Från gråt till glädje

Idag har det hänt en massa. Både känslomässigt och kroppsligt.
Morgonen började med att vi försov oss. Både jag och Junior vaknade 08:20.
Jag hade då varit uppe 05 och tagit 2 migräntabletter då jag var mer än spyfärdig
när tuppen gol. Måste ha sovit trots att klockan ringt...
Därefter jagade jag på min stackars son till tårar för att vi var så sena.
Jag skällde även för att han var långsam att klä på sig.
Varför rinde jag inte till dagis och sa att vi var sena? Som om det vore dödsdömt
att komma fem minuter för sent?!
En riktigt dålig mamma kände jag mig som då!
Väl framme på dagis efter åtminstone tre trafikförelselser (säg inget till nån om det) så jäktade vi in. Min son var då glad i hågen och vi sprang ikapp in på dagis.
Barnen var på väg ut och jag satte på Davíd lite extra kläder, jag sa sen det jag alltid säger innan jag går (att pappa kommer sen och att jag älskar honom, både på svenska och spanska) och fick puss och kram som vanligt.
På väg ut säger han spontant 'Jag älskar dig Mamma hej då!'
Fröknarna log och jag log ännu mer!
Jag kan säga att mitt dåliga samvete var som bortblåst och jag gick LEENDE från dagis!
Den lilla solstrålen räddade min dag igen, som så många gånger förr!!!!
Gick hem och sov 4 timmar och somnade leende.
Herregud vilken GÅVA vi har!
Jag tänker beskydda och älska det lilla livet över allt annat, han är verkligen vårat lilla Guds Underverk!

Dagen flöt på. Jag har haft ordentliga ångestattacker idag och har återigen kontaktat läkare, vi får se vad som händer.

När sen Niklas och Davíd kom hem så var han som en liten sol!
Vi har verkligen haft en sån där rosaskimrande dag idag.
En dag full av pussar, kramar och lycka.
Davíd ville titta på Dumbo och så ville han att jag skulle sitta bredvid.
Han höll mig i handen i en timme. Jag kände mig som en riktig MAMMA!

För övrigt skall jag försöka att "må bra" de dagar jag har som är skapliga. Jag tillåter inte mig själv att le och vara glad åt de stunder som faktiskt är bra.
Vågar liksom inte ha en bra dag, fast jag vet att jag är beroende av "bra" dagar när jag har så många dagar som är mer än skit.
Måste jobba mer på det, måste jobba på att vara snäll mot mig själv. Så som jag beter mig mot mig själv skulle jag aldrig behandla mina vänner, och faktum är att jag är mig själv närmast och borde "kamma till mig" och vara snäll och göra även mig nöjd och glad.
Att våga leva.....vågar jag det?