Idag 28 juni 2009

Ja.....inte är jag brunast i familjen iallafall....
Nu håller jag på att lära Davíd att jag är en blekfis...har ju redan lärt honom att Morfar kör skitbil så det borde han nog snart lära sig.....

Vem har haft sandaler på sig?
Vi har slappat och haft +33 grader i skuggan.
Till och med Davíd tyckte att det blev för varmt...och då är/var han van.....

28 juni förra året

Niklas har vakat inatt, jag dålig och Davíd sov knappt heller.
Slappardag.
Jag låg till 12 innan jag vågade mig upp.
Dagen bestod mest av vila, packa och ta det lugnt.
Vår ason visade en annan sida än den glada....
Vild latino....

Han skulle ha luvan uppe....såg ut som en liten smurf.....
Jag ser ju allt annat än pigg ut där...

27 juni 2009

Lördagen var en skaplig dag, förutom att jag då har fått urinvägsinfektion.

Men varför inte?

15 elller 16 tabletter om dagen har ju ingen betydelse?!

Just nu äter jag så mycket mediciner att de på "Plattan" skulle vara avis.

Inget att sträva efter då alla har pissiga biverkningar.....

Jag hoppas bara att de hjälper snart, doktorn säger att det tar veckor innan de verkar....

Pojkarna var ute och målade och cyklade. Jag vilade mest.

På eftermiddagen åkte vi in och handlade. Klarade med nöd och näppe att vara i affären trots att jag hade min stora och starka man med mig.

Min underbara Mamma kom förbi på kvällen med sin egen paj och sockerkaka. Båda av världsklass!

Jag har världens bästa mamma. Det är så underbart att ha henne nära och hon ställer upp till 100%, och har alltid gjort det.

Det är så roligt nu när vi bor nära varandra och kan "svinta över". Även fast det mest är hon som "svintar" nu när jag är dålig.....

Jag har faktiskt börjat att lyssna på hennes råd....hon tycker nog att jag borde gjort det för 35 år sedan.....

27 juni förra året

Morgonen började skapligt.
Junioren hade glasögonprovning av samtliga 8 par glasögon. Niklas och jag fick oss ett gott skratt.
Tänk vad man förstår varandra utan att kunna samma språk.
Vi lär han ord och han lär oss. Glasögon heter Gafas på spanska och det är ett av de ord vi fortfarande använder.
Jag fick i mig en skiva rostat bröd till frukost.
Niklas har varit suverän med sitt pysslande och Davíd har knutit an pappa på ett bra sätt.
På detta Zuetana som var något bättre än det andra (det tyckte vi inte sen...) lät det som
att flygplatsen låg på taket!
OTROOLIGT lyhört....undrar hur kul det var för våra norska grannar att höra att jag kräktes nonstop dag som natt...?

Vid lunch kvicknade jag till och vi tog en promenad.
På bilden ovan ett supergott ostbröd. Man värmde på det och hade på smör!Sååå gott!
Vi stannade till och åt på El Corall.


På eftermiddagen blev jag dålig igen. RIKTIGT dålig.
Pojkarna lekte och jag spydde.
En regnig dag i Bogotá.

Fredag 26 juni

Niklas har gjort ett "allergifritt" rum åt mig. En fristad.
Nystädat och med luftrenare som tar bort allt.
Tror han fick nog när han såg hur jag såg ut på torsdagen.....
Kontakt med min läkare...får nya mediciner och ändrade doser. Jag berättar att jag inte orkar mer nu. Det måste bli en ändring. Jag sover inte ens längre.
Mycket gråt och på kvällen åker pojkarna till min kusin på kalas.
Skönt för mig att få vila.
Upp och ner med känslorna. Konstant otroligt trött.
Mår iallafall bättre än vad jag gjorde på den svarta torsdagen.

26 juni förra året

Avresedag mot Bogotá.
Vi vaknade i god tid, fixade pckningen och på väg till fruskoten lämnade vi över "en större summa pengar" ( i deras mått mätt) till vår städerska Maria.
Vi var så otroligt tacksamma för henne!
Varje dag kom hon och städade...ja, det var ju hennes jobb, men hon tog sig tid att prata med Davíd. På slutet var de riktiga kompisar och man såg hur han levde upp när hon kom!
Jag skrev ett brev att hon förgyllt vår sons dagar i Medellín och så gav vi henne pengar. Hon blev såklart jätteglad!
Alla andra i personalen pussade på Davíd och flera var ledsna, många gav korstecknet och välsignade honom.
Både Niklas och jag hade svårt att hålla tillbaka tårarna.
Jorge hämtade upp oss för att ta oss till flygplatsen.

San Diego Flygplatsen i Medellín ligger ca 3 mil utanför och för att ta sig dit måste man stiga upp från 1500 m till 2200m över havet. Jag hade Davíd i knäet, det var varmt och jag började må dåligt.

Självklart var vi nervösa över att flyga med honom, han blev mäkta imponerad över alla "aviones" på flygplatsen....och han frågade hundra gånger "Vamos avion?", när vi skulle åka......
Min huvudvärk ökade.....

Vi tar det lugnt innan det är dags för ombordstigning.
I Colombia går alltid barn först, aldrig att man behöver köa...nånstans!
Kungligt!

Flygresan gick bra, det enda han knorrade över var att han var tvungen att vara bältad.
De förklarade och sen var den saken ur världen....
Väl framme i Bogotá (den högra bilden) hade jag sån migrän att jag knappt visste vart jag var....
Tabletterna låg i resväskan och jag tog direkt när vi kom fram.
Martha och hennes dotter hämtade oss och jag var såååå illamående.
Till Zuetana (hotellet)var det en halvtimme med bil och med Davíd i knäet, varmt så blev det värre.
När vi sen stannade i en preccession, en polisbegravning, med hundraförtielva bilar i kortege
kunde jag inte hålla mig. Jag slängde mig ut ur bilen och spydde....bredvid preccessionen.....
Folk tittade.....
Resten av den kvällen kräktes jag nonstop.
Davíd och Niklas fick roa sig på egen hand.

25 juni i år

Förra året var 25 juni bra. Det var det inte i år.
Om onsdagen var en pissdag så var denna torsdag överjävlig.
Har aldrig i mitt liv mått så dåligt som denna dag.
Fy. Den svartaste dagen i mitt liv hittills.
Orkade INGENTING. Bara låg och kunde inte ta mig ur sängen, inte äta...ingenting.
Nä...den dagen är bortsuddad ur almanackan nu.

25 juni 2008

Sista dagen i Medellín!
Dagen var regnig och molnig även fast det var varmt.
Förmiddagen tillbringade i i poolen och sen hade vi fullt sjå att få upp vår lilla groda ur plurret.
Idag var vi på integrationsmötet på ICBF....
Jorge hämtade upp oss och förklarade för Davíd att ha bara skulle dit och säga hej då och att han sen skulle följa med mamma och pappa hem igen.
Mötet gick bra, grilades i en timme och Davíd satt i pappas knä hela tiden.

En täck arbetsplats som Niklas var imponerad över....
När vi kom tillbaka tog vi en promenad för att sedan gå in och packa....Imorgon bär det äv tillbaka till Bogotá för ompackning till Karibien!

Davíd i sin "carro".

På kvällen lite ritande med "cololes" och bus med pappa.

Idag..onsdag

Pissdag.
Har mått sämre än sämst. Detta är ingen dag att minnas.
Feber. Sovit hela dagen. Utslag på kroppen. Dålig andning. En himla massa tårar....
Behöver jag säga helvetesjävlaskit?
Ja, nu gjorde jag ju det iallafall.
Hoppas på en bättre torsdag.

