6 februari, lördag v.5 2010

Sov bort förmiddagen.
En sak jag tyckte var märkligt var att dagarna bara gick och ingenting speciellt hände. Man gjorde liksom ingenting.
Första dagen ville jag sova men fick inte. De andra dagarna kunde man sova när man ville under dagen utan att nån sa nåt.
Det var en befrielse då dagarna var långa nog ändå (med blodtryckstagning vid 06)
Lunchen gick fort och efter 13 kom mina pojkar. Vi åkte ut till Hälla.
För första gången fick jag känslan och vetskapen om det som Röd varnat mig för. Den bistra verkligheten och livet utanför isoleringen på avdelningen.
Det var en MASSA folk på MAXI. Jag tror hela Västerås var där och att alla var samlade på bokavdekningen samtidigt som jag. Paniken kom mer än krypande, den kom rusande som den värsta flodvåg.
Som tur var tog min hjälte mig snabbt ifrån katastrofområdet till lugnare vatten.
Kunde i alla fall känna ett litet uns a lycka av att ha mina pojkar i närheten.
Eftermiddagen gick fort och på kvällen bestämde jag och Blå oss för att köpa pizza. Personalen knorrade lite medn efter att Blå raggat upp en till som var med så kunde vi genomföra det.
Vi tittade på TV mycket. Min tid framför serier som NAVY CIS och andra pang-pang serier
Måste minst sagt ha slagit rekord.
Mitt utvecklande i fobier slog också alla rekord. Mer än jag någonsin upplevt så har jag fobier för andra människor och för bufféliknande saker. Märkte själv att jag hade fullt sjå att sitta och äta bland folk och än mindre äta mat bland andra. I vårat pizzagäng kunde vi i alla fall känna oss glada ett tag. Den nya tjejen, Grön, berättade om sin cancer och påstod att detta med depression var hundra gånger värre än att få cancer. Jag vet ju inte men kan ju bara ana
Att det finns ett uns av sanning i hennes påstående.
Kollade lite på TV, och så jobbade ju McDreamy….vilket gjorde kvällen till nåt extxa.
Ja, han var ju inte lika snygg som han men oerhört charmig.
Kan ju bara säga att vissa är mer än arrgoanta här och att man verkligen får leta ur guldkornen bland dem. Fattar inte att de kan få jobba med människor, och med människor som mår otroligt dåligt också. Obegripligt. Sköterskorna S och N är de bästa, de tar sig tid att lyssna. De andra blir man förbisedd och ”obehandlade” av och jag kan inte förstå att de kan få vara kvar. Men som sagt…vem bryr sig…..ja, inte de iallafall.