Lycka

Jag och min son har kommit varandra nära. Mycket nära.
Jag är lycklig. Just på det sättet att jag har blivit MAMMA.
Det tog nästan två år innan tillit och misstänksamhet släppt hos min lilla älskling.
Jag tänker mycket på hur det är att vara föräldralös men försöker slå bort tankarna när de blir för plågsamma. Min son har en mamma som lämnar honom på dagis, får puss och kram. Han leker med sina kompisar och älskar dagis och sen har han en pappa som kommer och hämtar honom när dagen är till ända.
Betänk. Han hade inte det för två år sedan. Ruggigt.

Jag ser inte våran familj som en "hjältefamilj" men jag ber er att tänka till när det är barngalor (som jag själv inte kan se av känslomässiga skäl)
Hjälp varenda unge, ge rädda barnen en slant, tänk på barncancerfonden.
Alla kan inte göra allt men alla kan göra något.

Barnen är våra gåvor, vi har dem till låns, men de är vår framtid.