3 dagar 8 timmar

Nu är det nära.
Ja, jag fick åka med på semestern. Hade inte vågat hoppas på det men har nu fått okej från två av mina läkare, de, liksom alla i min närhet tror att det gör mig gott.
Jag har ångest.
Jag har sån ångest att gränsen mellan att vara "normal" (eller vad jag nu ska kalla det...) och att gråta hysteriskt är hårfin.
Niklas säger att det kommer att gå bra. "Gumman, jag kör dig i rullstol om det behövs", han är fin min man. Så fin att man inte kan tro att det är sant. Jag lever i en dröm. Mina pojkar ÄR fantastiska. Kan inte fatta hur han står ut, ja Niklas alltså. Jag har inte lust, jag har inte ork, jag har ingenting just nu. Ändå måste jag säga att den nya medicinen funkar bättre. Jag har själv märkt att jag "känner igen mig" igen......men bara lite än så länge.
De dagarna jag orkar "vara vanlig" så har jag nyttjat mina talanger av skådespel.
En schysst fasad men som under ytan är värre än den värstaste av vulkaner.
Biverkningarna är svåra. Konsulterat med doktorerna nu om detta. Vi ska mixtra nu under denna ljuva semestervecka......
Jag får välja mellan att riskera att gråta eller att spy.
Jag riskerar att gråta, hellre det än att lägga en kräka på stranden......Mår så illa att det inte är sant. Men jag gamblar, hoppas att det ska gå vägen.
Vi har all inclusive. Jag har två böcker med mig. Vi har också svärmor med oss, så det kommer att bli bra.
Niklas kan gå iväg med sitt vrak (hahaha...ja, inte det som han ser när han snorklar!) om det skulle behövas. Jag kan sova när jag vill, äta när jag vill, BARA VARA.
Jag har två böcker, en engelsk som Hertiginnan av York skrivit och en faktabok om buddhismen.
Tror att båda är bra läsning.
Så, jag får åka, trodde inte det själv och trodde inte heller att jag skulle orka, men Niklas får väl göra en "sällskapsresa"......"Invalido"......ja, ni fattar.....fast jag kommer ju inte att vara full dårå...bara lugn av alla "små kompisar":)
Och, det är ju lugnare där än när jag är hemma....finns ju inget att göra mer än att bli servad och att slappa.

Idag har en fantastisk sak hänt!
Ja, inte nog med att Niklas kusin i Helsingfors fyller år, grattis, de har även blivit föräldrar till en liten pojke!
Pojken kommer att heta Cedric (pappa Christian är finsk/svensk och mamma Pamela är finsk/amerikanska)
Gissa vilka som blivit ärade att vara gudföräldrar????
VI!
Chris ringde och frågade oss vid 17 tiden idag, Niklas hann inte ens ringa och gratulera honom förräns han ringde om pappanyheten and "popped the question" (ja, inte friade då....)!
Storasyster Cherina (3 år) var stolt och vi, ja vi är otroooooligt ärade!
Inte för en sekund tvekade vi.
Otroligt roligt och ärofyllt.
Hoppas på att bli pigg och det kommer jag väl att bli, antar att det kommer att bli dop innan jul....måste ju orka med att ta oss över till Finland.