Fredagen gick sakta. Väntade på att klockan skulle bli fem då mina pojkar skulle dyka upp. Niklas hade väntat med at ta Davíd med sig och avdelningen var ju inte barnanpassad direkt, vare sigb själva avdelningen eller dess patienter. Jag märkte det själv under torsdagen vilket spring det var.
Helt otrolig känsla egentligen. Man är inlåst i några dagar och helt plötsligt känner man att det blir ett ”spring” av människor på besök.
Strax före fem kom min ”öppenvårds”-läkare, Eva på besök.
Så skönt med sin ”egen” läkare som förstod vad man sa. Jag förklarade för henne att läkaren där inte kunde ett skvatt svenska och hon höll med om att speciellt i den psykiska medicinen var det viktigt att man förstår, lite ”dimmig” som man är.
Hon skulle återigen prata med läkaren om ETC, elchocker och kolla lite med honom vad som var på G.
Jag kände mig väl omhändertagen och kunde med glädje bli utvallad av mina killar när de kom en stund senare.
Vi gick och åt i Lasarettsrestaurangen. Grönsaksgratäng är inte ”my cup of tea” en fredagskväll, det blev kycklingspett och fetaost-bulgur istället.
Jag sov rätt gott den natten.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar