har mamma varit här och vi har alla tre fått vår beskärda del av kramar och kärlek.
Vi är ikväll en nöjd familj.
Niklas är jätteförkyld och orkar knappt hålla sig vaken, men man som han är så är han dels jätte sjuk och dels så sjuk så att han inte vill sova bort hela sjukan.
När jag är förkyld så sover jag nonstop för att bli av med skiten, men vi gör alla olika.
Jag har fått det fetaste största munsåret man kan tänka sig så nåt hångel blir det inte i det här hemmet direkt. Hoppas på att det ger sig så att vi kan så lite kärleksstunder under lovet. Niklas jobbar imorrn sen har vi lov. Stugan hägrar nästa vecka, det ska bli underbart skönt att komma sit, förhoppningsvis har snön smält bort lite.
Vi lånar pappas fyrhjulsdrivna bil för att vara på den säkre sidan iallafall.

Nu är det läsa för Junior som gäller. Han villl ha sin mammatid nu och den bjuder jag ju gärna på såklart!

Tisdag

Ikväll/natt kommer mamma hem. Äntligen.
Jag har aldrig förr längtat efter mamma som jag har gjort denna gång. Sjukt mycket faktiskt.
Ska bli skönt att krama henne imorgon!

Idag har jag besiktigat bilen. Jag var skitnervös, värre än tandläkaren. Niklas lugnade mig igår med att det faktiskt inte skulle skälla på mig och jag trodde honom naturligtvis inte ett skvatt....
De skällde inte men jag fick en tvåa. Den får käre maken ta hand om.
Eller bilverkstan...kanske är bäst så.

Killarna snart hemma nu, vi ska åka till Virsbo. Jag lovade att handla hem frukost åt semesterfirarna och vi passar på och äter "ute-mat" då också, det blir kebab eller nåt.
Sa jag att min bästa Carina var här igår?Tack för besöket, alltid en energikick.Tack.

Bonzo

Luktar illa eller doftar gott, det är frågan.
Igår när jag duschade doftade håret som en sommaräng och idag när jag släppte ut håret (från gummisnodden) luktade det illa. Typ kattpiss.
HUR kan ett schampoo ha den förmågan?

Idag har jag pratat med min läkare i telefonen. I 40 minuter!
Japp, sant.
Det är fördelen med privatläkare, man får en rejäl portion av service och personlig omtanke.
Sa till henne att den nya medicinen inte är så bra. Hon blev lite arg. Med all rätt. Jag är för ivrig. Medicinen har som vanligt en verkningstid på 4-6 veckor, jag har ätit den i fyra dagar....
Hon talade sakligt om att kroppen inte ens hinner ställa om sig till medicinen på dessa få dagar.
Nu ska jag öka på dosen, låter ju galet men biverkningarna kan vara värre vid låg dos än vid normaldos. Nu ska jag äta 2 mg istället för 0,5, man kan ta ända upp till 6 mg/dag, men då ska man vara extremt schitzofren, och det är jag väl inte ännu får jag hoppas.

Nu håller jag på med en söndagsstek, på en måndag, det ska bli kanon.Portersåsen går inte av för hackor.
Min man kommer att bli överlycklig, och kanske min son också som mer och mer tycker om sk svensk mat (typ kött)
Hasta luego

Kväller

Dagen har gått i en rasande fart. Jag lider enormt av denna jetlag. Och jag som inte varit ut på nån resa, än mindre gått över tomtgränsen idag.
Pappa kom hit i morse. Formel 1 säsongen har ju kommit igång och vi är såklart bänkade.
Jag sov visserligen under loppet idag, galet trött.
Sommartid är underbart. Ljust än vid den här tiden.Det kanske är ljuset i mitt liv som är på väg. Hoppas det.
Såsen blev bra igår, men kan bli bättre.
Nu ska jag ta mig en kopp te och mysa med min bästa man.
Kram

Läser andras bloggar

Ja, fick lite kraft att skriva en rad igen. Jag läser ju som sagt var andras bloggar när jag hinner. Hinner? Som om jag hade annat än fri tid nuförtiden?
Kanske borde skriva, "när jag har lust", då kanske det stämmer överrens med sanningen iallafall...
Hur som helst, jag har börjat (idag) att läsa 'Ensamma pappan', om en skilsmässa, eller rättare sagt jag snubblade över den när jag kollade in fina tårtor på expressen/allt om barn.
Snacka om kreativa alster!Konst kan sannorligen visas på många sätt!
Tillbaka till ämnet.
Denna pappa (har läst bara lite, skall fördjupa mig senare) skrev om hur han och hans exhustru hade förstört sitt äktenskap genom att dra fram gammalt skit i dagsljuset.
Ja, nu är jag ju inte världsbäst på förhållanden men Niklas och jag är ju inne på vårt 11 år tillsammans varav 6 år som gifta, så...
Vårat knep är att PRATA och att från början ha bestämt att det som varit har varit. Varför dra upp gamla förhållanden i det nya?
Vi har aldrig gjort det och vi är lyckliga fortfarande!
Gammal skåpmat skall förbli gammal skåpmat. Släng det gamla åt helvette för att tala klarspråk!
"Ring in det nya" som Malmsjö säger på nyår!
Jag tycker att det är ett kanonbra tips, prata om det som man har i det nya, skit i gammalt (det var ju inte ett vinnande koncept ändå ju...)
Vad vill man få ut av livet? Sträva framåt, inte bakåt.
(Herreguuuud vad positiv jag är nu då.......)
Jaja, det var ett tips på om hur man kan ha (eller inte ha det iallafall)
Kram!

Lördag

Helg igen.
Idag ska vi laga mat tillsammans. Niklas och jag ska göra EGEN Bearnaise sås!
Ska tydligen vara enkelt sålänge den inte spricker.Jag vet inte, jag har aldrig gjort någon sån sås förut, förresten jag är skitdålig på att göra sås överhuvudtaget.
Min medicin funkar inget bra. Har biverkningar så det står härliga till men det är en billig fylla, man blir liksom fnissig när man tagit den. Jaja, baksmällan är väl huvudvärken då...
Annars gör vi "ingenting" idag. Niklas har städat förrådet och jag och Junior har vilat och vi går fortfarande i slapparkläder, skönt.
Våran övertalning om att få honom att byta sovrum med oss går inget vidare, men jag är jäkligt trött att höra på 'Musses Klubbus' nu så det blir väl så att han får en egen TV ändå på nåt sätt. Det ska tilläggas att vår TV har en central plats mitt i huset så man kan inte göra nåt för att undvika TVn när den står på.
Kan bara inte fatta att han kan se om och om på samma film, men han klappar händerna och skrattar så, det är väl bra då:)
Nu längtar jag rejält efter min mamma som är på Teneriffa. Skönt att de kommer hem snart. Hennes stöd är ovärdeligt.
Nu ska jag vara en bra hustru och servera min man en fin whisky!

Grejer

Nu händer det saker. Jag skall få ECT, elchocksbehandling.
Äntligen.
Niklas var idag med mig till läkaren och han insåg nog likasom hon nu att jag inte orkar mer.
Jag har inte varit tydlig nog, kämpat emot, för att vara "stark" och inte erkänt hur jag egentligen mått.
Nu blir det ECT, även fast jag tar det den långa vägen. Jag vill nämligen inte bli inlagd igen, eller även fast jag kanske vill, för att det ska gå snabbare, så vill verkligen inte Niklas det. Hes worst nightmare, tydligen.
Det gick upp för mig om att han mår ju pissigt och drabbas minst lika mycket som jag i detta. Vad händer om han klappar ihop????
När jag talade om att jag var "suicidal", självmordsbenägen, då först fattar folk att det är på riktigt.
Det var skönt att ha honom med dit iallafall.
Alla prover är klara och psykiatikern har kollat med medicinläkaren så att det inte stöter på patrull i mina andra, parallella utredningar. Det gjorde det inte.
Jag fick också två nya mediciner i utbyte mot andra. Tvivlar på dessa men värt att testa meddans jag väntar på ECTn.

Idag har deklarationen kommit. Jag får tillbaka tre papp innan avdragen, har redan fixat ihop alla papper så det är bara att skicka dem vidare till dom som kan nu. Jag gör ju inte den själv direkt, men jag kan stolt säga att ja, jag har deklarerat idag. Klart Krylbo.

Nu väntar jag på lill-Acke som skall bli hemskjutsad av Farmor. Hoppas de kommer snart, jag gillar inte att vara själv på kvällen när det är mörkt.
Niklas är iväg med hens polers på middag. Kul!
Davíd är förresten en fena på Super Mario Bros (det gamla, anno 1985) efter att bara ha spelat en dag!Den rackaren kommer att bli duktig, så lättlärd som han är.
Är övertygad om att jag får dyngtorsk av honom snart!

Ångest

Jag säger som Bergman. Jag har sån ångest.
Det är ett skit att ha ångest och jag vet inte varför jag har det eller varför. Det bara sitter i min kropp. Ångest, oro och depression. Helst av allt skulle jag vilja fly från min egen kropp. Det är den närmaste beskrviningen jag kan komma på.Nåt kliar och det vill man till varje pris få stopp på, det kliar på ryggen, men når inte och men har ingen som kan hjälpa till. Hur mycket men skriker eller springer så finns det där.I sin egen kropp. Fast liksom.
Tankarna förr var hur jag skulle få allt att funka och hur jag skall hantera denna sjuksom, tankarna nu är mer inriktade på - ingenting.
Jag vill inte, jag kan inte, jag tycker inget är kul, jag känner mig likgiltig och tom. Jag finns här men ändå inte.
I och med alla turer har jag flera gånger undrat vad som får mig att stanna. Just nu överväger livet men jag har fler och fler dagar där andra sidan är mer värt, för att slippa, för att göra det enklare för många.
Tankar än så länge, och jag antar att ingen kan klandra mig. Jag är trött, mycket trött.

Niklas har det skitjobbigt just nu med mig. Jag bara ÄR och kan ligga apatisk och stirra i taket när han kommer hem, jag orkar liksom inget annat.
Dav+id märker inget mer än att jag alltid är trött, även fast han förstår mer än vad vi tror så är han en glad unge ändå.
Jag önskar bara att Niklas hade nån att prata med, att han fick ventilera och prata.Framförallt att han gör saker, imorrn ska han ut med jobbet. Kul och nyttigt för honom.JAg önskar honom gott i detta, jag hopppas att han ser SIG i denna kris, men tyvärr inget jag mer kan påverka.

Fasader

Jag tror jag har världens segaste dator just nu.
Niklas har hjälp mig med sladden (nej vi har inte trådlöst...)så nu sitter jag i sängen och bloggar.Skönt, men som sagt var en seeeeg bärbar dator.
Men, det var inte det jag skulle blogga om idag.
Dagens ämne är fasader.
Hur man på ett enkelt sätt kan skaffa sig en snygg fasad som ser oerhört bra ut utåt.
Många känner nog igen sig, inte minst jag. Jag kan känna mig och se "jättesjuk" ut, men med lite smink ser man helt plötslig "normal" ut igen. En fasad helt enkelt.
I vår familj har fasaden alltid varit viktig. Hur det än är/har varit så skall en schysst fasad visas utåt.Pappa kan ha supit i flera dagar men ända är "allt bra".
Så är det lite nu med, ja förutom att vi dricker sprit då. I vår familj har vi en bra fasad som faktiskt är lika bra om man skrapar lite på den också.Vi har ett stabilt förhållande alla tre och det är skönt.Vår fasad är oftast lika stabil som den också är men nu när jag är sjuk visar sig även vår svaghet, att inte orka.
Vi är alla tre trötta och slutkörda av min sjuksom så lite svajigt är det, trots att vi ändå är stabila.
Jag själv däremot är värre än Svaj-Harry. Jag är bara en illusion.Skrapas det lite på min yta faller fasaden i bitar. Jag känner mig som ett pussel som inte är fullt. Det fattas bitar och skrapas det så faller bitar av, färgen flagar lite skulle man säga.
Jag gillar det inte. Jag har alltid varit emot fasader och ytor.Bara ett snyggt skal och sen tomt liksom.Jag är mer för äkthet. Skit samma om man visar sin sårbarhet, bara visa vem du är. Vad kan hända?Jo, man får se den osminkade sanningen och för att visa den krävs en massa mod.Min fasad är inget att skryta om, inte min insida heller men jag hoppas att jag har mer insida än utsida iallafall.
Jag hoppas själv att jag någon gång skall vara så modig att jag törs visa mitt hela JAG. Utan fasader, utan att göra mig till.OCH att bli älskad för den jag är.

Upp och ner.....

ner och opp...grisen gal i granens topp.
Mina dagar har varit upp och ner. Igår var jag skapligt pigg och vi tog en vända till kusinfamiljen för att gratulera Anna och för att spana in lilla Wille, nykomlingen som bara är fem dagar gammal.
Kul att se dem och få lite distans till vardagen. Jag hade en fruktansvärd huvudvärk när vi åkte hem och sov i bilen.Kvällen gick i rastlöshetens tecken som alla andra kvällar.
Jag är oerhört rastlös på kvällarna, då har jag det som absolut jobbigast.
Idag har vi handlat och jag har ätit tårta. Min mammas man fyller 60 idag och jag passade på att hinka i mig lite tårta. Gott.
Niklas har städat av altanen för att njuta av de +11 grader som varit idag.
Jag har tagit reda på en beställning. Det gör ont. Ont för att jag inte har någon lust alls. Funderar på att backa lite, "lägga mig på is" ett tag. Vi får se.
Nu är det dags för middagsmat.Niklas lagar, jag är en sidekick dagen till ära.
Sköööönt.

Headlines

Inte direkt men......
Här händer inte mycket förutom att jag tänker en hel del.
Min psykiater har sagt att jag ska försöka att skingra tankarna så att jag inte hamnar i ett "paniksyndrom".
När jag mår (bättre eller sämre) ska jag fylla i ett papper, en sk skattningsskala;
MADRS Självskattning
Man kryssar i hur man mår och HUR jobbigt saker och ting är. Jag fyllde i en igår och då på förmiddagen hade jag 47p. det är HÖGT.Fyller jag i en nu kanske jag har gått ner några poäng. Detta är hur man har mått de senaste tre dagarna.Ganska intressant, och så är man ärlig också, mot sig själv.
Denna skattningsskala jobbar vi utifrån, läkaren och jag.Det är ju den enda värderingen som finns och den som vet hur jag mår bäst är ju jag själv.
Jag bad min mamma fylla i en sån en dag, hon hade under tio..........men så är ju hon frisk också.
Det händer inte mycket runt om mig annars just nu. Davíd mår bra och är på bra humör, Niklas likaså fast ganska trött. Jag vet att det beror på mig.
Hoppas bara att han kan tänka bort mig lite nu och då för att avlasta sig.
Nu ska jag äta lunch, idag blir det paj.

Mitt i veckan

Veckan går fort. Jag har avverkat veckans läkarbesök och kan konstatera att jag är sönderstucken och blå men vid liv iallafall.
Nä, riktigt så illa är det inte men jag har, som ett brev på posten, nu efter min antibiotikakur fått en rejäl svampinfektion. Jaaa, jag vet att jag delar med mig av en hel del men va fasen, kan jag "prata" urinvägsinfektioner så finns det väl inget som hindrar.
Idag har jag dansat. Nä, jag har inte blivit tokigare men jag lyssnar på lite nya dansanta låtar och då är det ju trevligt med en svängom, även utan danspartner.
Mina tankar går annars till HUR jag skall ta mig ur detta. Försöker att sitta ute, lapa sol och få styrka men ändå är förrådet på minus. Fattar inte vad som skall få det att ändra sig. Jag känner mig likgiltig, för allt. Jag bryr mig inte liksom.
Idag har jag glömt att äta, kan gå en hel dag utan att jag är hungrig, ändå går jag bara upp i vikt. Medicinerna säger doktorn. Ja, jag kan ju instämma, jag har ju faktiskt även nästan slutat att äta godis.
Idag ska jag försöka måla lite. Inspriationen är på noll, likaså viljan, och ändå har jag köpt nytt material att jobba med. Jag KAN inte och det är jag rädd för. Jag är fruktansvärt rädd för att jag inte skall kunna skapa mer!
Min identitet ÄR ju skapa. Vet inte vad jag ska göra. Idag har jag tvingat mig att måla lite, jag testar tvångstekniken för att komma framåt.
Går dåligt vill jag påstå. Att måla och skapa under tvång är som att äta surströmming i ett skyddsrum. Det går bara inte.
Jaja, varför klaga. Solen skiner ju idag också,

Astrött

Min dator har kraschat. På riktigt.
Jag känner mig mer än handikappad och iner plötsligt att det finns ett liv utanför bloggar, web och mail.
"Det" finns, liksom!
Jaja, jag lånar makens dator (vi slåss om den...) och jag hoppas på att den bärbara datorn kommer fram nu, om inte annat så att jag kan skriva lite på boken.
'Vänner'-kväll.Fint.
Grattis till Wille som kom till världen igår!

************************************************************
************************************************************

Anna - som jag nämnt tidigare har nu blivit en ängel.
Tänk att en människa man inte känner gör ett sånt avtryck.
Jag har fått mig en rejäl tankeställare om hur livet snabbt kan ändras.
Nu tror jag att hon fikar med min Farmor i himmelen.

Lördag

Idag har mamma tagit med sig Davíd och kusinen Sebastian till badhuset. Jag är förtfarande asförkyld och hängig som bara den och har sovit på dagen. Niklas har fixat tak i Virsbo.
En skön dag med många barnskratt ekande mellan väggarna.
Ungarna jagade varandra hela tiden och lekte hur fint som helst efter badet.
Nu är det dags för mig och mina regler i melodifestivalen. Niklas bara suckar och konstaterar att han samtidigt hinner vika tvätt tillsammans med låtlyssnandet.
Jag kom precis på att jag är 36 år.
Dagens händelse.

Dator funkar igen

Åhh, en fredagkväll med dator. Vad är väl en bal på slottet....?
Tysta fredagar, det är nåt det.
Det blir en tidig kväll för en sjuk(are) Annika

Kanske FÖR ärlig

Här kommer ett helt ärligt inlägg. För de som inte tål ärlighet, läs inte vidare.
Japp, gårdagens saltupplevelse var en häftig grej. Ännu häftaigare var den slempropp som kom ur min näsa några timmar senare.
Jag kan bara säga UÄCK och konstatera att näsan (ena sidan) är TOM. Rensad kanske man skall tillägga.
Kommer varje saltrum att medföra detta så är jag fri från allt efter några gånger. Kan man våga hoppas?
Vem vet, allergin kanske försvinner helt?
Lucky me isåfall.
Idag däremot känner jag mig hängigare än nånsin och febern har tilltagit från och till, pratade med doktorn (jag snittar på 3 ggr/vecka nu som jag har någon kontakt med nån läkare) Fick lite nya mediciner och hostmedicin.
Nu vill jag bli av med min förkylning.
Behöver jag säga att min dator kraschat(trots hjälpen igår, TACK) och att stolen i bilen har pajat? Har nästan suttit på golvet och kört idag.
Och HUR ska det bli med en fredagkväll och BARA EN dator????
Katastrofy!
Idag ÄR det mer än motigt.

Sjuk men salt

Jag är lite piggare idag men har fortfarande feber och är sjuk.
Värdelöst verkligen, men men, det är ingen total däckning så jag är glad att det "bara" är en förkylning.
Dagens pass i saltrummet gjorde gott!
Det kommer att bli fler sånna tillfällen och jag tror att det är kanon när jag inte är förkyld i näsan.
Nu känner jag mig väldigt salt och smakar salt också.
Jag hade bara underkläder på mig så hela jag är salt, vilket är bra för både kropp och kanske för själen.
Allt man kan göra för att må bra ska man ju unna sig och detta var ett sånt tillfälle. Jag känner mig tillfreds idag, avstressad liksom. Bara det gör det hela bättre.
Bara att konstatera, det mesta med salt är underbart (och bevisat gör nytta!!!!!)

Feber

Värdo. Jag är sjukare. Jag har feber och feta infektioner.
Imorrn hoppas jag att jag är så osvettig att mamma och jag kan fullfölja vårt inplanerade.
Ett pass i saltrummet.
Saltrum, vad är det?
Jo, man sitter i ett rum, som en bastu ungefär fast utan värme och så är det fullt med salt, ser ut som en igloo.
Där sitter man och andas in saltet i 40 minuter och det sägs skall hjälpa mot flera av mina sjukdomar, b la astma.
Ska bli kul att testa det iallafall.
Nu är det nattning av bästa och finaste pojken och sen blir det en tidig kväll för mig och maken. Vi är båda aströtta. (trots att min dag började 15:15)
Kram

Dagarna går

Har åkt Vasalopp, varit på Kungabröllop 1976 och idag har jag tagit det lugnt och sovit.
Igår vara jag dessutom till läkaren två gånger (jag hinner mycket på en dag)
Skallröntgen och urinvägsinfektion. En schysst kombination.
Hopppas att jag är "normal" på det ena stället åtminstone.
Jag försöker att finna ro.
"Du måste leva" säger min kloka Mamma. Kruxet är att jag vet inte hur.
Hur gör man, och hur finner man vägen tillbaka till ljuset. Våren är på väg och allt jag kan tänka på är om min allergi kommer att slå till i full kraft?
Jag har liksom inga positiva tankar alls.
Jag är ingen vanlig Annika.
Jag är en pessimist som bara väntar på det värsta.
Nu ska jag lägga mig under filten och läsa en bok. Försöka att stressa ner.....kropp och nerver går på högtryck.

Idag går mina tankar till Anna, en tjej som jag inte ens känner personligen men som berör mig så mycket.
Hoppas sa att slutet blir lungt och att resan inte är för lång.

Utanpå

...syns inte hur man är inuti.
Man kan inte resa bort från sig själv.
Mycket kan sägas om själens spratt.
Jag kan tyckas se "normal" ut(hur ser man ut då?)på utsidan meddans mitt inre är mer kaos än vanligt.
Det är det som är så läskigt, att ingen kan se själen.
Tänk om vi kunde läsa av själen hos varandra, vad mycket mer medkänsla, empati, förståelse och kunskap vi skulle ha då.
Kanske kunde vi hindra självmorden, kanske kunde vi "se" mer, både det vi tycker är bra och det som vi känner oss obekväma med.
Detta är ingen bekväm sjukdom. Den är pissig. Folk lider, jag lider. Mina vänner vet inte hur de skall göra, min familj är maktlös och jag står som en åsna mellan att gå min "egen väg" eller att vara "bekväm".
Det ÄR jobbigt att ha folk omkriing sig i denna sjukdom, man vill bara vara själv.
Niklas hatar detta.
Detta gör mig inte friskare, men jag förstår honom fullt ut. Jag är ju också trött på detta.
Än så länge har jag provat 17 olika mediciner parallellt och samtliga har verkningstid mellan 3-8 veckor och inget hjälper.
What to do?
Kan jag säga att vi är mer än maktlösa......OCH jäkligt trötta på allt....
Är det konstigt att man tröttnat?

Jag är...

...förbannad!
HUR kan Neo åka ur Melodifestivalen?
I-lands problem,jag vet, men sur är jag.

Egenskaper

Jamen det har vi väl alla, och tro det eller ej så är vi VÄLDIGT bra på att tala om våra negativa egenskaper för talar vi om något positivt så skryter man ju....Ja, ni vet hur det är!
Jag har iallafall en bra/dålig egenskap.
Jag är förbannat envis och kan vara långsur....eller inte sur heller...lång-vrång. Trotsig liksom.
Tänker inte på nåt speciellt bara på att min Farmor också var likadan. När min Farfar hade sågat bort grenarna på en gran (så att den såg ut som en tall, detta var en rkitig "Disneygran") så pratade hon inte med Farfar på sex veckor.
Jag är likadan. Jag kan vara extreeeemt vrång.
Har många gånger försökt att ändra det till en positiv egenskap, att sluta äta godis m.m, men tyvärr så funkar den magiska formeln inte då......
Besviken....jag som ÄR en riktig trollpacka....hm...borde ju funka ju.

Insnöade

Japp, bokstavligen talat.
Ja, vi är hemma igen och hade vi inte varit hemma nu hade vi inte kommit hem förräns till våren, när snön smält.
Jag har aldrig varit med om så mycket snö!
Vi var inne i stugan, kunde inte gå ut, eller ville inte i det busvädret som var
Så, sportlovet blev inte alls vad vi väntat oss.
Jag mår superdåligt och har varit hos läkaren igen.
Niklas är trött, och jag kan inte annat än att hålla med honom.
Svårt att ha en fru som är sjuk i huvudet.

Vinterlov

Nu hägrar stugan några dagar, ska bli skönt att komma dit trots att det är mer snö där än hemma.
Jag är lite skeptisk då vägarna är lite igensnöade. Behövs utryckningsfordon så kan det vara kinkigt, men man ska väl inte tänka så antar jag...

Nu tycker jag att alla som tänker på mig även skall ägna en tanke åt Anna.
Jag känner henne inte personligen men är så berörd av hennes liv och kämparanda.
All styrka åt Anna!

http://annajansson73.blogspot.com/


Kram, på återseende!

Högsta vinsten

är Ni, mina fina vänner, min man och oden "MIN Mamma, jag älskar dig" spontant från min son, underbara älskade lilla varelse.
Nu lagt en order på pärlor från bästa V.
Bara att se, känna och njuta av färg och form gör mig lugn och glad.
Nu är det godnatt för mig som är trött (och har sovit) 95% av dagen....

Solig dag

Jahapp, en solig dag. Jag sover till 13.Hm.
Jag borde gå ut.Kanske åka till affären.
Förresten.Jag kör ju inte bil. Skit också.
Idag är det 1 meter snö och den 23 februari, inte direkt beachväder, ändå har dagis schemat för semestern kommit.
Herregud.
Vem vet var man är då? Jobbar jag, är jag inlagd, har vi semester?
Jag förstår ju att de har många att vänta in och i och för sig vet just vi säkert inte mer nu än i april......
Jag skriver i och sen får jag väl ändra om jag behöver, inte värre än så.
Niklas skottar tak på jobbet, han kommer hem mer än slut varje dag. Davíd har varit hemma och haft bronkit men är nu tillbaka på dagis igen. Han är inne i en "bestämma"-fas nu igen, antar och hoppas att den försvinner med snön och kylan så att man kan vara ute igen utan att frysa ihjäl.
Förresten så har vi fått igång vårat saltvattenakvarium. Så häftigt!
Jag kan sitta i timmar och bara glo. Underbart.
Nu ska jag hämta posten och hoppas på vinst.

Planerat och oplanerat

Nu skriver jag i realtid, detta är ingen tillbakablick.
Jag har funderat idag och konstaterat att detta med planering är ju min grej. Ja, alltså jag ska jämt ha koll. Planera allt.
In i minsta detalj. Jag har kontrollbegär. Är ett freak.
Och nu. Jag har ingen koll!
KATTASTRÅåFFFF!!!!!
Just nu håller jag på med sjuka tankar när det skulle "passa" mig att bli inlagd på nytt. Ja, jag vet, rena rama idiottankarna. Men, jag känner ju att det inte håller att vara hemma. Är ju mer labil än värst. Frågan är bara var. Ja, jag känner mig helskum själv när jag tänker på detta. Vi har ju faktsikt tänkt att åka till stugan för lugn och ro i slutet av veckan. Jag kan ju inte då sabba allt i och med att åka in på psyk igen. Näpp, det går inte för sig. Sjukdomen får vänta till efter sportlovet. Kanske jag mår bättre då när vi vilat oss i oasen. Brukar ju göra susen för själen det.
Apropå planerande. Finns det något värre? Men borde ju vara spontan lite oftare. Tänk då vad roligt det skulle vara (och dyrt.....ALLT roligt kostar ju)Nä, inte scones. Det borde man alltid ha lust att göra. Jag är nog från England när allt kommer omkring. ÄLskar ju afternoon tea.
Shit happens. Nu ska jag koka potatis.

