Ledsen

Idag är en riktig skitdag. Jag kan börja med att säga att självklart skriver jag inte om allt som händer hemma hos oss här på bloggen. Om jag säger att jag haft en oerhört dålig morgon kan det bero på många saker. Det kan vara att Davíd skrikit och härjat och man inte fått sova sedan 04, det kan bero på att man sagt nej om att man inte vill att han ska cykla 06:30 på morgonen eller så kan det vara så att han helt enkelt har skallat sin mamma för att han ska få som han vill.
Självklart redovisar vi inte om sånt.
Jag önskar bara att folk inte analyserar allt när man säger att det är skit. Är det skit så är det skit oavsett vems "fel" det är.

Niklas och jag har varit tillsammans i mer än 9 år.
Sedan vi träffades har vi kommit överrens om flera saker, om vad vi har för mål och hur vi ska nå dem tillsammans. Vi har inte varit osams en enda gång på riktigt under dessa år. Såklart tycker vi inte lika jämt men vi är aldrig osams, tro det eller ej.
Vi är otroligt harmoniska tillsammans och vi har hjälpt varandra på olika plan. Han har fått mig lugnare och jag har fått Niklas att vara mer spontan till olika saker.
En sak har vi kommit fram till som ingen kan rubba oss på.
Vi är ett team. Inget eller ingen kan få oss att ta någon annans parti. Vi är en familj och nu är vi dessutom tre.

För några år sedan hade vi ett par goda vänner som vi tyvärr nu inte har kontakt med.
Detta på grund av att vi inte köpte deras åsikter om vårt framtida barn. Vi hade såklart väntat oss en ursäkt men den kom aldrig. Vi bröt helt enkelt med dem.
Det har varit en förlust som hängt efter i flera år och den gör ont fortfarande då vi inte har så många vänner.
Jag minns en gång när vi var där på ett födelsedagskalas. Frun i huset fyllde år.
Våra vänner hade kommit överrens om att inte alla i familjen fyllde år varje gång utan att den som verkligen fyllde endast skulle ha presenter (ganska logiskt tycker jag, annars kan man ju fylla år ca 3 gånger per år...)
Detta sket helt enkelt fruns föräldrar i utan tyckte att det var okej ändå varpå mannen i huset vägrade att ta emot sakerna och kastade ut dem. Detta var ju inte för att han inte ville att familjen skulle få saker utan helt enkelt för att det var fruns dag och ingen annans. och för att de dessutom kommit överrens om det.
Detta resulterade i att mannen i huset rök i hop med sin svärfar som tyckte att det var fördjävligt. Samtidigt anklagade han mannen för "farscist-fasoner" i hans uppfostran gentemot barnen (som han gjort till fina små människor om nån frågar mig)
Detta i sin tur, resulterade i att mannen och frun rök i hop på kalaset då hon tog föräldrarnas parti. Det höll på att bli skilsmässa, seriöst.
Jag fick övertala henne om att inte ta barnen, skilja sig och flytta hem till sina föräldrar.
Sjukt.
Jag sa åt henne att det är ju de som är ett lag. Man är inte team med sådana som inte bor hemma inom ens fyra väggar. Det är sin egen familj som är ett lag och som håller ihop.
Det jag lärde henne då har vi sedan fått tillbaka. Det var på grund av att de valde att hålla samman (helt rätt) i våra skilda åsikter som gör att vi inte har någon kontakt idag. Mannen hade inte alls samma åsikt som sin fru men stöttade henne fullt ut.

Det jag vill få ut med detta jag skrivit är att man gör kanske inte alltid rätt saker, tar rätt beslut eller tänker logiskt. Det som är poängen är att man håller ihop vad som än händer.
Ett oerhört dåligt samvete har vi ofta, både Niklas och jag.

