Nu hägrar stugan några dagar, ska bli skönt att komma dit trots att det är mer snö där än hemma.
Jag är lite skeptisk då vägarna är lite igensnöade. Behövs utryckningsfordon så kan det vara kinkigt, men man ska väl inte tänka så antar jag...
Nu tycker jag att alla som tänker på mig även skall ägna en tanke åt Anna.
Jag känner henne inte personligen men är så berörd av hennes liv och kämparanda.
All styrka åt Anna!
http://annajansson73.blogspot.com/
Kram, på återseende!
fredag 26 februari 2010
onsdag 24 februari 2010
Högsta vinsten
är Ni, mina fina vänner, min man och oden "MIN Mamma, jag älskar dig" spontant från min son, underbara älskade lilla varelse.
Nu lagt en order på pärlor från bästa V.
Bara att se, känna och njuta av färg och form gör mig lugn och glad.
Nu är det godnatt för mig som är trött (och har sovit) 95% av dagen....
Nu lagt en order på pärlor från bästa V.
Bara att se, känna och njuta av färg och form gör mig lugn och glad.
Nu är det godnatt för mig som är trött (och har sovit) 95% av dagen....
Solig dag
Jahapp, en solig dag. Jag sover till 13.Hm.
Jag borde gå ut.Kanske åka till affären.
Förresten.Jag kör ju inte bil. Skit också.
Idag är det 1 meter snö och den 23 februari, inte direkt beachväder, ändå har dagis schemat för semestern kommit.
Herregud.
Vem vet var man är då? Jobbar jag, är jag inlagd, har vi semester?
Jag förstår ju att de har många att vänta in och i och för sig vet just vi säkert inte mer nu än i april......
Jag skriver i och sen får jag väl ändra om jag behöver, inte värre än så.
Niklas skottar tak på jobbet, han kommer hem mer än slut varje dag. Davíd har varit hemma och haft bronkit men är nu tillbaka på dagis igen. Han är inne i en "bestämma"-fas nu igen, antar och hoppas att den försvinner med snön och kylan så att man kan vara ute igen utan att frysa ihjäl.
Förresten så har vi fått igång vårat saltvattenakvarium. Så häftigt!
Jag kan sitta i timmar och bara glo. Underbart.
Nu ska jag hämta posten och hoppas på vinst.
Jag borde gå ut.Kanske åka till affären.
Förresten.Jag kör ju inte bil. Skit också.
Idag är det 1 meter snö och den 23 februari, inte direkt beachväder, ändå har dagis schemat för semestern kommit.
Herregud.
Vem vet var man är då? Jobbar jag, är jag inlagd, har vi semester?
Jag förstår ju att de har många att vänta in och i och för sig vet just vi säkert inte mer nu än i april......
Jag skriver i och sen får jag väl ändra om jag behöver, inte värre än så.
Niklas skottar tak på jobbet, han kommer hem mer än slut varje dag. Davíd har varit hemma och haft bronkit men är nu tillbaka på dagis igen. Han är inne i en "bestämma"-fas nu igen, antar och hoppas att den försvinner med snön och kylan så att man kan vara ute igen utan att frysa ihjäl.
Förresten så har vi fått igång vårat saltvattenakvarium. Så häftigt!
Jag kan sitta i timmar och bara glo. Underbart.
Nu ska jag hämta posten och hoppas på vinst.
söndag 21 februari 2010
Planerat och oplanerat
Nu skriver jag i realtid, detta är ingen tillbakablick.
Jag har funderat idag och konstaterat att detta med planering är ju min grej. Ja, alltså jag ska jämt ha koll. Planera allt.
In i minsta detalj. Jag har kontrollbegär. Är ett freak.
Och nu. Jag har ingen koll!
KATTASTRÅåFFFF!!!!!
Just nu håller jag på med sjuka tankar när det skulle "passa" mig att bli inlagd på nytt. Ja, jag vet, rena rama idiottankarna. Men, jag känner ju att det inte håller att vara hemma. Är ju mer labil än värst. Frågan är bara var. Ja, jag känner mig helskum själv när jag tänker på detta. Vi har ju faktsikt tänkt att åka till stugan för lugn och ro i slutet av veckan. Jag kan ju inte då sabba allt i och med att åka in på psyk igen. Näpp, det går inte för sig. Sjukdomen får vänta till efter sportlovet. Kanske jag mår bättre då när vi vilat oss i oasen. Brukar ju göra susen för själen det.
Apropå planerande. Finns det något värre? Men borde ju vara spontan lite oftare. Tänk då vad roligt det skulle vara (och dyrt.....ALLT roligt kostar ju)Nä, inte scones. Det borde man alltid ha lust att göra. Jag är nog från England när allt kommer omkring. ÄLskar ju afternoon tea.
Shit happens. Nu ska jag koka potatis.
Jag har funderat idag och konstaterat att detta med planering är ju min grej. Ja, alltså jag ska jämt ha koll. Planera allt.
In i minsta detalj. Jag har kontrollbegär. Är ett freak.
Och nu. Jag har ingen koll!
KATTASTRÅåFFFF!!!!!
Just nu håller jag på med sjuka tankar när det skulle "passa" mig att bli inlagd på nytt. Ja, jag vet, rena rama idiottankarna. Men, jag känner ju att det inte håller att vara hemma. Är ju mer labil än värst. Frågan är bara var. Ja, jag känner mig helskum själv när jag tänker på detta. Vi har ju faktsikt tänkt att åka till stugan för lugn och ro i slutet av veckan. Jag kan ju inte då sabba allt i och med att åka in på psyk igen. Näpp, det går inte för sig. Sjukdomen får vänta till efter sportlovet. Kanske jag mår bättre då när vi vilat oss i oasen. Brukar ju göra susen för själen det.
Apropå planerande. Finns det något värre? Men borde ju vara spontan lite oftare. Tänk då vad roligt det skulle vara (och dyrt.....ALLT roligt kostar ju)Nä, inte scones. Det borde man alltid ha lust att göra. Jag är nog från England när allt kommer omkring. ÄLskar ju afternoon tea.
Shit happens. Nu ska jag koka potatis.
Tisdag 9 januari 2010
En jävla dagjävel.
Trött.
”Samtal”= monolog med puckoläkaren.
Han pratade och pratade. Jag fick sagt det jag ville säga men alla verkar rädda för honom. Jag ser mig absolut inte som rädd, han är ju ett arsel av stora mått mätt. FY.
Jag fick byta rum idag.
När jag ville tillbaka efter a fått en ny nervig rumskamrat fick jag inte. Jag ser det som en principsak från deras sida. ”För mycket jobb” enligt sköterskorna.
Det visade sig senare att det var bra att jag bytt i och med att de fick magsjuka senare…
Detta har verkligen varit psyk idag. Folk har sprungit, gråtit, härjat och haft sig. Rena rama dårhuset.
Ikväll är första kvällen jag haft rejäl hemlängtan. Tror själv att det beror på att inget händer och att jag är trött på att vara inlåst. Samtidigt är det tryggt att vara i denna ”bubbla”.
Samtidigt är jag livrädd för att åka hem. Livrädd för att inte klara av ”livet”, och ska jag vara ärlig
Så tror jag inte att jag gör det heller.
Vad gör man då? Åker tillbaka?
Min plan nu är att vänta på att bli behandlad av min öppen-läkare istället, låta henne fixa ECT, CT och medicinera mig med tyngre saker. Nu får det vara nog.
Jag orkar snart inte mera. Asjobbigt att falla och falla och knappt orka resa sig igen.
Inget kortison trots ordination.
Trött.
”Samtal”= monolog med puckoläkaren.
Han pratade och pratade. Jag fick sagt det jag ville säga men alla verkar rädda för honom. Jag ser mig absolut inte som rädd, han är ju ett arsel av stora mått mätt. FY.
Jag fick byta rum idag.
När jag ville tillbaka efter a fått en ny nervig rumskamrat fick jag inte. Jag ser det som en principsak från deras sida. ”För mycket jobb” enligt sköterskorna.
Det visade sig senare att det var bra att jag bytt i och med att de fick magsjuka senare…
Detta har verkligen varit psyk idag. Folk har sprungit, gråtit, härjat och haft sig. Rena rama dårhuset.
Ikväll är första kvällen jag haft rejäl hemlängtan. Tror själv att det beror på att inget händer och att jag är trött på att vara inlåst. Samtidigt är det tryggt att vara i denna ”bubbla”.
Samtidigt är jag livrädd för att åka hem. Livrädd för att inte klara av ”livet”, och ska jag vara ärlig
Så tror jag inte att jag gör det heller.
Vad gör man då? Åker tillbaka?
Min plan nu är att vänta på att bli behandlad av min öppen-läkare istället, låta henne fixa ECT, CT och medicinera mig med tyngre saker. Nu får det vara nog.
Jag orkar snart inte mera. Asjobbigt att falla och falla och knappt orka resa sig igen.
Inget kortison trots ordination.
lördag 20 februari 2010
8 februari, v.6 måndag, 2010
Trött.
Inget samtal med läkaren idag som planerat. Bara inställt sådär…märkligt och mycket besvikelse. Usch.
Mest varit en ledsen dag.
Fick Lergigan. Skitmedicin.
Pappa kom och fikade. Orkade egentligen inte med besök, men det gick bra ändå fast jag knappt orkade med att vara social.
Allergichock på kvällen.
Bokat Kissbiljetter, överraskade Niklas med. Såg en annons och ringde från ”psykmobilen”, det gjorde mig oerhört glad att jkag fixade dem till oss. 12 juni. Yes.
Inget samtal med läkaren idag som planerat. Bara inställt sådär…märkligt och mycket besvikelse. Usch.
Mest varit en ledsen dag.
Fick Lergigan. Skitmedicin.
Pappa kom och fikade. Orkade egentligen inte med besök, men det gick bra ändå fast jag knappt orkade med att vara social.
Allergichock på kvällen.
Bokat Kissbiljetter, överraskade Niklas med. Såg en annons och ringde från ”psykmobilen”, det gjorde mig oerhört glad att jkag fixade dem till oss. 12 juni. Yes.
Söndag 7 februari, v.5 2010
Trög dag. Sov till 10:30
Huvudvärk, ser dubbelt. Idag ska Röd ha permis. Hön är nervös såklart.
Igår kom jag för första gången på va ”öppen vård” är.
Tur att polletten trillar ner någon gång.
Jag ligger ju faktiskt på en sluten psykiatisk avdelning.
Låter ju värre än vad det är men sluten är den i alla fall.
Niklas, eller anhörig får inte släppa mig ur sikte och jag är i deras vård när jag är utanför dörrarna. Jag får alltså inte ens gå utanför slussen själv.
Men jag har tur i alla fall för i början var jag klassad som en B – övervakad var 20 minut till C – utgång med anhörig.
Bröllopsdagen idag firades med pompa och ståt i Lasarettscafeterian (detta är en av de bröllopsdagar vi firar)
Niklas hade tagit med en av våra bröllopsservetter, sååååå gulligt!
Inte mycket stöd från personal men många positiva tankar och funderingar från patienterna.
Hittills inte kli på någon, förutom Grå, som näckar. Hon är dement och går de flesta på nerverna. Hon borde ju inte ens vara här. Hon klär på sig andras kläder och går naken nu och då. Jobbigt både för henne och för oss andra.
På kvällen pratade vi om personalens ”icke-göra”. Med handen i kakburken….men det kan de gott höra. Grov, men berättigad kritik.
Huvudvärk, ser dubbelt. Idag ska Röd ha permis. Hön är nervös såklart.
Igår kom jag för första gången på va ”öppen vård” är.
Tur att polletten trillar ner någon gång.
Jag ligger ju faktiskt på en sluten psykiatisk avdelning.
Låter ju värre än vad det är men sluten är den i alla fall.
Niklas, eller anhörig får inte släppa mig ur sikte och jag är i deras vård när jag är utanför dörrarna. Jag får alltså inte ens gå utanför slussen själv.
Men jag har tur i alla fall för i början var jag klassad som en B – övervakad var 20 minut till C – utgång med anhörig.
Bröllopsdagen idag firades med pompa och ståt i Lasarettscafeterian (detta är en av de bröllopsdagar vi firar)
Niklas hade tagit med en av våra bröllopsservetter, sååååå gulligt!
Inte mycket stöd från personal men många positiva tankar och funderingar från patienterna.
Hittills inte kli på någon, förutom Grå, som näckar. Hon är dement och går de flesta på nerverna. Hon borde ju inte ens vara här. Hon klär på sig andras kläder och går naken nu och då. Jobbigt både för henne och för oss andra.
På kvällen pratade vi om personalens ”icke-göra”. Med handen i kakburken….men det kan de gott höra. Grov, men berättigad kritik.
torsdag 18 februari 2010
6 februari, lördag v.5 2010
Sov bort förmiddagen.
En sak jag tyckte var märkligt var att dagarna bara gick och ingenting speciellt hände. Man gjorde liksom ingenting.
Första dagen ville jag sova men fick inte. De andra dagarna kunde man sova när man ville under dagen utan att nån sa nåt.
Det var en befrielse då dagarna var långa nog ändå (med blodtryckstagning vid 06)
Lunchen gick fort och efter 13 kom mina pojkar. Vi åkte ut till Hälla.
För första gången fick jag känslan och vetskapen om det som Röd varnat mig för. Den bistra verkligheten och livet utanför isoleringen på avdelningen.
Det var en MASSA folk på MAXI. Jag tror hela Västerås var där och att alla var samlade på bokavdekningen samtidigt som jag. Paniken kom mer än krypande, den kom rusande som den värsta flodvåg.
Som tur var tog min hjälte mig snabbt ifrån katastrofområdet till lugnare vatten.
Kunde i alla fall känna ett litet uns a lycka av att ha mina pojkar i närheten.
Eftermiddagen gick fort och på kvällen bestämde jag och Blå oss för att köpa pizza. Personalen knorrade lite medn efter att Blå raggat upp en till som var med så kunde vi genomföra det.
Vi tittade på TV mycket. Min tid framför serier som NAVY CIS och andra pang-pang serier
Måste minst sagt ha slagit rekord.
Mitt utvecklande i fobier slog också alla rekord. Mer än jag någonsin upplevt så har jag fobier för andra människor och för bufféliknande saker. Märkte själv att jag hade fullt sjå att sitta och äta bland folk och än mindre äta mat bland andra. I vårat pizzagäng kunde vi i alla fall känna oss glada ett tag. Den nya tjejen, Grön, berättade om sin cancer och påstod att detta med depression var hundra gånger värre än att få cancer. Jag vet ju inte men kan ju bara ana
Att det finns ett uns av sanning i hennes påstående.
Kollade lite på TV, och så jobbade ju McDreamy….vilket gjorde kvällen till nåt extxa.
Ja, han var ju inte lika snygg som han men oerhört charmig.
Kan ju bara säga att vissa är mer än arrgoanta här och att man verkligen får leta ur guldkornen bland dem. Fattar inte att de kan få jobba med människor, och med människor som mår otroligt dåligt också. Obegripligt. Sköterskorna S och N är de bästa, de tar sig tid att lyssna. De andra blir man förbisedd och ”obehandlade” av och jag kan inte förstå att de kan få vara kvar. Men som sagt…vem bryr sig…..ja, inte de iallafall.
En sak jag tyckte var märkligt var att dagarna bara gick och ingenting speciellt hände. Man gjorde liksom ingenting.
Första dagen ville jag sova men fick inte. De andra dagarna kunde man sova när man ville under dagen utan att nån sa nåt.
Det var en befrielse då dagarna var långa nog ändå (med blodtryckstagning vid 06)
Lunchen gick fort och efter 13 kom mina pojkar. Vi åkte ut till Hälla.
För första gången fick jag känslan och vetskapen om det som Röd varnat mig för. Den bistra verkligheten och livet utanför isoleringen på avdelningen.
Det var en MASSA folk på MAXI. Jag tror hela Västerås var där och att alla var samlade på bokavdekningen samtidigt som jag. Paniken kom mer än krypande, den kom rusande som den värsta flodvåg.
Som tur var tog min hjälte mig snabbt ifrån katastrofområdet till lugnare vatten.
Kunde i alla fall känna ett litet uns a lycka av att ha mina pojkar i närheten.
Eftermiddagen gick fort och på kvällen bestämde jag och Blå oss för att köpa pizza. Personalen knorrade lite medn efter att Blå raggat upp en till som var med så kunde vi genomföra det.
Vi tittade på TV mycket. Min tid framför serier som NAVY CIS och andra pang-pang serier
Måste minst sagt ha slagit rekord.
Mitt utvecklande i fobier slog också alla rekord. Mer än jag någonsin upplevt så har jag fobier för andra människor och för bufféliknande saker. Märkte själv att jag hade fullt sjå att sitta och äta bland folk och än mindre äta mat bland andra. I vårat pizzagäng kunde vi i alla fall känna oss glada ett tag. Den nya tjejen, Grön, berättade om sin cancer och påstod att detta med depression var hundra gånger värre än att få cancer. Jag vet ju inte men kan ju bara ana
Att det finns ett uns av sanning i hennes påstående.
Kollade lite på TV, och så jobbade ju McDreamy….vilket gjorde kvällen till nåt extxa.
Ja, han var ju inte lika snygg som han men oerhört charmig.
Kan ju bara säga att vissa är mer än arrgoanta här och att man verkligen får leta ur guldkornen bland dem. Fattar inte att de kan få jobba med människor, och med människor som mår otroligt dåligt också. Obegripligt. Sköterskorna S och N är de bästa, de tar sig tid att lyssna. De andra blir man förbisedd och ”obehandlade” av och jag kan inte förstå att de kan få vara kvar. Men som sagt…vem bryr sig…..ja, inte de iallafall.
5 februari, fredag v.5 2010
Fredagen gick sakta. Väntade på att klockan skulle bli fem då mina pojkar skulle dyka upp. Niklas hade väntat med at ta Davíd med sig och avdelningen var ju inte barnanpassad direkt, vare sigb själva avdelningen eller dess patienter. Jag märkte det själv under torsdagen vilket spring det var.
Helt otrolig känsla egentligen. Man är inlåst i några dagar och helt plötsligt känner man att det blir ett ”spring” av människor på besök.
Strax före fem kom min ”öppenvårds”-läkare, Eva på besök.
Så skönt med sin ”egen” läkare som förstod vad man sa. Jag förklarade för henne att läkaren där inte kunde ett skvatt svenska och hon höll med om att speciellt i den psykiska medicinen var det viktigt att man förstår, lite ”dimmig” som man är.
Hon skulle återigen prata med läkaren om ETC, elchocker och kolla lite med honom vad som var på G.
Jag kände mig väl omhändertagen och kunde med glädje bli utvallad av mina killar när de kom en stund senare.
Vi gick och åt i Lasarettsrestaurangen. Grönsaksgratäng är inte ”my cup of tea” en fredagskväll, det blev kycklingspett och fetaost-bulgur istället.
Jag sov rätt gott den natten.
Helt otrolig känsla egentligen. Man är inlåst i några dagar och helt plötsligt känner man att det blir ett ”spring” av människor på besök.
Strax före fem kom min ”öppenvårds”-läkare, Eva på besök.
Så skönt med sin ”egen” läkare som förstod vad man sa. Jag förklarade för henne att läkaren där inte kunde ett skvatt svenska och hon höll med om att speciellt i den psykiska medicinen var det viktigt att man förstår, lite ”dimmig” som man är.
Hon skulle återigen prata med läkaren om ETC, elchocker och kolla lite med honom vad som var på G.
Jag kände mig väl omhändertagen och kunde med glädje bli utvallad av mina killar när de kom en stund senare.
Vi gick och åt i Lasarettsrestaurangen. Grönsaksgratäng är inte ”my cup of tea” en fredagskväll, det blev kycklingspett och fetaost-bulgur istället.
Jag sov rätt gott den natten.
onsdag 17 februari 2010
4 februari, torsdag v.5
Samtal med läkaren. Vilket pucko! En underläkare en ryss, och en överläkare, en afghan/norrman!
Say no more. Kan det bli mer galet än så? En enkel biljett tillbaka där han kom ifrån vore på sin plats.
Han slutade alla meningar med ”det är grejt”…..bara det gjorde mig vansinnig.
Med på samtalet var även två skötare som var allt annat än bra. De satt mest tysta och såg rädda ut.
Jag är ju inte den som inte vågar säga något men är man sjuk och sitter mitt emot fyra stycken så är man lagom ”kaxig” till luften tar slut, då säckar man ihop som en ballong som luften gått ur.
Fick själv beskriva under samtalet hur jag upplevde min situation.
Förklarade så gott jag kunde.
Doktorn ansåg att medicinerna gjorde så att jag hamnat i en depression, att depressionen berodde på sjukdomen Addison som jag provas för, att huvudvärken jag har som känns att huvudet skall trilla av beror på för högt blodtryck (va?!), och att ångesten berodde på min livssituation vilken skulle behandlas med terapi.
Denna läkare vill inte sätta in ECT (el) som de andra läkarna vill testa på mig. Jag är besviken.
Blev oerhört ledsen efteråt och kände mig missförstådd.
Han sätter ut de flesta mediciner med bensodiazepiner och sätter in två andra preparat.
Medicin 08,14, 20 och 22
Dagen blev lång. Jag var mest ledsen efteråt. Niklas kom på kvällen och vi gick en liten sväng. Skönt att lufta sig lite.
Say no more. Kan det bli mer galet än så? En enkel biljett tillbaka där han kom ifrån vore på sin plats.
Han slutade alla meningar med ”det är grejt”…..bara det gjorde mig vansinnig.
Med på samtalet var även två skötare som var allt annat än bra. De satt mest tysta och såg rädda ut.
Jag är ju inte den som inte vågar säga något men är man sjuk och sitter mitt emot fyra stycken så är man lagom ”kaxig” till luften tar slut, då säckar man ihop som en ballong som luften gått ur.
Fick själv beskriva under samtalet hur jag upplevde min situation.
Förklarade så gott jag kunde.
Doktorn ansåg att medicinerna gjorde så att jag hamnat i en depression, att depressionen berodde på sjukdomen Addison som jag provas för, att huvudvärken jag har som känns att huvudet skall trilla av beror på för högt blodtryck (va?!), och att ångesten berodde på min livssituation vilken skulle behandlas med terapi.
Denna läkare vill inte sätta in ECT (el) som de andra läkarna vill testa på mig. Jag är besviken.
Blev oerhört ledsen efteråt och kände mig missförstådd.
Han sätter ut de flesta mediciner med bensodiazepiner och sätter in två andra preparat.
Medicin 08,14, 20 och 22
Dagen blev lång. Jag var mest ledsen efteråt. Niklas kom på kvällen och vi gick en liten sväng. Skönt att lufta sig lite.
3 februari, onsdag v.5 2010
En dag av observation. Inget särskilt händer.
Funderar hur det är att vara under observation. Igår när jag kom var jag under observation var 20 minut, idag är det ca 1 gång i timmen. Någon som tittar till en. Kan vara lite stressande faktiskt, men samtidigt skönt!
Idag har jag fått känslan över att inte vara så ensam. För första gången känner jag att det finns fler ”som jag”, i samma båt.
Jag är inte den enda att må dåligt.
Känslan är som att vara på kollo. 3 girls i samma rum. Blev faktiskt lite fniss mellan varven. Tur att ha det att se fram emot mellan gråtattackerna.
Idag har jag gråtit OCH pratat.
Ett fall framåt.
Inget samtal med läkaren.
Preliminärt imorgon.
Har ännu inte fattat att jag är på sjukhus.
Funderar hur det är att vara under observation. Igår när jag kom var jag under observation var 20 minut, idag är det ca 1 gång i timmen. Någon som tittar till en. Kan vara lite stressande faktiskt, men samtidigt skönt!
Idag har jag fått känslan över att inte vara så ensam. För första gången känner jag att det finns fler ”som jag”, i samma båt.
Jag är inte den enda att må dåligt.
Känslan är som att vara på kollo. 3 girls i samma rum. Blev faktiskt lite fniss mellan varven. Tur att ha det att se fram emot mellan gråtattackerna.
Idag har jag gråtit OCH pratat.
Ett fall framåt.
Inget samtal med läkaren.
Preliminärt imorgon.
Har ännu inte fattat att jag är på sjukhus.
tisdag 16 februari 2010
16 februari
Min födelsedag och vår bröllopsdag.
Jag är hemma nu men kommer och skriva om mina dagar som inlagd och som patient.
Nu är jag trött, även nästan inget firande gör en 23 åring trött...
Godnatt
Jag är hemma nu men kommer och skriva om mina dagar som inlagd och som patient.
Nu är jag trött, även nästan inget firande gör en 23 åring trött...
Godnatt
2 februari 2010
2 feb 2010
Dagen började med en oerhört tidig uppstigning, redan 05:30, när hände det mig sist?!
Kollade datorn lite och började sen göra mig i ordning, till vad som skulle bli en jobbig dag.
Fick faktiskt i mig lite frukost när mamma kom vid 07!
Väl inne på akuten började den långa väntan.
Resan in gick bra och jag kände inte alls av den panik jag hade igår. Tror det var bra att få dessa dagar på mig att faktiskt smälta att det skulle bli av. Inläggning på en psykiatisk avdelning.
Läkaren var otroligt arrogant(som jag inte ens uppfattade namnet på , Daniel kanske?!) konstaterade att jag vara på plats och noterade mer eller mindre att jag önskade bli inlagd. Han undrade väl egentligen varför i och med att jag inte har någon bakgrund psykiskt eller att jag inte hade uppskurna armar (en annan som var in och hade blivit hemskickad igen hade sytt 37 stygn i armarna….)
Doktorn sa även att det var MYCKET fullbelagt och att om jag hade TUR så kunde jag kanske få en plats på eftermidddagen. JESUS!
Jag tog en promenad och var tillbaka på psykakuten vid 11, fick vänta där tills 14:30 innan jag fick komma upp till avdelningen. Jag var astrött men ändå glad, framför allt att jag inte hade en tid att passa. Väl där hade jag ingen säng och fick vänta på den till 17.
Innan jag kom upp på avdelningen, (inte en av de ”värsta” men ändå en avdelning med okrossbara fönster) kom två personer och hämtade mig.
Diverse hållningsorder, genomgång och beslagtagning av bagage först.
Mina första kontakter på avdelningen var två kvinnor på mitt rum. Gul, en mörkhårig tjej i 30 årsåldern klargjorde att här gällde det att ”bråka” för att få som man ville, när det gällde allt.
Att man också såg till att få ett läkarbesök senast 3 (!) dagar efter ankomst, annans kunde man anmäla det. Va liksom?
3 Dagar…..det var ju då jag skulle åka hem ju. Mitt mål var att åka hem efter någon dag. Inte ens då hade jag klart för mig vad jag gett mig in på. Här var det inte dagar, utan veckor vi pratade om!
Det behövdes också en ”psykmobil”, en mobiltelefon utan kamera för att ha kontakt med omvärlden utanför. Mann skulle ju bli galen annars. (Mobiler med kamera var förbjudet pg a sekretessen) Avdelningens fasta telefon var endast avsatt 5 minuter per person och gång.
Jag fick genast en byrå för mina kläder och lite skvaller uttalades. Den andra på rummet, en ljushårig kvinna i 40 årsåldern, jag kallar henne Röd (mer ”normal” enligt första anblicken) kom i fredags och kändes som jag, malplacerad här.
Det fanns blandat med kleptomaner och dementa, mer eller mindre ”vanliga” och andra ”ovanliga” människor bland avdelningens 17 intagna.
Kände mig yr och rastlös.
Tiden står nästan stilla. Med mobilen inlåst var det tomt!
Hade kontakt med Kärleken ett flertal gånger och det kändes skönt, ett hundraprocentigt stöd. Jättetrött. Hoppas på att få sova snart.
Det var först när jag lade mig ner som jag kom fram till att det varit en jobbig första dag.
Min första dag på en sluten psykiatisk avdelning.
Dagen började med en oerhört tidig uppstigning, redan 05:30, när hände det mig sist?!
Kollade datorn lite och började sen göra mig i ordning, till vad som skulle bli en jobbig dag.
Fick faktiskt i mig lite frukost när mamma kom vid 07!
Väl inne på akuten började den långa väntan.
Resan in gick bra och jag kände inte alls av den panik jag hade igår. Tror det var bra att få dessa dagar på mig att faktiskt smälta att det skulle bli av. Inläggning på en psykiatisk avdelning.
Läkaren var otroligt arrogant(som jag inte ens uppfattade namnet på , Daniel kanske?!) konstaterade att jag vara på plats och noterade mer eller mindre att jag önskade bli inlagd. Han undrade väl egentligen varför i och med att jag inte har någon bakgrund psykiskt eller att jag inte hade uppskurna armar (en annan som var in och hade blivit hemskickad igen hade sytt 37 stygn i armarna….)
Doktorn sa även att det var MYCKET fullbelagt och att om jag hade TUR så kunde jag kanske få en plats på eftermidddagen. JESUS!
Jag tog en promenad och var tillbaka på psykakuten vid 11, fick vänta där tills 14:30 innan jag fick komma upp till avdelningen. Jag var astrött men ändå glad, framför allt att jag inte hade en tid att passa. Väl där hade jag ingen säng och fick vänta på den till 17.
Innan jag kom upp på avdelningen, (inte en av de ”värsta” men ändå en avdelning med okrossbara fönster) kom två personer och hämtade mig.
Diverse hållningsorder, genomgång och beslagtagning av bagage först.
Mina första kontakter på avdelningen var två kvinnor på mitt rum. Gul, en mörkhårig tjej i 30 årsåldern klargjorde att här gällde det att ”bråka” för att få som man ville, när det gällde allt.
Att man också såg till att få ett läkarbesök senast 3 (!) dagar efter ankomst, annans kunde man anmäla det. Va liksom?
3 Dagar…..det var ju då jag skulle åka hem ju. Mitt mål var att åka hem efter någon dag. Inte ens då hade jag klart för mig vad jag gett mig in på. Här var det inte dagar, utan veckor vi pratade om!
Det behövdes också en ”psykmobil”, en mobiltelefon utan kamera för att ha kontakt med omvärlden utanför. Mann skulle ju bli galen annars. (Mobiler med kamera var förbjudet pg a sekretessen) Avdelningens fasta telefon var endast avsatt 5 minuter per person och gång.
Jag fick genast en byrå för mina kläder och lite skvaller uttalades. Den andra på rummet, en ljushårig kvinna i 40 årsåldern, jag kallar henne Röd (mer ”normal” enligt första anblicken) kom i fredags och kändes som jag, malplacerad här.
Det fanns blandat med kleptomaner och dementa, mer eller mindre ”vanliga” och andra ”ovanliga” människor bland avdelningens 17 intagna.
Kände mig yr och rastlös.
Tiden står nästan stilla. Med mobilen inlåst var det tomt!
Hade kontakt med Kärleken ett flertal gånger och det kändes skönt, ett hundraprocentigt stöd. Jättetrött. Hoppas på att få sova snart.
Det var först när jag lade mig ner som jag kom fram till att det varit en jobbig första dag.
Min första dag på en sluten psykiatisk avdelning.
söndag 14 februari 2010
tisdag 2 februari 2010
Denna dag kommer aldrig mer igen
...cch det är jag glad för.
Tack för att ni finns och ger mig styrka.
Tack för att ni finns och ger mig styrka.
måndag 1 februari 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Prenumerera på
Inlägg
Alla kommentarer