17 juni förra året

Det har gått ett år!
Imorgon firar vi vår Colombiadag med pompa och ståt!
Kungaparet anländer efter lunch.
Nej, såklart skojjar jag, jag kan fortfarande skojja ibland mellan gråtattackerna.
Vi kommer fira bara vi, men vi pratar med Davíd om det så att han vet att imorrn är det stora "storkdagen".
Vi tycker att det är bra, han vet att Dumbo kom till sin mamma i ett knyte av storken, och vi kör storkmetoden. Han kom med storken helt enkelt!

Jag kommer att, de närmaste dagarna ge en återberättelse hur det var, och hur jag ser på saken idag. Det blir min dags uppgift förutom att bara vara.

Skönt med en "flykt" från det jag går igenom just nu.

Kommer även att välja ett inlägg från vår Resdagbok vi skrev, ett inlägg från någon av våra "anhängare" som var med oss på denna underbara resa.

Denna dag, den 17 juni, är otroligt känslomässig för mig.
Det är inte för inte jag sitter och skriver detta och gråter.
Det är stort att bli förälder. Det är stort att bli MAMMA!

Dagen började i Bogotá, Martha, FFiAs (förmedlingens)representant i Colombia kom och hämtade oss för att ta oss på en 50 minuters lång flygning till den vackraste staden vi sett -
Davíds stad, Medellín.

Jorge, vår underbara chaufför under hela vår vistelse i Medellín kom och hämtade oss och Martha. Han är en av de coolaste personer jag någonsin träffat.....
Hans "indiska-engelska" var av världsklass!Det är många gånger Niklas och jag har pratat "Jorge-engelska", naturligtvis kärleksfull menat!

Vi checkade in på vårt feta femstjärniga hotell och vår feta svit!
Eftermiddagen gick åt att äta "den sista måltiden" utan barn.
Vi åt på hotellet och det var jättegott, hotellet hade verkligen femstjärnig mat, lagat på kolgrill.

På kvällen åkte vi till det fetaste (största) köpcentret vi sett (de fanns till och med tivoli inne i det...)
Det var fri parkering, ändå fick vi en biljett. Vakterna kollade under bilden med en spegel. Varför fattade vi aldrig, säkerhet naturligtvis, men varför då inte kolla bagageluckan utan bara under?
Jaja, "Colombian-style"...
Väl inne på köpcentret ville jag köpa nåt till vår son, det blev en groda (som han sen varit livrädd för...) Jag har ju hela tiden kallat honom för den lilla grodan, och han har ju även ett grodrum så...
Uppdraget annars var att köpa en present till fostermamman. Viktigt att poängtera att det var en present, ingen muta. Därför köpte vi halsband och örhängen, inga dyra, men fina ändå, som en gåva, en fin gest för att de tagit väl hand om vår lilla ängel.
Kvällen tillbringade vi på hotellet ensamma på vårat rum, Niklas och jag. Vi gick igenom allt "sista gången vi borstade tänderna innan Davíd" och alla andra "sista-gången" grejer.....Det var liksom en grej vi körde med....sista hit och sista dit....sen blev det bara "första gången MED Davíd":)

Kan säga såhär. Det var inte vanligt att Martha följde med till Medellín, hon skulle med för att träffa en av de nya socialsekreterarna. Tur för oss. Vi hade inte klarat oss utan henne!

Tankarna denna kväll var helt surrealistiska. Det är svårt att återberätta, men vi låg och pratade om allt innan vi somnade. Det var skönt.
Idag är det svårt att fatta hur coola vi egentligen var. Med facit i handen borde vi varit mer
nervösa än vad vi var. Vi sov till och med gott den natten.
Niklas och jag kom varandra väldigt nära under våra första dagar i Colombia. Det bara
var en bekräftelse på att vi tänkte lika, var lika nervösa och att vår kärlek var så stark inför denna stora prövning - den som föräldrar till en snart treårig pojke.
Vår Colombiaängel.
::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::

Inlägg i Resdagboken 17/6 2008

Från: Uggelbo
Hejsan hej!
Nu, Annika och Niklas är det bara timmar kvar innan ni får en liten ängel!!!
Alla våra tankar går till er om 17 timmar...då håller ni Davíd i famnen!! Åh, va vi gläds med er...pussar och kramar i massor!