Tisdag 9 januari 2010

En jävla dagjävel.
Trött.
”Samtal”= monolog med puckoläkaren.
Han pratade och pratade. Jag fick sagt det jag ville säga men alla verkar rädda för honom. Jag ser mig absolut inte som rädd, han är ju ett arsel av stora mått mätt. FY.
Jag fick byta rum idag.
När jag ville tillbaka efter a fått en ny nervig rumskamrat fick jag inte. Jag ser det som en principsak från deras sida. ”För mycket jobb” enligt sköterskorna.
Det visade sig senare att det var bra att jag bytt i och med att de fick magsjuka senare…
Detta har verkligen varit psyk idag. Folk har sprungit, gråtit, härjat och haft sig. Rena rama dårhuset.
Ikväll är första kvällen jag haft rejäl hemlängtan. Tror själv att det beror på att inget händer och att jag är trött på att vara inlåst. Samtidigt är det tryggt att vara i denna ”bubbla”.
Samtidigt är jag livrädd för att åka hem. Livrädd för att inte klara av ”livet”, och ska jag vara ärlig
Så tror jag inte att jag gör det heller.
Vad gör man då? Åker tillbaka?
Min plan nu är att vänta på att bli behandlad av min öppen-läkare istället, låta henne fixa ECT, CT och medicinera mig med tyngre saker. Nu får det vara nog.
Jag orkar snart inte mera. Asjobbigt att falla och falla och knappt orka resa sig igen.
Inget kortison trots ordination.

8 februari, v.6 måndag, 2010

Trött.
Inget samtal med läkaren idag som planerat. Bara inställt sådär…märkligt och mycket besvikelse. Usch.
Mest varit en ledsen dag.
Fick Lergigan. Skitmedicin.
Pappa kom och fikade. Orkade egentligen inte med besök, men det gick bra ändå fast jag knappt orkade med att vara social.
Allergichock på kvällen.
Bokat Kissbiljetter, överraskade Niklas med. Såg en annons och ringde från ”psykmobilen”, det gjorde mig oerhört glad att jkag fixade dem till oss. 12 juni. Yes.

Söndag 7 februari, v.5 2010

Trög dag. Sov till 10:30
Huvudvärk, ser dubbelt. Idag ska Röd ha permis. Hön är nervös såklart.
Igår kom jag för första gången på va ”öppen vård” är.
Tur att polletten trillar ner någon gång.
Jag ligger ju faktiskt på en sluten psykiatisk avdelning.
Låter ju värre än vad det är men sluten är den i alla fall.
Niklas, eller anhörig får inte släppa mig ur sikte och jag är i deras vård när jag är utanför dörrarna. Jag får alltså inte ens gå utanför slussen själv.
Men jag har tur i alla fall för i början var jag klassad som en B – övervakad var 20 minut till C – utgång med anhörig.

Bröllopsdagen idag firades med pompa och ståt i Lasarettscafeterian (detta är en av de bröllopsdagar vi firar)
Niklas hade tagit med en av våra bröllopsservetter, sååååå gulligt!

Inte mycket stöd från personal men många positiva tankar och funderingar från patienterna.
Hittills inte kli på någon, förutom Grå, som näckar. Hon är dement och går de flesta på nerverna. Hon borde ju inte ens vara här. Hon klär på sig andras kläder och går naken nu och då. Jobbigt både för henne och för oss andra.
På kvällen pratade vi om personalens ”icke-göra”. Med handen i kakburken….men det kan de gott höra. Grov, men berättigad kritik.

6 februari, lördag v.5 2010

Sov bort förmiddagen.
En sak jag tyckte var märkligt var att dagarna bara gick och ingenting speciellt hände. Man gjorde liksom ingenting.
Första dagen ville jag sova men fick inte. De andra dagarna kunde man sova när man ville under dagen utan att nån sa nåt.
Det var en befrielse då dagarna var långa nog ändå (med blodtryckstagning vid 06)
Lunchen gick fort och efter 13 kom mina pojkar. Vi åkte ut till Hälla.
För första gången fick jag känslan och vetskapen om det som Röd varnat mig för. Den bistra verkligheten och livet utanför isoleringen på avdelningen.
Det var en MASSA folk på MAXI. Jag tror hela Västerås var där och att alla var samlade på bokavdekningen samtidigt som jag. Paniken kom mer än krypande, den kom rusande som den värsta flodvåg.
Som tur var tog min hjälte mig snabbt ifrån katastrofområdet till lugnare vatten.
Kunde i alla fall känna ett litet uns a lycka av att ha mina pojkar i närheten.
Eftermiddagen gick fort och på kvällen bestämde jag och Blå oss för att köpa pizza. Personalen knorrade lite medn efter att Blå raggat upp en till som var med så kunde vi genomföra det.
Vi tittade på TV mycket. Min tid framför serier som NAVY CIS och andra pang-pang serier
Måste minst sagt ha slagit rekord.
Mitt utvecklande i fobier slog också alla rekord. Mer än jag någonsin upplevt så har jag fobier för andra människor och för bufféliknande saker. Märkte själv att jag hade fullt sjå att sitta och äta bland folk och än mindre äta mat bland andra. I vårat pizzagäng kunde vi i alla fall känna oss glada ett tag. Den nya tjejen, Grön, berättade om sin cancer och påstod att detta med depression var hundra gånger värre än att få cancer. Jag vet ju inte men kan ju bara ana
Att det finns ett uns av sanning i hennes påstående.
Kollade lite på TV, och så jobbade ju McDreamy….vilket gjorde kvällen till nåt extxa.
Ja, han var ju inte lika snygg som han men oerhört charmig.
Kan ju bara säga att vissa är mer än arrgoanta här och att man verkligen får leta ur guldkornen bland dem. Fattar inte att de kan få jobba med människor, och med människor som mår otroligt dåligt också. Obegripligt. Sköterskorna S och N är de bästa, de tar sig tid att lyssna. De andra blir man förbisedd och ”obehandlade” av och jag kan inte förstå att de kan få vara kvar. Men som sagt…vem bryr sig…..ja, inte de iallafall.

5 februari, fredag v.5 2010

Fredagen gick sakta. Väntade på att klockan skulle bli fem då mina pojkar skulle dyka upp. Niklas hade väntat med at ta Davíd med sig och avdelningen var ju inte barnanpassad direkt, vare sigb själva avdelningen eller dess patienter. Jag märkte det själv under torsdagen vilket spring det var.
Helt otrolig känsla egentligen. Man är inlåst i några dagar och helt plötsligt känner man att det blir ett ”spring” av människor på besök.
Strax före fem kom min ”öppenvårds”-läkare, Eva på besök.
Så skönt med sin ”egen” läkare som förstod vad man sa. Jag förklarade för henne att läkaren där inte kunde ett skvatt svenska och hon höll med om att speciellt i den psykiska medicinen var det viktigt att man förstår, lite ”dimmig” som man är.
Hon skulle återigen prata med läkaren om ETC, elchocker och kolla lite med honom vad som var på G.
Jag kände mig väl omhändertagen och kunde med glädje bli utvallad av mina killar när de kom en stund senare.
Vi gick och åt i Lasarettsrestaurangen. Grönsaksgratäng är inte ”my cup of tea” en fredagskväll, det blev kycklingspett och fetaost-bulgur istället.
Jag sov rätt gott den natten.

4 februari, torsdag v.5

Samtal med läkaren. Vilket pucko! En underläkare en ryss, och en överläkare, en afghan/norrman!
Say no more. Kan det bli mer galet än så? En enkel biljett tillbaka där han kom ifrån vore på sin plats.
Han slutade alla meningar med ”det är grejt”…..bara det gjorde mig vansinnig.
Med på samtalet var även två skötare som var allt annat än bra. De satt mest tysta och såg rädda ut.
Jag är ju inte den som inte vågar säga något men är man sjuk och sitter mitt emot fyra stycken så är man lagom ”kaxig” till luften tar slut, då säckar man ihop som en ballong som luften gått ur.
Fick själv beskriva under samtalet hur jag upplevde min situation.
Förklarade så gott jag kunde.
Doktorn ansåg att medicinerna gjorde så att jag hamnat i en depression, att depressionen berodde på sjukdomen Addison som jag provas för, att huvudvärken jag har som känns att huvudet skall trilla av beror på för högt blodtryck (va?!), och att ångesten berodde på min livssituation vilken skulle behandlas med terapi.
Denna läkare vill inte sätta in ECT (el) som de andra läkarna vill testa på mig. Jag är besviken.
Blev oerhört ledsen efteråt och kände mig missförstådd.
Han sätter ut de flesta mediciner med bensodiazepiner och sätter in två andra preparat.
Medicin 08,14, 20 och 22
Dagen blev lång. Jag var mest ledsen efteråt. Niklas kom på kvällen och vi gick en liten sväng. Skönt att lufta sig lite.

3 februari, onsdag v.5 2010

En dag av observation. Inget särskilt händer.
Funderar hur det är att vara under observation. Igår när jag kom var jag under observation var 20 minut, idag är det ca 1 gång i timmen. Någon som tittar till en. Kan vara lite stressande faktiskt, men samtidigt skönt!
Idag har jag fått känslan över att inte vara så ensam. För första gången känner jag att det finns fler ”som jag”, i samma båt.
Jag är inte den enda att må dåligt.
Känslan är som att vara på kollo. 3 girls i samma rum. Blev faktiskt lite fniss mellan varven. Tur att ha det att se fram emot mellan gråtattackerna.
Idag har jag gråtit OCH pratat.
Ett fall framåt.
Inget samtal med läkaren.
Preliminärt imorgon.
Har ännu inte fattat att jag är på sjukhus.

16 februari

Min födelsedag och vår bröllopsdag.
Jag är hemma nu men kommer och skriva om mina dagar som inlagd och som patient.
Nu är jag trött, även nästan inget firande gör en 23 åring trött...
Godnatt

2 februari 2010

2 feb 2010
Dagen började med en oerhört tidig uppstigning, redan 05:30, när hände det mig sist?!
Kollade datorn lite och började sen göra mig i ordning, till vad som skulle bli en jobbig dag.
Fick faktiskt i mig lite frukost när mamma kom vid 07!
Väl inne på akuten började den långa väntan.
Resan in gick bra och jag kände inte alls av den panik jag hade igår. Tror det var bra att få dessa dagar på mig att faktiskt smälta att det skulle bli av. Inläggning på en psykiatisk avdelning.
Läkaren var otroligt arrogant(som jag inte ens uppfattade namnet på , Daniel kanske?!) konstaterade att jag vara på plats och noterade mer eller mindre att jag önskade bli inlagd. Han undrade väl egentligen varför i och med att jag inte har någon bakgrund psykiskt eller att jag inte hade uppskurna armar (en annan som var in och hade blivit hemskickad igen hade sytt 37 stygn i armarna….)
Doktorn sa även att det var MYCKET fullbelagt och att om jag hade TUR så kunde jag kanske få en plats på eftermidddagen. JESUS!
Jag tog en promenad och var tillbaka på psykakuten vid 11, fick vänta där tills 14:30 innan jag fick komma upp till avdelningen. Jag var astrött men ändå glad, framför allt att jag inte hade en tid att passa. Väl där hade jag ingen säng och fick vänta på den till 17.
Innan jag kom upp på avdelningen, (inte en av de ”värsta” men ändå en avdelning med okrossbara fönster) kom två personer och hämtade mig.
Diverse hållningsorder, genomgång och beslagtagning av bagage först.
Mina första kontakter på avdelningen var två kvinnor på mitt rum. Gul, en mörkhårig tjej i 30 årsåldern klargjorde att här gällde det att ”bråka” för att få som man ville, när det gällde allt.
Att man också såg till att få ett läkarbesök senast 3 (!) dagar efter ankomst, annans kunde man anmäla det. Va liksom?
3 Dagar…..det var ju då jag skulle åka hem ju. Mitt mål var att åka hem efter någon dag. Inte ens då hade jag klart för mig vad jag gett mig in på. Här var det inte dagar, utan veckor vi pratade om!
Det behövdes också en ”psykmobil”, en mobiltelefon utan kamera för att ha kontakt med omvärlden utanför. Mann skulle ju bli galen annars. (Mobiler med kamera var förbjudet pg a sekretessen) Avdelningens fasta telefon var endast avsatt 5 minuter per person och gång.
Jag fick genast en byrå för mina kläder och lite skvaller uttalades. Den andra på rummet, en ljushårig kvinna i 40 årsåldern, jag kallar henne Röd (mer ”normal” enligt första anblicken) kom i fredags och kändes som jag, malplacerad här.
Det fanns blandat med kleptomaner och dementa, mer eller mindre ”vanliga” och andra ”ovanliga” människor bland avdelningens 17 intagna.
Kände mig yr och rastlös.
Tiden står nästan stilla. Med mobilen inlåst var det tomt!
Hade kontakt med Kärleken ett flertal gånger och det kändes skönt, ett hundraprocentigt stöd. Jättetrött. Hoppas på att få sova snart.
Det var först när jag lade mig ner som jag kom fram till att det varit en jobbig första dag.
Min första dag på en sluten psykiatisk avdelning.

Happy Valentines Day!

Denna dag kommer aldrig mer igen

...cch det är jag glad för.
Tack för att ni finns och ger mig styrka.

Ny månad

Äntligen

Söndag

Idag har det varit en vilodag. Söndagar ska ju vara det.
Inte mycket har hänt. Sovit, tittat på film och inte gjort så mycket alls.
Jag har konstaterat en sak. Jag är fenomenal på att köpa saker och inte använda. Jag köper krämer till huden, svindyra och använder dem inte. Jag köper kläder (längesen nu iofs) och använder inte.
Usch, måste göra nåt åt det.
Det gillar jag faktiskt med mig. När jag är medveten om att jag gör nåt galet så försöker jag verkligen att ändra på det. Vi får se när det blir.
Jaja, det syns väl om jag har "nya" kläder och är rosig i hyn...

Exit

Jag har haft en sk "killing-week", en mördar vecka.
Denna vecka har varit full med ont i huvudet, hallucinationer, YRSEL (virvelvindeln konstant), spyor, gråt, en mamma och en son ur spel och en allmän sjukdomsbild. Det har också varit en vecka med en massa läkare och "o-roliga" provsvar.....ja, lite av varje som gör livet så surt som det kan bli.
Jag mår dåligt. Jag mår så dåligt som jag bara kan må, både psykist och fysiskt.
Den enda gången jag mår skapligt är när jag ligger still i sängen. Kul.
Min tillvaro är allt annat än rolig. Jag gråter mycket och kräks, men min läkare är övertygad om att det är sk utsättningssymptom (som toppen på isberget) som jag lider av. Jag kallar det en fet abstinens som jag inte ens önskar knarkarna på Plattan.
Mycket kommer att hända den närmaste tiden och jag kommer att blogga om det när jag kan. Ibland vet jag ju inte själv vad som kommer att hända och då är det svårt att kunna berätta nåt (när jag inte ens fattar själv...)
Jag hoppas och tror att detta är vändningen så att jag kan komma tillbaka till den jag en gång var.
Det jag vet och det jag kan säga är att det kommer att ta tid. Lång tid tills jag är 'jag' igen, en lång tid som jag äntligen har accepterat. (Nja, till och med igår sa jag åt doktorn att "jag borde ju vara tacksam över det jag har. Jag har ju allt". Vilket är a big fat lie! Jag har INTE allt! Jag har inte hälsan ((och ingen ny Ferarri heller, för den delen)) Denna gång finns återigen hoppet om att bli återställd. Hoppet har funnits hela tiden, vid varje gång jag har träffat en doktor. NU är tiden inne, NU är det min tur.
Denna gång har inte inträffat ännu men nu är det dags. Nu är det dags att inte leva ett elände, utan att leva det enkla, det som är livet.
Min inställning är just den, att detta är mitt "helvete" och att allt annat bara kan gå åt det goda hållet.
Mordor vs Fylke, Pomperipossa vs Hans och Greta, Nemos pappa vs Barracudan.
Nu kanske jag kommer att blogga om annat för att inte fokusera på det som komma skall. Vi får se om jag orkar blogga eller om jag helt enkelt hoppar över det ett tag. För min egen del är det lite av en frihet, även fast det är tungt också.
Vi får se.

Spöken

Lördagmorgonen började med en spökjakt på nedervåningen.
Det var ett tåg bestående av förste spökjägare (jag)med en "magisk pinne" för att mota bort otrevligheter med, tätt följd av en liten smurf med en partytuta och sist i ledet Niklas som moraliskt stöd och den sista övertygaren.
Davíd har kommit in i en period nu när det kan finnnas spöken, och för att inga framtida men (han ska inte behöva fajtas mmot två sorters spöken som jag gör) så övertygar vi honom att det inte finns några otäckheter och att han kan känna sig trygg vart han än är.
Jag är ju inte själv speciellt övertygande i och med att jag själv är oerhört spökrädd. Jag har tur, han kan inte läsa detta och jag tänker inte heller berätta det.
Min mörkrädsla sitter i sen jag var liten och hade en "snäll" pappa och bror som skrämde mig. Jag lever fortfarande med det varje dag och går själv ogärna ner i källaren när jag är ensam. Jag antar att det alltid kommer att sitta i, så, lika bra att erkänna det en gång för alla.
Inga trollspön hjälper för varken det ena eller de andra spökerna jag bär runt på.
Tur att vi kan övertyga Junior så att han får en trygg, eller iallafall en skrämselfri tillvaro.

Party all night long

Ja, det skulle man kunna kalla det.
Jag blev iallafall väckt vid 02 bläcket av att det sjöngs och skrattades.
Nej det var varken Niklas eller jag. Det var vår son, som dessutom hoppade i sängen.
Jag stövlade in och frågade om det var kul och om jag kunde haka på. Det fick jag inte. Då frågade jag honom om han ville fortsätta (då utan att sjunga och skratta) eller om han ville lägga sig så att alla i lugn och ro kunde somna om.
Han valde det sistnämnda. Det var tyst efter det.
Jag däremot läste ett kapitel i min bok som jag idag inte kommer ihåg nåt alls av, det mest spännande saker händer med mig nattetid. Alltid roligt att "aha var det så", efter att ha hittat ett tomt paket med kakor i köket morgonen därpå....
Idag har jag legat hela dagen. Har en stor oro i kroppen och sov bort morgonen och förmiddagen.
Jag är fortfarande i stadiet av att åka virvelvind så fort jag sitter, står eller går och idag har jag dessutom ont i ett öra och är blek som ett lakan,(vitgrön i ansiktet). Jag mår illa, fryser och för andra dagen på raken är det totalt mag ras.
Jag känner mig ledsen och trött. Så trött.
Jag har också fått svar på vissa prover. Vi får se vad vi skall göra med dessa. Doktorerna kliar sig i huvudet och jag kan bara anta att en massa fler tester behövs innan nån diagnos kan ställas. Vet inte så mycket mer så jag varken kan eller vill säga bu eller bä om detta.

