Spöken

Lördagmorgonen började med en spökjakt på nedervåningen.
Det var ett tåg bestående av förste spökjägare (jag)med en "magisk pinne" för att mota bort otrevligheter med, tätt följd av en liten smurf med en partytuta och sist i ledet Niklas som moraliskt stöd och den sista övertygaren.
Davíd har kommit in i en period nu när det kan finnnas spöken, och för att inga framtida men (han ska inte behöva fajtas mmot två sorters spöken som jag gör) så övertygar vi honom att det inte finns några otäckheter och att han kan känna sig trygg vart han än är.
Jag är ju inte själv speciellt övertygande i och med att jag själv är oerhört spökrädd. Jag har tur, han kan inte läsa detta och jag tänker inte heller berätta det.
Min mörkrädsla sitter i sen jag var liten och hade en "snäll" pappa och bror som skrämde mig. Jag lever fortfarande med det varje dag och går själv ogärna ner i källaren när jag är ensam. Jag antar att det alltid kommer att sitta i, så, lika bra att erkänna det en gång för alla.
Inga trollspön hjälper för varken det ena eller de andra spökerna jag bär runt på.
Tur att vi kan övertyga Junior så att han får en trygg, eller iallafall en skrämselfri tillvaro.