Tillbaka igen

Nu är jag tillbaka igen, här på bloggen.
Nästan en månad sedan jag skrev nåt här. Det har varit skönty med ett brejk men samtidigt har jag saknat att skriva, jag är ju trots allt en "skrivare" när allt kommer omkring.
Jag mår inget bättre. Kanske är därför jag inte bloggat. Det blir liksom samma tugg hela tiden om min sjukdom, men what the heck, det är ju så mitt liv ser ut så det kan ju inte undvikas.
Jag har funderat på det. Om jag skulle byta liv med någon så får nån annan känna på att leva i mina kläder ett tag. Antar att det skulle vara nyttigt både för den som byter och för mig som då får se på utifrån.
För den som bytte så skulle livet se ut som följande. Sova, sova, sova lite till, äta en massa mediciner, inte ha någon som helst matlust och leka lite med familjen tills krafterna helt tar slut.
Kul va?
Jag har inte direkt förhandlingsläge om att få någon som vill byta om man säger så......
Den som bytte skulle då se hur viktigt det är att lyssna på kroppen och inte strunta i alla varningssignaler som finns och som jag då har struntat i.
Livet kommer ikapp, hur gärna man än vill springa i från det......
Jag skulle få se hur alla runt om mig har det och mår. Hur man hjälper någon som har det oerhört jobbigt psykiskt och kanske öka förståelsen hos vissa.
Det är ju faktiskt en del som tvivlar fortfarande, på att man kan må som jag gör. Jag vet, jag har själv varit en av de dömande och funderat på vilka veklingar som får psykiska åkommor.
Och som ett brev på posten är jag där själv!Tack så mycket liksom.

Nu har jag iallafall träffat en doktor som är psykiater, en som kan sin sak och vet hur hjärnan funkar. Jag vet också mer nu och har läst på i material jag fick av henne. Jag är inte "dum i huvudet" och jag är definitivt inte ensam om att ha ont i själen, det kan jag lätt bedömma med tanke på att läkaren hade fullt upp i sin kalender.....
Jag har fått många svar. Svar på att jag inte är knäpp när jag inte vet vilken dag det är, svar på att delar av hjärnan faktiskt slutar att fungera när man lider av denna sjukdom och att vägen tillbaka är lång.
Det jag inte lyckas ta in är att jag måste inse att jag inte kan göra saker jag gjort förut och att jag för närvarande inte orkar träffa folk, men framförallt har jag inte blivit vän med tanken om att inte skämmas för att jag mår psykiskt dåligt.
Det har ju funkat bra med att kunna säga att det beror på astma, men inte under vintertid direkt......
Jag tror att det är det som är svårast. Att få folk att förstå att jag just nu är en dag till dag människa. Kan ha en "bra" dålig dag och en pissdag nästa dag och att jag dessutom inte orkar mycket alls. För min del är det såklart jobbigt att förklara detta och att inse att det är så här...att min verklighet är nästan sagolikt osannolik och dålig.
Tack och lov har jag ett underbart stöd. Min man förstår mig fullt ut och ställer inga krav, min mamma ställer upp så mycket hon kan och jag är såå tacksam över att ha dessa starka personer som orkar hålla mitt huvud ovanför ytan, utan dem hade det inte gått "bra" alls.
Ska tillbaka till läkaren imorgon få se hur det blir...Det är iallafall en läkare som VET hur det är att vara jag. En läkare som kan sin sak.
En läkare som förhoppningsvis är min väg tillbaka till livet och glädjen.