Snowball

Snowball= vodka och Tippex
Jaså, inte det?!
Snökaos. Japp, it is.
Tur att det är kaos på fler ställen än i min lilla hjärna.
Undrar vilken varning jag ska sätta in....hm....en klass två varning....ja, det låter vettigt.
Det som jag trodde var vettigt idag var att jag skjutsade min lilla son till dagis. Han var glad i hågen (thanks to the new method of the Äggklockemetoden, ska förklara den en annan gång)snön, eller "busvädret" som han kallade det hade just börjat och jag, smart såklart, hade en plan.
Om jag åker till affären och bunkrar så kan jag gott snöa inne! Jaaaaa, bra idé!!!
Sagt och gjort. Jag vinglade iväg myyyycket sakta till närmaste snabbköp. Gick in, fnissig dagen till ära.....idag kände jag mig verkligen full, fast klar i huvudet, men sådär fnissig som man kan bli...
Handlade, åkte hem.
Väl inne kunde jag pusta ut. Nu.....snöa, snöa, snöa....jag klarar mig!Vi har mat och allt sånt som behövs.
Fan.....toapapper.....slut....och än värre......godis!
Inte för att vi äter mycket godis men ska man hamna i en bivack så vill man ju gärna smoffa.
Får ringa maken. Han får fixa.
Har annars sovit bort morgonen. Kan inte göra annat. Vågar inte knappt gå ut. Tänk om jag vinglar omkull och blir liggande.
Jag håller mig inne och stilla och har telefonkontakt med jouren (min underbara oroande mamma)
Status just nu.
Illamående och inte ett dugg fnissig.
Jag längtar efter mina pojkar nu.

Utsättningssymptom..en erfarenhet rikare

Ja, då sitter jag här och bloggar.
Hela jag snurrar, eller rättare sagt rummet snurarr och jag får ha full fokus på att jag ska trycka ner rätt tagenter när jag skrivwer. Det började igår. Baksmällan. Ångesten har kommit idag, liksom dimsynen och abstinensen.
Nej, jag är inte bakis. Iallafall inte vad jag vet.
Jag är (vad heter det nu) abstinensig?
MIn dag har varit ett egnda snurr, som fortsatt med att jag borstade tänderna med tvål och lade fel saker i soporna. Snurrigt ja, minst sagt. Jag befinner mig mitt i en karusell där världen snurrar, kroppen rör sig men inte mitt inre.
Jag är medveten men kan bara stå och titta på när det händer.
När abstinensen av medicinerna tar över min kropp. När jag darrhänt försöker ta något och sen tar fel sak, när jag ska gå och bara känner att benen viker sig.
Nu vet jag hur en drogberoende känner sig på riktigt.
För mig heter det:utsättningssymptom, men som indriekt är det samma som jävligt jobbig abstinens och som kan vara rent farlig.
Jag går ju inte "på droger " så, men det är exakt detsamma som att tända av (vad vet jag egentligen om det?....jag har aldrig knarkat, använt andra droger än medicinska preparat utskriven av behörig läkare)
Men, jag kan ju tänka mig. Jag vet ju hur det är att vara bakis. Och då är det bara "bit av en kaka" om man jämför med detta.
Utsättningssymptom kan man ha i flera veckor efter att ha slutat med ett preparat. Jag är alltså bara inne i en fas, en dryg fas och jag har även ringt min läkare då jag VERKLIGEN inte står ut längre.
Fan, jag lider ju mer av mediciner när jag INTE äter dem som när jag gör det.
Så, i detta läge kan jag bara säga.
Ge mig något. Nåt bara, så att jag slipper åka karusell resten av kvällen. Det är inte roligt att ha ett eget nöjesfält.

Trenden

Japp, det som började igår med en rutten dag slutade med ännu mer ruttenhet.
Kvällen avslutades framför 'Spårlöst' som denna gång var från Colombia och jag kan, utan att överdriva, säga att jag storgrät redasn under den första vinjetten. Bara att byta kanal gjorde mig ledsen....inte för att jag blev av med baggegalan utan för att jag alltigenom haft en skitdag (så när som på ett par timmar).
Jag kunde inte sluta att gråta!Allt det som hänt på sista tiden, med tankar, svåra beslut, ångest och sånt kom i kapp mig, och även Niklas fick sig en släng av sleven.Vi är blödiga båda två.
Jag vet inte, men att ha ett sånt här sammanbrott varje vecka är inte hälsosamt.
Det är som att ramla tillbaka ner i avgrunden och inte hitta vägen upp. Man blir rädd för mörkret, gråter ännu mer och har på så vis sabbat vägen upp för en liten stund. Den syns inte genom alla tårar och man befinner sig som i ett litet vakum.
När man hittar vägen har en liten bit av sig själv försvunnit och man kan med nöd och näppe kravla sig upp.

Idag är det tisdag och jag har än inte trillat dit. Försöker vara lugn, försöker inte att tänka alls utan bara flyta ovanpå.
Ska se om det trixet tar mig genom denna dag på ett bättre sätt.

Nackdelen med mig är att jag vill förändra saker för fort. Jag vill bli frisk NU. Och så funkar det inte direkt. Medicinerna tar flera veckor på sig att "bygga bo" och de första 14 dagarna känner man bara av alla äckliga biverkningar och ingen effekt what so ever av medicinen.
Svårt att inse att man måste ta något som "inte hjälper" men som kanske gör det om man ger det tid.
Jag HAR inte tid. Jag vill vara frisk. NU. Igår helst!
Jag måste visa mer respekt och tålamod. Jag kan inte köra över mig själv så här. Håller återigen på med självslakt. Det är o-bra.

Säljes

Idag har jag vaknat upp till solsken men i mitt inre är det kolmörkt.
Det känns som om jag befinner mig i en mörk korridor och jag ser ett ljus men inte kan lokalisera vart.
Rummet snurrar, jag har ont i huvudet och mår illa. Kan plötsligt lokalisera något som rätt som det är blir två stycken....vilken är verklig och vilken är det inte?

Ungefär så känner jag mig idag.
Jag är till salu. Jävligt billigt.
Ja, jag är faktiskt på så dåligt humör att mitt eget sällskap suger.
Lika bra att erkänna. Juniorens dåliga morgonhumör imorse var inte hans...det var mitt.
Har pratat med läkaren idag.
Vi ska ändra igen. Jag kan inte ha huvudvärk, migränliknande varje dag. Jag kan inte svettas, se dubbelt, låta det blixrta framför ögonen. Jag kan inte gå för jag ser två dörrar, kräkas varannan dag...
Jag ska få min CT. Hjärnröntgen. Kanske det kan svara på varför jag alltid (mer eller mindre, i flera år haft huvudvärk som bara blir värre)
På nåt vis känns det som om jag druckit sprit, men utan rus. Bara den obehagliga känslan att inte styra min kropp själv.
Dags att vila så jag orkar "face:a" mina killar när de kommer hem.
Hoppas att det värsta symptomen har försvunnit tills dess.

Söndag eftermiddag

Snart slut på denna helg, den har gått snabbt förbi.
Min fredag var i mina mått mätt helt underbar. Jag hade en nästintill felfri dag och tack vare att min underbara mamma städat åt mig så kände jag inte panik för nåt alls
faktiskt. Otroligt skönt.
Resten av helgen har vi tagit det mer än lugnt och bara varit.
Mina killar var ute och åkte pulka igår meddans jag vilade och idag hängde till och med jag ut. Fantastiskt.
Ska ringa min doktor imorrn igen, känner att jag har lite frågetecken på min medicinering med en massa biverkningar som är helskumma.
Vi får se vad hon säger men det är ju jag som känner hur jag mår...
Nu ska vi avsluta helgen med lite skaldjur och Lilla D ska få pannkaka, sen blir det slappa framför Tobbe i 'Köping-gänget'. Min nya favorit.

Två saker

...har fått mig att le idag och då har inte mina pojkar kommit hem ännu.
Den ena var en vårfågel. Det får mig att kunna blicka lite framåt.
Den andra var detta:
Enjoy!

http://tv.repubblica.it/copertina/nadal-mi-vuoi-sposare/41571?video

Vem vill inte det.....?

Ett tillfälligt lugn

Idag har det varit en bra dag hittills.
Jag har både ätit frukost (halleluja!) och "powernappat" i 3 timmar och sen har jag
börjat att förbereda kvällens meny, Lasagne.
So far so good.
Får jag klaga så har jag lite dimsyn och är yr i huvudet....tur att det bara tar en minut att köra till dagis, känns inte bra att framföra ett fordon i mitt tillstånd.
Det känns skönt att det är fredag och jag hoppas på att den tråkiga trenden har vänt för min son. Vi har båda haft en tung vecka och det vore verkligen skönt med ettt brejk från ledsamheter.
Jag hoppas att kunna blogga lite tankar ikväll.
Håll tummarna att jag orkar!

(till er som skriver kommentarer. I love you. TACK)

Inget nytt under solen

Torsdagen har gått.
Läkarbesök och provtagning.
Är dagen idag bättre eller sämre än igår?.....får nog säga lika.
Ja, för jag har ju inte spytt idag. Iallafall inte fysiskt...
Ibland är det humorn som räddar min dag. Jag gör allt för att iallafall FÖRSÖKA vara glad, eller glädjas över något. När jag pratar med någon FÖRSÖKER jag inte låta som sju bedrövelser...fast....jag kanske borde gråta hela tiden?
Kanske måste bryta ihop som imorse och ringa mamma och storgråta?
Ja, jag vet faktiskt inte.
Ibland kanske man måste vara heldyster för att ha ont i själen?Bandage runt huvudet?
En skylt som det står "Psykiskt ostabil" på eller vad?
Eller så gör jag som jag tänkte från början....
Jag skiter i vad jag tror att folk tänker, är helt enkelt för sjuk för att prata om det, eller ens att tänka så(hm....tänker ju så ju.....jaja...)
Jag är glad att jag har denna offentliga blogg att kräkas i när jag behöver!
Jag lär känna mig själv och det tycker jag är underbart.
Kan liksom se mig själv i tredje person och göra en bedömning:
Japp, en sjuk människa med en gnutta humor kvar.Vad skall fredagen bringa?
Hoppas på sol....som vanligt (fast det var längesedan den var i mitt sinne)
Godnatt och sov gott.
'I morgon är en annan dag' som Christer sa.

Over and out

Har haft migrän idag.
Spytt.
Sovit.
Inte så mycket mer att tillägga....
Godnatt Världen

19 januari

Idag har min kära Syster födelsedag!
Grattis grattis!

Dagen har för övrigt gått i rastlöshetens tecken.
Jag svarar på medicinen och mår därefter. Att köra bil är ingen hit har jag märkt.
Får ta sparken istället (in Sweden we call it a 'Kick', klassisk kommentar från en känd Sällskapsresa)
Skulle vilja hänga på mig en skylt som det står "Out of order" på.
Vissa dagar liksom funkar man inte med något eller någon.
Jag är otroligt rastlös så det får nog bli en bok och lägga sig tidigt.
Hoppas på en bättre dag imorgon.

Ibland vill man bara.....

....säga upp sig som mamma.
Vissa dagar är inte Solstrålen en solstråle. Vissa dagar kan han vara värre än en tropisk storm. Det är sånna dagar jag vill säga upp mig i jobbet som Mamma.
Idag har min son varit på allt annat än på bra humör. Ja, jag vet ju att man inte alltid kan vara på topp, men i vissa fall måste man ju skärpa till sig även fast inte allt går rarätt.
Idag har han ballat ur på dagis (fröknarna hade haft fullt sjå tydligen) och när han kom hem, trött i mössan, så var inte humöret så mycket bättre...
Jag frågade om hur han haft det på dagis och så ytterligare 20 standardfrågor, vilket han svarar med att vara tyst.
Då blev jag pissed of kan jag lova.
Resultatet av det hela blev hämnd.
Hämnden ÄR ljuv ibland.
Jag sket i att svara honom när han pratade med mig. Han sa "mamma" åtminstone 20 gånger (och Niklas höll på att skratta ihjäl sig)
Till slut svarade jag och förklarade att det inte är så kul när man pratar och inte får svar.
Resultatet av det hela blev att jag till slut fick svar på det jag hade frågat och beviset på att gammal är äldst...
Bara att rätta sig in i ledet igen.
Överste Hahti har talat....

Nu är det klippt

Skulle sy gardiner idag. Det gick bra. Ända tills jag satte upp dem vill säga.....
Klippte båda gardinerna likadant, (jag haft motivation att sy idag!) och sydde den ena jäveln fel!
Ja, jag svär för jag har inget mer tyg!
Det blev till att byta i två fönster av fyra, ha ångest att jag inte har tyg till två och låta dessa "gamla" gardiner sitta kvar.
Jag är besviken på mig själv. Jag borde vara mer noggrann.....tyvärr är jag ju inte "med i matchen" hela tiden så det är väl sånt som händer, men det får då också svida i plånboken.....
Skitans skit att jag behöver krypa till korset och handla mer!

Nu på kvällskvisten ringde min läkare. Fint med privatläkare, de kan till och med ringa på söndagar och så får man tid direkt på måndagen!
Min läkare ville återigen lägga in mig för att få ordning på medicineringen, som hör och häpna, inte hjälper mycket.
Jag tackade nej. Den här kvinnan skall vara hemma. Bra kvinna reder sig (inte?) själv....
Vill bara inte vara ett mer psykfall än vad jag redan känner mig som.
Satsar på en smart lösning imorrn och en mirakelkur som gör att jag kan hålla mig på linan ett tag till.
Mamma åker med mig och jag vågar inget annat än att lyssna på doktorn (och mamma...)
de vet väl bäst, som vanligt.
Men jobbigt är det ju. Jag vill ju vara min egen läkare och har prestationsångest för att jag inte kan de verksamma substanserna i Tryptizol....borde ju kunna det ju.
Japp, jag VET att jag är ur-dum.

Helgen har annars bestått av umgåsning med min familj. Gömt oss för spöken (inte mina hjärnspöken...), läst böcker, och ätit gott.
En lugn och skön helg med andra ord.

Från gråt till glädje

Idag har det hänt en massa. Både känslomässigt och kroppsligt.
Morgonen började med att vi försov oss. Både jag och Junior vaknade 08:20.
Jag hade då varit uppe 05 och tagit 2 migräntabletter då jag var mer än spyfärdig
när tuppen gol. Måste ha sovit trots att klockan ringt...
Därefter jagade jag på min stackars son till tårar för att vi var så sena.
Jag skällde även för att han var långsam att klä på sig.
Varför rinde jag inte till dagis och sa att vi var sena? Som om det vore dödsdömt
att komma fem minuter för sent?!
En riktigt dålig mamma kände jag mig som då!
Väl framme på dagis efter åtminstone tre trafikförelselser (säg inget till nån om det) så jäktade vi in. Min son var då glad i hågen och vi sprang ikapp in på dagis.
Barnen var på väg ut och jag satte på Davíd lite extra kläder, jag sa sen det jag alltid säger innan jag går (att pappa kommer sen och att jag älskar honom, både på svenska och spanska) och fick puss och kram som vanligt.
På väg ut säger han spontant 'Jag älskar dig Mamma hej då!'
Fröknarna log och jag log ännu mer!
Jag kan säga att mitt dåliga samvete var som bortblåst och jag gick LEENDE från dagis!
Den lilla solstrålen räddade min dag igen, som så många gånger förr!!!!
Gick hem och sov 4 timmar och somnade leende.
Herregud vilken GÅVA vi har!
Jag tänker beskydda och älska det lilla livet över allt annat, han är verkligen vårat lilla Guds Underverk!

Dagen flöt på. Jag har haft ordentliga ångestattacker idag och har återigen kontaktat läkare, vi får se vad som händer.

När sen Niklas och Davíd kom hem så var han som en liten sol!
Vi har verkligen haft en sån där rosaskimrande dag idag.
En dag full av pussar, kramar och lycka.
Davíd ville titta på Dumbo och så ville han att jag skulle sitta bredvid.
Han höll mig i handen i en timme. Jag kände mig som en riktig MAMMA!

För övrigt skall jag försöka att "må bra" de dagar jag har som är skapliga. Jag tillåter inte mig själv att le och vara glad åt de stunder som faktiskt är bra.
Vågar liksom inte ha en bra dag, fast jag vet att jag är beroende av "bra" dagar när jag har så många dagar som är mer än skit.
Måste jobba mer på det, måste jobba på att vara snäll mot mig själv. Så som jag beter mig mot mig själv skulle jag aldrig behandla mina vänner, och faktum är att jag är mig själv närmast och borde "kamma till mig" och vara snäll och göra även mig nöjd och glad.
Att våga leva.....vågar jag det?

Fördel vs Nackdel

Ja, nu ska jag lista några fördelar med att bo i Surahammar respektive Boracay.

Bra med Boracay:
1.Sand och palmer
2.Varmt och gott
3. Inga björkar att vara allergisk mot
4. Förmodligen ett enklare leverne och därför också inte så mycket att gnälla om vad gäller standard
5. Goda snorkelmöjligheter

Det sämre med Boracay:
1.Långt hem till Mamma
2. Hajar i vattnet
3. Dålig lön som strandkrattare
4. Tång och annat skit som flyter i land på den vita fina stranden
5. Blir förmodligen trött på att äta grillad hummer jämt

Bra med Surahammar:
1. Nära till Mamma
2. Inga hajar i vattnet
3. Svennes kaviar
4. Man fattar vad folk säger utan att använda lexikon
5. Nära till stugan (19 mil)och kräftfisket

Sämre med Surahammar:
1. Förbannat kallt på vintern
2. Kliar av vattnet i duschen
3. 7 rum och kök att städa
4. Radiotjänst i Kiruna tar ut avgift för skitprogram på TV
5. Svårt att få tag i hummer till ett vettigt pris


Inget mer att gnälla om idag, bara försöka må så bra jag kan framför TVn....

Kära dagbok

Idag är jag tillbaka på ruta ett.
Jag har haft en del svackor hela veckan när jag kännt mig extra känslig och nu är det värre än värst.
Oftast blir jag uppretad och arg, mest på min sjukdoms bild men nu har jag återigen hamnat på Västerlånggatan i spelet Monopol.
Nä, jag vill inte ha det så, jag vill ha hotell på Strandvägen eller på Gustaf Adolfs torg.....kan ju inte direkt sikta på Norrmalmstorg, det vore ett för stort steg.
Jag sover mycket, gråter mycket och har en mage som är helpaj (kan den BLI sämre?!)
Vid jul märker jag att jag hade en topp, en topp när jag kände mig bättre och hade framtidsutsikter.
Nu, sedan 2010 börjat känner jag att det går utför igen.
Jag vill helst bara sova, är konstant astrött och vill inte träffa folk.
Hur i hela friden kan det vara sånna toppar och dalar?
Why is my life a rollercoaster?
Jag har, nu när jag haft dessa dalar försökt med den bästa medicinen av alla - musik.
Inte ens det har hjälpt mig.
Måste ringa psykiatern igen, det är inte skäligt att må så här.
Det svarta hålet kommer närmare och närmare. Denna gång ska jag vara utrustad med en stege så att jag iallafall inte faller så djupt.
Hopplös sjukdom.
Fuck a duck är det enda jag kan säga.

