2 februari 2010

2 feb 2010
Dagen började med en oerhört tidig uppstigning, redan 05:30, när hände det mig sist?!
Kollade datorn lite och började sen göra mig i ordning, till vad som skulle bli en jobbig dag.
Fick faktiskt i mig lite frukost när mamma kom vid 07!
Väl inne på akuten började den långa väntan.
Resan in gick bra och jag kände inte alls av den panik jag hade igår. Tror det var bra att få dessa dagar på mig att faktiskt smälta att det skulle bli av. Inläggning på en psykiatisk avdelning.
Läkaren var otroligt arrogant(som jag inte ens uppfattade namnet på , Daniel kanske?!) konstaterade att jag vara på plats och noterade mer eller mindre att jag önskade bli inlagd. Han undrade väl egentligen varför i och med att jag inte har någon bakgrund psykiskt eller att jag inte hade uppskurna armar (en annan som var in och hade blivit hemskickad igen hade sytt 37 stygn i armarna….)
Doktorn sa även att det var MYCKET fullbelagt och att om jag hade TUR så kunde jag kanske få en plats på eftermidddagen. JESUS!
Jag tog en promenad och var tillbaka på psykakuten vid 11, fick vänta där tills 14:30 innan jag fick komma upp till avdelningen. Jag var astrött men ändå glad, framför allt att jag inte hade en tid att passa. Väl där hade jag ingen säng och fick vänta på den till 17.
Innan jag kom upp på avdelningen, (inte en av de ”värsta” men ändå en avdelning med okrossbara fönster) kom två personer och hämtade mig.
Diverse hållningsorder, genomgång och beslagtagning av bagage först.
Mina första kontakter på avdelningen var två kvinnor på mitt rum. Gul, en mörkhårig tjej i 30 årsåldern klargjorde att här gällde det att ”bråka” för att få som man ville, när det gällde allt.
Att man också såg till att få ett läkarbesök senast 3 (!) dagar efter ankomst, annans kunde man anmäla det. Va liksom?
3 Dagar…..det var ju då jag skulle åka hem ju. Mitt mål var att åka hem efter någon dag. Inte ens då hade jag klart för mig vad jag gett mig in på. Här var det inte dagar, utan veckor vi pratade om!
Det behövdes också en ”psykmobil”, en mobiltelefon utan kamera för att ha kontakt med omvärlden utanför. Mann skulle ju bli galen annars. (Mobiler med kamera var förbjudet pg a sekretessen) Avdelningens fasta telefon var endast avsatt 5 minuter per person och gång.
Jag fick genast en byrå för mina kläder och lite skvaller uttalades. Den andra på rummet, en ljushårig kvinna i 40 årsåldern, jag kallar henne Röd (mer ”normal” enligt första anblicken) kom i fredags och kändes som jag, malplacerad här.
Det fanns blandat med kleptomaner och dementa, mer eller mindre ”vanliga” och andra ”ovanliga” människor bland avdelningens 17 intagna.
Kände mig yr och rastlös.
Tiden står nästan stilla. Med mobilen inlåst var det tomt!
Hade kontakt med Kärleken ett flertal gånger och det kändes skönt, ett hundraprocentigt stöd. Jättetrött. Hoppas på att få sova snart.
Det var först när jag lade mig ner som jag kom fram till att det varit en jobbig första dag.
Min första dag på en sluten psykiatisk avdelning.