Innan vi "skaffade barn" (gillar inte det uttrycket, barn får man, man kan inte skaffa dem...) så visste jag inte hur man älskade på ett annat sätt än att älska sin man och vänner.
Nu vet jag. Det är en känsla som gör ont.
Det är en så fantastisk känsla av att bara se vår lille son. Varje dag förundras jag över hur underbar denna lilla varelse är och har jag dessutom chansen att snusa lite på honom på morgonen så gör jag det såklart(oftast sprattlar han bara...)
Vi har verkligen fått världens bästa gåva!
Kärleken till min man är ju helt annorlunda. Efter nio år får jag fortfarande fjärilar i magen när han kommer gående. Inte samma fjärilar som när man är nykär men andra, lite mer "stabilare" fjärilar...hehe
Att han sen är en snygg byggjobbare gör inte saken sämre...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar