Surt sa räven

Japp...jag klarade det. Jag var på föräldramötet.
Jag hatar numera folksamlingar som kan göra mig sjukare än vad jag är men med mycket mod och ett stort stöd i Niklas uthärdade jag dessa knappt två timmar.
Jag själv är nöjd med min prestation även fast Niklas såg att jag var nära att flippa ur ett tag.
Om man lider av panikångest är det svårt att sitta i en grupp. Förut har jag inte haft svårigheter alls med att vara i grupp, jag har helst av allt velat synas som den utåtriktade person jag är.
Nu hade jag svårt att ens vara i grupp, med rädslan för baciller och för rädslan att vara bland människor som inte känner mig och som därmed kunna tänka att jag var ett miffo om jag skulle freaka ur.
Naturligtvis är jag det. Ett miffo. Ja, enligt vissa alltså.....men vaddå....nåt måste ju även jag bjuda på.
Lärkan är hemma igen om än jättetrött. Han har sovit gott hos Mormor och Lasse och jag har idag haft en helt egen dag. Dagen har mestadels bestått av sovning efter att ha tagit en megakur med kortison, mina allergiska besvär bara ökade och jag vill inte åka till sjukhus igen.
Jag hatar kortison. Man sväller upp och ser ut som en ballong. Nu vet jag ju också att det hjälper föga och att det enda som verkligen hjälper är lugn och ro....
Jag vet bara inte hur jag ska kunna stressa ner mer än vad jag gör.
Min hjälte och mitt barn är nu ute och grejar i garaget och det är kanske dags att jag klär på mig....
....eller var det av?
Är det morgon eller kväll?
Är jag inne eller ute?
Är solen fortfarande gul?
Många frågor, väldigt få svar...