Trenden

Japp, det som började igår med en rutten dag slutade med ännu mer ruttenhet.
Kvällen avslutades framför 'Spårlöst' som denna gång var från Colombia och jag kan, utan att överdriva, säga att jag storgrät redasn under den första vinjetten. Bara att byta kanal gjorde mig ledsen....inte för att jag blev av med baggegalan utan för att jag alltigenom haft en skitdag (så när som på ett par timmar).
Jag kunde inte sluta att gråta!Allt det som hänt på sista tiden, med tankar, svåra beslut, ångest och sånt kom i kapp mig, och även Niklas fick sig en släng av sleven.Vi är blödiga båda två.
Jag vet inte, men att ha ett sånt här sammanbrott varje vecka är inte hälsosamt.
Det är som att ramla tillbaka ner i avgrunden och inte hitta vägen upp. Man blir rädd för mörkret, gråter ännu mer och har på så vis sabbat vägen upp för en liten stund. Den syns inte genom alla tårar och man befinner sig som i ett litet vakum.
När man hittar vägen har en liten bit av sig själv försvunnit och man kan med nöd och näppe kravla sig upp.

Idag är det tisdag och jag har än inte trillat dit. Försöker vara lugn, försöker inte att tänka alls utan bara flyta ovanpå.
Ska se om det trixet tar mig genom denna dag på ett bättre sätt.

Nackdelen med mig är att jag vill förändra saker för fort. Jag vill bli frisk NU. Och så funkar det inte direkt. Medicinerna tar flera veckor på sig att "bygga bo" och de första 14 dagarna känner man bara av alla äckliga biverkningar och ingen effekt what so ever av medicinen.
Svårt att inse att man måste ta något som "inte hjälper" men som kanske gör det om man ger det tid.
Jag HAR inte tid. Jag vill vara frisk. NU. Igår helst!
Jag måste visa mer respekt och tålamod. Jag kan inte köra över mig själv så här. Håller återigen på med självslakt. Det är o-bra.