Tankar

Ibland undrar jag hur jag funkar.
Svårt att förklara vad jag menar men ska ge det en så klar bild som jag kan...
Jag känner mig själv som en otroligt känslomässig person. Jag är "yvig" i mina känslor. och det vet alla om som känner mig. Jag vill själv visa att jag tycker om folk i min omgivning, det är iallafall så jag ser på mig själv (vilket kanske inte är fallet?!)
Ibland är ju verkligheten en helt annan än den man lever i och det nog fler än jag.
Till exempel det här med dagis. Jag har inga som helst problem med att lämna min son där. Jag tycker inte att det är sorgligt eller nåt sånt, utan jag kan gå därifrån med "glatta" steg. Vill han vinka eller skicka slängpussar så är jag naturligtvis med på det och tokvinkar och pussar tillbaka.
Idag när jag lämnade honom var det bara puss och hejdå sen gick jag raka spåret ut och på väg till bilen sa en annan mamma "oj, det där gick lätt".
Ja, det gör det ju faktiskt! Är jag okänslig på nåt sätt?
Det har hänt en gång att han varit gnällig när jag gått men ändå kan jag glad i hågen åka därifrån. Jag bara går liksom.
DEt jag VET är att inom fem minuter har han annat att göra och skulle det bli bedrövligt så ringer de hem till mig (det har aldrig hänt hittills)
Jag är lika när det gäller När Davíd skall sova över hos nån. Jag litar totalt på den han är hos och skulle aldrig falla mig in att ringa för at kolla hur det går.
Har jag lämnat honom i någons vård så är det ju för att jag litar på den personens omdöme att ta hand om det bästa vi har.
Jag vet inte, är jag okänslig?
Nonchalerar jag saker?

Jag är också en mamma som inte låter bli att ta en konflikt. Jag står gärna fast vid allt jag bestämt även fast det ibland är dumdristigt att "ro alla båtar iland".
Synd nog är jag ingen som "väljer mina konflikter", jag är mer en sån som tycker att man ska lyssna på "kaptenen" och uppföra sig när det behövs. Till och med min kära man tycker att jag står på mig lite FÖR ofta.
En sak att jobba på för min del!!
Summan av detta är att jag inte älskar de nära och kära mindre för det. Jag älskar min egen familj och naturligtvis min övriga familj och vänner.
Nu är det bara att hoppas att omgivningen ser mig ur samma synvinkel som jag gör......kan bli knivigt;)