Det inte så konstigt att man mår helskumt och är spänd hela tiden. Sedan vi kom hem har vi blivit granskade. I allt vi gör så blir vi iakttagna, granskade och lästa med lupp.
Jag har nämnt det förut och jag nämner det igen: DET ÄR VI SOM VET VILKEN BAKGRUND, FOSTRAN OCH VAD VÅR SON HAR I BAGAGET, INGEN ANNAN.
Vi vet vad han kan, fattar och inte fattar.
Självklart förstår vi inte varandra hela tiden i och med språkförväxlingar, och det är ett problem men ingen mer än vi vet vad han kan och inte kan, och speciellt jag som är med honom mest.
Ibland begär vi för mycket av honom , ibland begär vi lagom och ibland för lite. Det jag vill att folk skall förstå är att Davíd är flera olika Davíd. Han är en Davíd med mig, där vi gör saker på mitt sätt men där jag ser att han inte lyssnar på enkla saker som blir självklara bara Niklas visar sig. När Niklas är med honom själv är han på ett annat sätt. (hur vet ju inte jag eftersom jag inte ser det)
När vi båda är hemma är han på ett helt annat sätt, då lyssnar han mer på Niklas än vad han gör med mig.
Om vi är ute bland folk är han en blyg Davíd som inte säger ett ljud. När vi får gäster hem så är han på ytterligare ett sätt och på ett sätt som just nu inte är bra. Han blir klängig på andra och lyssnar varken på mig eller Niklas (som han gör annars) Han blir dessutom svårhanterlig för oss efter att besöket åkt, vi vet inte om det har med separation att göra. eller vad det är.
Nu med facit i hand vet vi inte om det varit så smart att ha besök så som vi haft det?
Vi kanske skulle ha väntat helt. Istället har vi låtit honom träffa de närmaste för att han ska vänja sig och för att det har kännts rätt för oss.
På senaste tiden har ingen av oss mått bra i hur Davíd blir när vi får besök och vi har heller inte haft något bra sätt att hantera situationen på. Det kan ha hänt vad som helst innan också som besöket inte har en aning om. Det som är samma, samma, är ändå att vi gör lika jämt med vår fostran oavsett om det är Soc, vänner eller familj här och på så vis är det inte förvirrande för vår son.
Om gästerna blir besvärade, tycker att vi gör rätt eller fel får stå för dem. Vi gör det vi anser vara bäst och vi kan inte rätta oss efter allas åsikter om fostran.

Vi gör ofta fel och tro mig, både Niklas och jag mår oerhört dåligt ibland för nåt man sagt eller gjort under dagen. Vi är heller inte överrens alla gånger om hur den ena eller den andra hanterar vissa situationer. Detta diskutterar vi sen när inte Junioren hör, "nu var du för hård" eller "nu var du för konflikträdd för att säga till". Det vi däremot har bestämt står fast även fast man själv tycker att det var idiotiskt (till viss mån, givetvis backar vi ibland och vi säger ofta förlåt för att vi tog fel beslut)

Fosterföräldrarna gav oss ett ord. TÅLAMOD.
Jag antar att det gäller både för oss och för honom.
Om folk tycker att vi är hårda så kan jag bara tala om att vi är ingenting om man jämför hur uppfostran ser ut i Colombia.
Jag kan lova att även fast vi anses "hårda" så är det inget mot vad hans första tre år har varit.
Det kanske är det svenska synsättet det är fel på och inte vårt sätt att agera......
Igår hade vi en skitdag tyckte vi. Ändå är det första gången som vår son säger till oss att han älskar oss. Tänkvärt är att även fast vi har våra åsikter så klättrar han mer än nånsin på oss och allra helst på Niklas. Vi har kommit in i en kritisk period av uppfostransfasen och det är inte enkelt.

Jag har idag mått så dåligt att jag i fortsättningen ett tag framöver ber om tystnad. Det är jag (vi) som är adoptivförälder, som har "specialkunskaper" inom detta och vet vilka behov just vår Davíd har.
Bara för att vår son är adopterad så betyder det inte att det är så synd om honom att man inte kan ta tag i honom. Han kan ha haft det tufft på flera sätt, som vi inte har berättat om.
HA FÖRSTÅELSE FÖR DETTA.

Vi har nu satt stopp för allt besök för ett par veckor framöver. Vi måste få ordning på vår familj.
Detta gäller lika för alla och vi hoppas att ingen tar illa upp. (vi gjorde ju lika i somras när vi inte orkade)
Vi mår inte bra när det gäller just detta och inte Junioren heller (som för övrigt klänger på mig just nu även fast jag nyss har skällt på honom då han för tredje gången sprang ut i blötan utan skor, sen jag förklarat två gånger att man blir blöt och sjuk)

Vill bara skriva vad Soc skrev i senaste rapporten:
"Föräldrarna ger intryck av att vara lugna och stabila. Under utredarnas besök i familjen finns Davíd med på ett naturligt sätt, föräldrarna är uppmärksamma och läser av pojkens signaler. Utredarnas sammanfattande bedömning är att Davíd finner trygghet i föräldrarna och att de har förmåga att tillgodose Davíds grundläggande behov av vård och omsorg"

"Ja ä inte bitter"- jag är bara ledsen och trött efter en jobbig morgon.

(tack till min livlina för rådet jag fick, jag tror att du vet vad jag menar om jag säger att jag raderat massor...)

Puss och kram