Tankar

Ibland undrar jag hur jag funkar.
Svårt att förklara vad jag menar men ska ge det en så klar bild som jag kan...
Jag känner mig själv som en otroligt känslomässig person. Jag är "yvig" i mina känslor. och det vet alla om som känner mig. Jag vill själv visa att jag tycker om folk i min omgivning, det är iallafall så jag ser på mig själv (vilket kanske inte är fallet?!)
Ibland är ju verkligheten en helt annan än den man lever i och det nog fler än jag.
Till exempel det här med dagis. Jag har inga som helst problem med att lämna min son där. Jag tycker inte att det är sorgligt eller nåt sånt, utan jag kan gå därifrån med "glatta" steg. Vill han vinka eller skicka slängpussar så är jag naturligtvis med på det och tokvinkar och pussar tillbaka.
Idag när jag lämnade honom var det bara puss och hejdå sen gick jag raka spåret ut och på väg till bilen sa en annan mamma "oj, det där gick lätt".
Ja, det gör det ju faktiskt! Är jag okänslig på nåt sätt?
Det har hänt en gång att han varit gnällig när jag gått men ändå kan jag glad i hågen åka därifrån. Jag bara går liksom.
DEt jag VET är att inom fem minuter har han annat att göra och skulle det bli bedrövligt så ringer de hem till mig (det har aldrig hänt hittills)
Jag är lika när det gäller När Davíd skall sova över hos nån. Jag litar totalt på den han är hos och skulle aldrig falla mig in att ringa för at kolla hur det går.
Har jag lämnat honom i någons vård så är det ju för att jag litar på den personens omdöme att ta hand om det bästa vi har.
Jag vet inte, är jag okänslig?
Nonchalerar jag saker?

Jag är också en mamma som inte låter bli att ta en konflikt. Jag står gärna fast vid allt jag bestämt även fast det ibland är dumdristigt att "ro alla båtar iland".
Synd nog är jag ingen som "väljer mina konflikter", jag är mer en sån som tycker att man ska lyssna på "kaptenen" och uppföra sig när det behövs. Till och med min kära man tycker att jag står på mig lite FÖR ofta.
En sak att jobba på för min del!!
Summan av detta är att jag inte älskar de nära och kära mindre för det. Jag älskar min egen familj och naturligtvis min övriga familj och vänner.
Nu är det bara att hoppas att omgivningen ser mig ur samma synvinkel som jag gör......kan bli knivigt;)

Jag är INTE värst!

Trodde jag var värst i att gnälla, men icke!
En engelsman slår mig med hästlängder.
Expressens nätbilaga skriver att den något bittra engelsmannen ringde SOS nio gånger för att klaga på att hans fru spelade bingo!
Han hade till och med kallat operatören för "slampa",vad nu hon kunde göra för att stoppa hustruns spel? ja det vet inte jag iallafall.... inte undra på att han blev dömd till 150 timmar samhällstjänst!
Jag må vara en gnällig person nu men direkt så bitter hoppas jag nog aldrig att jag blir. Eller ska jag ringa SVT för att gnälla om att posten kommer sent...?
Jaja, även solen har sina fläckar, kan hända även den bäste...

Shit vad gnällig jag är

Jaha, gnälldags och neggo igen.
Känns det igen?
Har haft en vecka full av allergi och idag har det blommat upp riktigt ordentligt.
Jag "tål" inte sommaren och som det verkar nu så tål jag inte heller vintern. När är min årstid?
Som det är nu så kliar det överallt och jag råkar ut för den ena allergichocken efter den andra. När ska detta ge sig och varför beter sig kroppen såhär?
Gråter jag inte av depression så har jag allergi. Pest eller kolera? Jag väljer digerdöden istället.
Skiten slutar med att jag får äta ännu mer medicin och att mitt immunförsvar fått sig ännu en match, vilket resulterar i att jag mår ännu sämre och att jag ännu mer vägrar att visa mig bland folk.
Inte kul att både se ut och känna mig som ett miffo.
Okej, slutgnällt vid klagomuren för idag.
Nu ska vi åka till mamma och äta sjömansbiff.
Over and out.

Meningen

Läser precis i Aftonbladet om hur man ska uttrycka sig på internet.
Det står en massa "gör si" och "gör så" om hur man ska vara för att folk ska ta en på allvar, inte verka för cool, att inte bli missförstådd och så vidare.
Min syn på det hela är att låta folk göra som de vill.
Jag kan bara prata för mig själv när jag säger att jag skriver vad jag vill och misstolkas det, eller hur det nu tolkas är mindre viktigt.
Jag skriver ju ur MIN synvinkel och självklart kan olika saker tolkas på olika sätt.
Det står vidare att man skall skriva så att andra förstår, för att just det, minska missförstånd. Det är ju bara det att hur ska den som skiver veta om det kommer att misstolkas eller ej?
ALLT kan ju faktiskt misstolkas.
Jag fortsätter här i min blogg att skriva just det jag vill och även fast detta innehåll är offentligt så skriver jag för min skull och inte för någon annans.
Vet ändå att de som hittar till denna sida vet hur jag är och vad jag står, och det är ju det som räknas, eller hur?

Lat söndag

Idag händer inte mycket alls. Jag sov till tio, tills min kära make kom och väckte mig.
Junior? Ja, han ville sova kvar hos MollMoll och vi gjorde ett experiment och lät honom göra det. Två nätter borta från mamma och pappa. Hur skulle han, eum förlåt....VI klara oss utan våran ängel?
Svar: Det har gått jättebra. Vi längtar såklart men från och med imorgon är det vardag igen. Niklas börjar jobba, Davíd ska till dagis och jag ska ringa läkaren - igen.
Vi har haft en bra morgon, slökollat på en komedi och ska äta nu och om någon timme kommer solstrålen hem.
Och ja, han längtar nog efter oss precis lika mycket som vi längtar efter honom.
SÅ tomt utan hans närvaro.

PMS eller känslig?

Ja, då är jag så där uppratad som bara jag kan bli av fåniga saker.....eller så är de inte fåniga utan idiotiska helt enkelt?
Nu har jag då varit in på Facebook och fick läsa "Har två barn till salu, eller annars bortskänkes".
Ja, jag förstår att man kan bli trött på de små när vingarna förvandlas till horn, och självklart vet jag att det är nåt man bara säger.
MEN, för mig känns det som ett direkt hån. För mig känns det som ett hån bara av att klaga på att det är sååååååå jobbigt med barn.
Då borde man inte ens vara förälder om man tycker så!
Jaaa, jag veeeet att jag själv är trött på min pojk ibland, men jag skulle aldrig få för mig att säga så eller vara så trött att jag spyr ur mig en sån sak.
För oss som inte kan få barn eller för den delen de som önskar att de fick ett barn till (men kanske har problem)är det ett fett hån.
Jag känner flera som gladeligen skulle göra vad som helst för att få en "gnällig" unge.
Jag (som då är en mönsterförälder och vet bäst) (ja, jag skojjar nu...) säger åt min son åtminstone ett par gånger om dagen att han är världen bästa och att jag älskar honom.
Jag bara undrar, HUR många gör det, hur många barn är det inte som far illa och nästan är oönskade?
Det är nästan så att jag skulle vilja påstå att Sverige borde införa adoptioner, för fasen vad vissa barn skulle få det bättre hos nån annan än dess riktiga familj.
Mer kärlek åt barn även fast de är gnälliga!

Kväller

Begrundar dagen som varit.
Skum. Mycket tankar.
En känsla av tillfällig hopplöshet, maktlöshet.
Jag tänker mycket och ibland vill hjärtat mer än vad hjärnan vill.
I mitt inre är jag mycket spontan meddans Niklas är den som tänker mer realistigt.
Jag är nog mer "det ordnar sig"-typen.
Vi har nyss fattat ett par livsviktiga beslut. De har inte varit lätta att ta och endast Gud vet om vi har gjort rätt eller fel.
Pratade med vår präst om detta och han klargjorde bara att vissa beslut måste man bara stå för utan att känna skuld.
Jag känner ofta i mitt liv att jag har skuld till vissa beslut. Antar att det har att göra med min prestationsångest. Jag VILL kunna allt och jag VILL vara bäst.
Jag har redan fullt upp med att jobba bort denna prestation, och till och med fast jag nu är sjuk (ytterligare en grej jag har svårt att acceptera....vill ju INTE visa min svaghet...)vill jag visa att jag fortfarande faktiskt klarar av att prestera, trots att jag är sjuk.
Jag vet, det är skitdumt. OCH jag tror att det inte gör mig friskare heller. Att erkänna sin sjukdom och kunna ta tag i den vore nog bättre.
Vem vet, inte du, inte jag.......hoppas att högre makter leder mig rätt på livets krokiga väg, och att jag får hjälp att öppna de dörrar som behövs för att göra mitt liv bra.

Bullbak

Fredag och bullbak. Underbart att få titta på när någon annan bakar!Sen vid 11 kaffet ska jag bara smoffa i mig rykande färska bullar!
Annars är det en vanlig dag. Vi är oerhört slappa och har inte gått utanför dörren på flera dagar.Igår satte Niklas igång saltvattenakvariet, men än tar det veckor innan han kan göra mer än att bara ha vatten i det. I kväll ska iallafall Farmor komma och hämta Davíd då han skall sova över i Virsbo.
Det märks rätt rejält nu att han är uttråkad. Han vill verkligen till dagis nu!
KOmmer bli bra på måndag när han börjar igen, och ...jag förstår honom. Det är skönt med ledighet i lagom mängd, märker ju själv, även fast jag är sjuk att jag skulle vilja vara igång.
Men, viljan är en sak, att det skall genomföras är en annan sak.
Mitt projekt för dagen är att vattna blommor. Tror att det är tio stycken, och det borde jag ju fixa tycker jag. För övrigt håller jag på att plöja igenom en bok på engelska av Hertiginnan av York, bra men bitvis seg.
Bara -15 grader idag, ett fall framåt.