24 juni förra året

Denna dag åkte vi med Jorge till ett stort köpcentra El Tresoro.
Vi tänkte att Davíd ville åka karusell...
Icke!
Han skrek som en liten galning och det enda som tystade honom var en ballong som han hittade....
Vi lunchade med Jorge på hamburgerrestaurangen El Corall (deras MAX...)
David åt mest "papas" (pommesfrites) och ketchup....


På kvällen efter davíd somnat tog Niklas och jag vår första Roomservice!!!
Underbart och det kändes sååå lyxigt.
(kostade inte mycket mer än att äta i restaurangen...)

Och ja...den kvällen var det också en mycket trevlig dessert....

23 juni, jobbig dag

Idag har det varit en påfrestande dag på alla sätt. Mamma kom tidigt och hämtade mig för att
åka till en allergispecialist.
Jag var där i flera timmar och gjorde tester och de tog en MASSA blod och grejade.
Som "tur" var så hade jag en riktigt dåligt dag allergimässigt. Stora svullna läppar med en massa blåsor och en del andra grejer och utslag plus att andningen var under all kritik.
Jag tyckte det var bra att hon fick se att jag inte hittar på.....

Ja, vad fick jag då för svar.
Provsvaren har ju inte kommit, men hon konstaterade att jag är i ett otroligt dåligt skick.
(inget nytt...)
Vad allergin beror på är många saker....det har brutit ut i full kraft i samband med förkylning/depression och allt jag gått igenom de sista åren...
Min kropp säger ifrån helt enkelt.
Jag VET nu iallafall att jag är allergisk mot björk, och som hon sa och förmodligen mot gräs också. Astman är ju känd så den får jag ju ha kvar.
Jag har nu fått ändrad medicinering och andra mediciner. Hon sa så här. Det kommer att bli bra, men förvänta dig inget mirakel, det kan ta månader!
Hon sa att många gått därifrån glada i hågen om att om ett par dagar så.....men hon sa att man måste hitta rätt och är kroppen såhär nedgången så den reagerar mot allt så.....då tar det en stund.
Hon tyckte att det var bra att vi hade luftrenare hemma.
Det var en hel del annat också men det orkar jag inte skriva om...
Jag blev ju ledsen såklart men har ändå lite hopp....
Kände att jag kommit rätt!
Hon kunde sin sak och jag fick svar på allt jag frågade om.
Jag kunde prova andas en liten stund ute på kvällstid eller vara ute på sjön...i båt....(kan ju inte ens äta hallonbåtar utan att bli sjösjuk)

Jag är nu helt slut. Jobbigt att ta sig igenom en sån här dag, men nu är det gjort.
Hoppas bara att svaren visar nåt så att jag kan få rätt medicin.

23 juni förra året

Hjältar?!
Det är så vi klassas i Colombia.
Det är ett hjältemod att vi tar hand om barnen de inte själva kan hjälpa.
Men vi är ju inga hjältar!
Vi är ju människor som så otroligt mycket längtar efter ett bara, längtar efter att bli familj.
Redan på flygplatsen i Bogotá fick vi vårt första "God Bless You",m även hemma i Sverige har flera sagt det.
I början blev vi lite förvånade men efter hand nu blir man mer och mer blödig när folk kommer fram kysser Davíd på huvudet och talar om hur bra vi är.
Colombianerna är ett underbart folkslag. Många gånger skämdes vi över att vi var svenska och så ytliga.
Jag lovade mig själv att bli lite mer "colombiansk" hemma....tycker att det gått rätt så bra....

Idag var en dag med bad och lek.
Vi åt en god middag på hotellet, med kött och en massa såser.

Davíd och Bamsen gungar.

Orkidén - Colombias nationalblomma...karta över hotellet...
med helikopterplatta på taket. på detta hotell har presidenten
middagar när han är i Medellín.


