Ångest

Jag säger som Bergman. Jag har sån ångest.
Det är ett skit att ha ångest och jag vet inte varför jag har det eller varför. Det bara sitter i min kropp. Ångest, oro och depression. Helst av allt skulle jag vilja fly från min egen kropp. Det är den närmaste beskrviningen jag kan komma på.Nåt kliar och det vill man till varje pris få stopp på, det kliar på ryggen, men når inte och men har ingen som kan hjälpa till. Hur mycket men skriker eller springer så finns det där.I sin egen kropp. Fast liksom.
Tankarna förr var hur jag skulle få allt att funka och hur jag skall hantera denna sjuksom, tankarna nu är mer inriktade på - ingenting.
Jag vill inte, jag kan inte, jag tycker inget är kul, jag känner mig likgiltig och tom. Jag finns här men ändå inte.
I och med alla turer har jag flera gånger undrat vad som får mig att stanna. Just nu överväger livet men jag har fler och fler dagar där andra sidan är mer värt, för att slippa, för att göra det enklare för många.
Tankar än så länge, och jag antar att ingen kan klandra mig. Jag är trött, mycket trött.

Niklas har det skitjobbigt just nu med mig. Jag bara ÄR och kan ligga apatisk och stirra i taket när han kommer hem, jag orkar liksom inget annat.
Dav+id märker inget mer än att jag alltid är trött, även fast han förstår mer än vad vi tror så är han en glad unge ändå.
Jag önskar bara att Niklas hade nån att prata med, att han fick ventilera och prata.Framförallt att han gör saker, imorrn ska han ut med jobbet. Kul och nyttigt för honom.JAg önskar honom gott i detta, jag hopppas att han ser SIG i denna kris, men tyvärr inget jag mer kan påverka.