Utanpå

...syns inte hur man är inuti.
Man kan inte resa bort från sig själv.
Mycket kan sägas om själens spratt.
Jag kan tyckas se "normal" ut(hur ser man ut då?)på utsidan meddans mitt inre är mer kaos än vanligt.
Det är det som är så läskigt, att ingen kan se själen.
Tänk om vi kunde läsa av själen hos varandra, vad mycket mer medkänsla, empati, förståelse och kunskap vi skulle ha då.
Kanske kunde vi hindra självmorden, kanske kunde vi "se" mer, både det vi tycker är bra och det som vi känner oss obekväma med.
Detta är ingen bekväm sjukdom. Den är pissig. Folk lider, jag lider. Mina vänner vet inte hur de skall göra, min familj är maktlös och jag står som en åsna mellan att gå min "egen väg" eller att vara "bekväm".
Det ÄR jobbigt att ha folk omkriing sig i denna sjukdom, man vill bara vara själv.
Niklas hatar detta.
Detta gör mig inte friskare, men jag förstår honom fullt ut. Jag är ju också trött på detta.
Än så länge har jag provat 17 olika mediciner parallellt och samtliga har verkningstid mellan 3-8 veckor och inget hjälper.
What to do?
Kan jag säga att vi är mer än maktlösa......OCH jäkligt trötta på allt....
Är det konstigt att man tröttnat?