;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;

Ur Resdagboken 23 juni 2008

Från: Familjen Karlsson
Gu vad vi saknar er. *kramar om*
Måste säga att jag hade tårar i ögonen "when you know what"*snyft*
Men skönt att det går bra för er.
Han är en liten ghobit Davíd. Så söt *LER*

Härligt med alla bilder och uppdateringar=)
Kram från oss

Idag - 22 juni

Idag har det varit en riktig pissdag.
Jag har ätit full dos av mina tabletter som jag ska bli lugn av, har ändå gråtit mig igenom dagen och att andas känns som att andas genom ett sugrör och samtidigt springa en mil med 25 kg packning.
Detta jävla skit suger (ursäkta min dåliga franska...) men jag är nu riktigt trött på detta.
Vill nån byta?!
Har varit inne i två månader nu.
Allergichocker har jag haft hela dagen också. Ingen aning om vad de beror på.....
Munnen sväller, hela överkroppen är helt rödflammig och händerna illröda, ja, jag ser förjävlig ut!.
Rädd bara att det ska svälla igen i halsen...då kan det gå fort....inte undra på att jag hela tiden har panik....
Jag har sovit mig igenom dagen. Sov även i massagestolen.....
Det enda som hjälper och när jag kan andas ordentligt. Skitkul. +25 grader ute och jag ligger inne med nerdragna persienner.
Niklas har målat och Davíd har cyklat.
Ja, det är synd om mig. Har offerkoftan på mig även idag.

22 juni förra året

Denn morgon började tidigt. Junior var vaken mellan 00-02, ingen gråt utan bara vaken och låg och kuckilurade.
Vaknade sen igen vid 06...hm....småbarnsföräldrarnas tid har börjat.
Inga morgonproblem han satt snällt i sin säng meddans vi myste.
Niklas fick två rejäla pappakramar redan till frukost. Jag fick flera pussar så man märker att det släpper mer och mer.
När man säger "Pappa - handen" så förstår han.....och ger pappa sin hand.
Vid tio kom underbara Jorge och hämta upp oss för att åka till ett "måntajn" (mountain=berg)
mitt i Medellín.

Niklas hade vid det här laget både hemlängtan och lappsjuka över att vara fast på hotellområdet. Jag tyckte bara att det var skönt. Att åka bil är ju inte min "cup of tea"...helst inte med en varm Davíd i knät, obältad såklart:)
"Colombian-style"....

Ovan, Antioquias flagga - landskapet där Medellín ligger och vår chaufför/guide Jorge.
Han har aldrig varit längre än tio mil från Medellín i hela sitt liv och var oerhört
tacksam att Davíd redan vid nästan tre års ålder skulle få se havet och sanden......

Berget vi besökte var inte direkt ett "berg", mer som en kulle mitt i den stora

2 miljonersstaden.

Vi fotade en hel del och Davíd år sin första glass.

På vägen hem besökte vi ett köpcentra för att handla lite tilltugg och lite grejor till Davíd.

Det märktes att han inte fått grejer eller nått, han äter allt som sista måltiden och allt är "mino"

(hans). Vi får hela tiden övertyga om att " ja, det är ditt men vi får låna", inte lätt när vi pratar svenska och han spanska.....

Vi åt på hotellet och nu var första gången vio såg av hans humör. Lite slag och vi fick säga till på skarpen.

Jag fick godnattpuss och kram. Inte Niklas.

Han hoppade frivilligt i säng och det tog inte ens två minuter innan han sov.

;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;

Ur Resdagboken 22 juni 2008

Från: Josy

Hej, vad kul att höra att allt är bra:), vi här är också glada, hoppas att ni har det så kul.

Josy & Peter

;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;

Från: Lindha

Hej hej!

Kul att höra att det går bra för er...:) Nu är ni en hel familj, ni skiner som solar alla tre. Helt underbart att se, ha det nu riktigt skönt och mys ordentligt.

Här har midsommarhelgen kommit och gått...med färskpotatis, sill och nubbe, jordgubbar med grädde;) och någon liten regnskur....hör ju till...alla nöjda och glada.

Många kramar av kärlek från oss i Örsundsbro