Idag är jag tillbaka på ruta ett.
Jag har haft en del svackor hela veckan när jag kännt mig extra känslig och nu är det värre än värst.
Oftast blir jag uppretad och arg, mest på min sjukdoms bild men nu har jag återigen hamnat på Västerlånggatan i spelet Monopol.
Nä, jag vill inte ha det så, jag vill ha hotell på Strandvägen eller på Gustaf Adolfs torg.....kan ju inte direkt sikta på Norrmalmstorg, det vore ett för stort steg.
Jag sover mycket, gråter mycket och har en mage som är helpaj (kan den BLI sämre?!)
Vid jul märker jag att jag hade en topp, en topp när jag kände mig bättre och hade framtidsutsikter.
Nu, sedan 2010 börjat känner jag att det går utför igen.
Jag vill helst bara sova, är konstant astrött och vill inte träffa folk.
Hur i hela friden kan det vara sånna toppar och dalar?
Why is my life a rollercoaster?
Jag har, nu när jag haft dessa dalar försökt med den bästa medicinen av alla - musik.
Inte ens det har hjälpt mig.
Måste ringa psykiatern igen, det är inte skäligt att må så här.
Det svarta hålet kommer närmare och närmare. Denna gång ska jag vara utrustad med en stege så att jag iallafall inte faller så djupt.
Hopplös sjukdom.
Fuck a duck är det enda jag kan säga.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar