Surt sa räven

Japp...jag klarade det. Jag var på föräldramötet.
Jag hatar numera folksamlingar som kan göra mig sjukare än vad jag är men med mycket mod och ett stort stöd i Niklas uthärdade jag dessa knappt två timmar.
Jag själv är nöjd med min prestation även fast Niklas såg att jag var nära att flippa ur ett tag.
Om man lider av panikångest är det svårt att sitta i en grupp. Förut har jag inte haft svårigheter alls med att vara i grupp, jag har helst av allt velat synas som den utåtriktade person jag är.
Nu hade jag svårt att ens vara i grupp, med rädslan för baciller och för rädslan att vara bland människor som inte känner mig och som därmed kunna tänka att jag var ett miffo om jag skulle freaka ur.
Naturligtvis är jag det. Ett miffo. Ja, enligt vissa alltså.....men vaddå....nåt måste ju även jag bjuda på.
Lärkan är hemma igen om än jättetrött. Han har sovit gott hos Mormor och Lasse och jag har idag haft en helt egen dag. Dagen har mestadels bestått av sovning efter att ha tagit en megakur med kortison, mina allergiska besvär bara ökade och jag vill inte åka till sjukhus igen.
Jag hatar kortison. Man sväller upp och ser ut som en ballong. Nu vet jag ju också att det hjälper föga och att det enda som verkligen hjälper är lugn och ro....
Jag vet bara inte hur jag ska kunna stressa ner mer än vad jag gör.
Min hjälte och mitt barn är nu ute och grejar i garaget och det är kanske dags att jag klär på mig....
....eller var det av?
Är det morgon eller kväll?
Är jag inne eller ute?
Är solen fortfarande gul?
Många frågor, väldigt få svar...

Bajskorv och allergiska utslag

Jag har beställt en ny bok.
'Bajskorv'. Den handlar om en kanin som inte kan göra annat än att säga bajskorv.
Skitkul tycker jag:)


Givetvis är den helt opedagogisk och tokig precis som vi är i vår familj (eller iallafall jag och Davíd).
Davíd är inne i en period då allt är "prutt" osv. Och det roligaste han vet är att jag låtsaspruttar på honom!
En sak är säker....jag kommer aldrig att bli en vuxen förälder...jag kommer alltid att vara den annorlunda mamman, det kan jag lova!
Dagarna för övrigt är fulla av konstigheter och dessa står självklart jag för. Allergiska utslag och konstigheter i min kropp är det som står på menyn. Vet inte var det beror på men det slutar med att jag inte orkar något alls och bara vill sova.
Så fort jag har några "bra" dagar så blir jag genast sänkt av några heljävliga dagar.
Ställde till och med in spykologmötet igår. Orkade inte.
Ibland känns det som om jag vill ta semester från att vara sjuk.
Frågan är hur man tar sig ur sin kropp på ett så bra sätt att den inte märker att man sticker ett par veckor till Boracay?
Något att klura på.
David ska för övrigt sova hos Mormor och Lasse inatt för jag har bestämt mig för att gå med på föräldramötet ikväll.
Borde ju gå om jag petar in mig något och har Niklas som stöd.
Måste jag säga att det är 10 föräldrar anmälda varav Niklas och jag är två av dem....på 18 barn....
Tydligen ett allt för vanligt fenomen.......

Några dagar av lugn och ro som slutade i halvkaos

Vi har varit i stugan för några dagars lugn och ro.
Jag har mest vilat men även tagit korta promenader som har känts jättebra!
Davíd fick en ny cykel, en "sparkcykel" (som en vanlig cykel fast utan trampor) och som han ska lära sig hålla balansen med. Naturligtvis har han vurpat men till 90 % gick det bra. Kanonbalans redan!
Niklas har varit underbar med sitt tålamod.
Mina ups-and downs har varit tydliga och jag har en känsla av rastlöshet i kroppen. Nu har jag iallafall fått blodtrycksmedicin efter att ha haft skyhögt tryck (mer än vanligt vilket ju är konstigt eftersom jag bara vilar...)

Grattis till väldens bästa gudfar som fyllde 25 igår.

Vi skulle ha kommit hem idag på kvällen men gårdagen slutade i ett minst sagt kaos.
Vi lade Davíd vid halv åtta igår och han hade då klagat lite på ont i halsen.
Inget konstigt med det tyckte vi och jag låg och kikade på TV en stund. När jag väl tagit två sömntabletter och var på väg in i dimman vaknar jag till av att Davíd storgråter.
Jag väckte Niklas som fick gå upp, då visade det sig att Lilla D var så rosslig att han knappt kunde andas!!!!
Jag, full som en kastrull på sömnmedel blev ju mer än livrädd, (Niklas med...fast utan då...) Och vi bestämde oss för att packa ihop och köra hem.
Niklas fick bära ut sonen och leda ut sin fru.....vilken syn....!
Halv tre i natt var vi hemma och gav vårt barn allehanda mediciner som de oansvariga föräldrarna (vi...) inte tagit med. Så....nu åker vi ingenstans utan hostmedicin och sånt.
Han repade sig och somnade sen.
Davíd är rasslig idag men har kunnat vara uppe iallafall.
Idag har jag bara softat och tagit det lugnt efter nattens pärs.

Så...inget bra slut på en annars lugn helg.....

En av Guds gåvor

(Och ja, Barbapapa ÄR rosa....)

Veckans njutning

Ja, jag erkänner!
Jag satt som klistrad sista halvtimmen av 'Svenska Hollywoodfruar'.
Det bästa som sänts på länge?
Ja, antagligen.
Nu såg jag ju inte Anna Anka "in full action", men lite av hennes del, och då kan man undra.
Vad gör henne till en elak/dålig person? (Jag såg ju nu bara liiite av henne....)
Är det för att hon har pengar och bor i ett fint hus eller är det för att hon säsger det vi alla vet?
Förmodligen båda två.
Vi svenskar tycker ju illa om alla det "går bra för", det vet vi ju alla......Jantelagen lyser igenom. "Varför ska hon ha det bättre än jag"-principen.
Jag tycker att hon ska köra på med sin linje, alltid retar det någon tydligen!
Grattis till henne som har gott ställt och ett bra liv!
Tycker hon att hon har det bra så är det ju alla tiders.
Jag har lärt mig att gratulera alla som vill och kan leva ut sin dröm, jag är ju för feg för att göra det och kan då inte nog lyckönska andra.
De andra var ju bara "bananas" och såååå härliga. Jag njöt.
Vilket program!
Underhållning när det är som bäst!
Kommer garanterat att sitta klistrad vid TVn på fredag när Anna är gäst hos 'Skavlan'.

Livets vara eller inte vara

"To be or not to be, that's the question"
Den frågan har jag ställt mig många gånger.
Hur skall man leva för att nå maximal lycka?
Skall man bli upplyst som en viss Buddha för att känna att lyckan strålar emot en?
Vad är lycka?
Är lycka att vara frisk?
Är lycka att ha mycket pengar?
Vad?
Jag tror att alla man frågar har olika svar på vad lycka är.
Min lycka är att älska. Att älska alla jag har kär, allt från min älskade Man och min son till mina övriga familjemedlemmar och vänner.
Min lycka är att de älskar mig tillbaka.
Tänk vad många det är som lever i meningslösa familjer, att inte vara älskad, att inte göra det man vill här i livet.
Är det lycka att vara kvar i ett kasst förhållande?Är det lycka att jobba på ett ställe där man älskar att vara? Är lycka en hund, en sak eller rent av en tanke?
Ja, jag vet inte.
Jag håller på att ta reda på vad som är min lycka och vad som gör mig lycklig och harmonisk.
Det som är lycka för mig är mina pojkar. De gör min dag värd att leva för.
Lycka för mig är även numera att ha en bra dag. Önskar bara att jag var så förnuftig att jag fångade den också.....
Vilken är din lycka?

Lördagkväll

Trött.
Numera är jag som en zombie vid 19:30.....men jag lyckas hålla ut!
Idag har jag varit ute och gått runt kvarteret vilket känns helt underbart. Niklas och Junior gick med och jag kände att jag orkade. Det som är det värsta är att jag tror att jag inte orkar och därför får jag panik. Niklas hade ett förslag att jag skulle ta med mig en pall men jag själv skrattade åt förslaget med svaret att jag blir "Den där som är ute och går med en stol"....
Känner mig ju tillräckligt knäpp som det är.....
Davíd har idag varit pappig. Otroligt pappig. Han tycker att det är jobbigt han får inte en lugn stund och jag backar av....vet inte om det är rätt eller fel men det är jobbigt att bli avvisad hela tiden. När pappa är hemma är han nr.1 och det är ju jag glad för såklart, för bådas skull.
Funderar på att börja lägga pussel....
eller vad sägs om dagens Youtubeklipp.....
My kind of humour......!!!!!!
Njut.

http://www.youtube.com/watch?v=vehDp37pLug&feature=related
(VARFÖR har han toppluva på sig...:?!:)
Godnatt.

Fredagsdrinken är Sockersprutt!

http://www.youtube.com/watch?v=T0OTDnHcU3E

Det roligaste på länge!
ÄNTLIGEN har jag hittat mitt favoritklipp!
Min favoritkusin med fru på camping månne....?....;)
Se och njut!

Fredag

Ikväll blir vi barnlediga.
Lilla D ska sova över hos Farmor och Farfar. Inte för att det gör oss så mycket skillnad, han somnar ju vid 19 ändå och vi har hela kvällarna för oss själva ändå.
Denna gången ville han själv. Kul!
Jag var hos PL igår. Kan bara säga att jag är heeeelt urlakad när jag kommer därifrån, jag känner mig som en disktrasa.
Men, nu börjar det göra skillnad.
Igår ville/orkade jag absolut inte (jag vet ju att det är en megadryg timme...)men när jag väl var där och grät (förstås...) så var det skönt.
Det är skönt att "spy ur sig" till andra än till sina närmaste.
Det värsta, eller bästa är att jag kommer till insikt.
Insikt i vad som händer och även fast jag förstår är det som att stå på sidan om och titta på spektaklet.
Kan se mig själv i huvudrollen och med mig som publik....
"Hur tänkte jag där och hur fan kan man göra så".....lite så........groteskt egentligen:)
Hon kom iallafall med en hel del bra och så fick jag hemläxa....DET var nyttig läsning.
Ska citera lite ur den boken sen...
Efter att ha varit hos spykologen var jag till läkaren. Som vanligt har jag FÖR hör puls och blodtrycket var way to high......
Vi får se vad som händer framöver.
Nu är det frukosttajm....eller en powernap innan....
Puss!

På väg...

...till problemlösaren.
Ge mig styrka.

Besviken

Jaha, då hade jag bullat upp, köpt vaniljbullar och räkmackor och vad får man för det?
Ingen onsdagsgäst!
Jag är mycket besviken på min anonyma kommenterare som inte ens hade mage att ringa återbud igår!
Snacka om fegt.
Jag hade förväntat mig att face to face få höra hur jag ska bete mig gällande min sjukdom m.m
det hade ju varit oerhört intressant att höra. Otroligt besviken faktiskt!
Jag fick ju själv äta upp allt och det var ju inte så roligt, det är jäkligt tungt att dricka en panna kaffe och sen sova....
Även fast jag gnäller en hel del här så är jag ju ärlig och står för mina kommentarer.
Jag tycker att man ska hålla kommentarerna "på kammaren" eller stå för dem öppet, jag har då lättare att ta dem till mig.
Denna anonyma vågade tydligen inte "face:a" en sjuk person, eller iallafall inte mig....
Varför är jag inte förvånad?

En bra dålig dag

Idag har jag haft en riktigt bra dag.
Har varit utan svackor fram tills nu. sov tre timmar på förmiddagen men sen orkade jag till och med göra en paj till mina pojkar på eftermiddagen!
Stolt över mig själv faktiskt.
Nu är jag däremot helslut så jag är glad att Idol börjar nu så att jag kan slappa framför TVn.
Tacksam över de "bra" dagar jag har och är glad för att solen har lyst på oss hela dagen!
Min fina idol Patrick Swayze har idag förlorat mot cancern, mycket tråkigt.
Godnatt och sov gott

Skärpning

Nu är jag hemma på Svensk mark igen, skönt.
Eftersom jag emellanåt får höra att jag ska skärpa mig så har jag nu gjort det.
Skärpt mig.
Eller ja, jag har köpt ett bälte. Åt Davíd. Han tappar byxorna mer än ofta och han är väl den enda som då skulle behöva bli "skärpt".
Jag mår som att lass skit. Flygningen och gårdagen var asjobbig och idag har jag bara haft en massa skumheter såsom konstiga utslag och liknande. Som pricken över i:et så har jag även fått en svampinfektion. Hur kul som helst. Not!
Jaaa...jag vet att jag är personlig nu men WTF spelar det för roll:)
Ryggen kliar som värsta loppbitna byracka och jag har fler än en gång haft det jobbigt.
En god vän ringde mig idag. Mycket glad för det!
Annars, vad händer.....? Inte mycket.
Har fullt upp i agendan ändå med en massa läkarbesök.
Inspirationen har kommit tillbaka lite även fast jag inte har ork.
Jag har numera lust att iallafall titta på lite pyssel, vi får se när jag gör något.
Niklas bad mig om att fundera över hur vår hall ska se ut. Jag har förslag men det betyder att vi inte har plats för vårt saltvattenakvarie som ska vara klart till jul. Jag har idétorka och måste be någon om råd där, men det är ett uppdrag jag fått. Att fundera.
Har även bett om att få igång den bärbara datorn så att jag kan komma ut på internet från sovrummet. Får se om jag får hjälp med det.
En annan sak. Jag ska klaga mindre här. Även fast det är min blogg så har jag idag köpt en skrivbok att skriva i. Där kommer mina tankar och funderingar om sjukdomen att stå. Här skall det vara andra tankar och funderingar. Men, som sagt, jag bestämmer vad som skrivs i slutändan och känner jag mig själv rätt så kommer jag klaga här ändå....haha.
Godnattkram!

35 grader i skuggan

Hej igen!
Skriver ett par rader fran ett VARMT Egypten.
Allt ar bra med oss men vart ressallskap har varit magsjukt.
Jag har hittills klarat mig, peppar, peppar.
Allt ar okej, sa bra det kan vara med ett kravel som jag.
Kan saga att det ar forsta gangen jag har hemlangtan. Antar att det ar for att jag inte ar kurant.
Hor igen pa svensk mark.
Kram

Jag skiner och solen ar full

Kanske inte sa, men nastan....
Jag latar mig sa gott det gar. Var ut och snorklade med god hjalp fran min man (jag liftade!) och sag nagra fiskar. Underbart!
Jag sover annars mycket och det ar verkligen JATTEVARMT.
Vi sover hela familjen, tar siesta nar det ar som varmast.
David har klappat en kamel och vill bara bada hela tiden.
Vi lekte en stund i poolen igar. Jag blir trott ganska fort och har haft en del svackor. Talat med min lakare och ska fa ny medicin nar vi kommer hem igen.
Skont med sallskap. Vi myser i goda vanners lag och med svarmor.
Allt sa okej det kan vara.
Egyptierna ar lata och loja pa grund av ramadan, men desto gladare pa kvallen.
Ca 40 grader i skuggan. Nast intill olidligt om man far klaga:)
Hors igen nar jag kommer hem.

Nära nu

Nu är vi packade och glada, iallafall jag.
Mina "kompisar" gör susen och jag är lugn som en filbunke.
Nu ska vi sätta oss i bilen på väg mot doktorn.
Antar att jag kommer att få en ny medicin som gör att jag kan andas bättre, hoppas på det men läkaren, som inte är min favorit, kan nog kanske tycka annorlunda.
Imorgon vid 06 nångång går flyget.
Niklas har hand om alla papper och har allt ansvar och en ny VD har tagit plats i bolagsstyrelsen, så, totalsemester på G.
Jag HOPPAS att jag kan njuta utan att ha en allt för jävlig vecka. Ska göra mitt yttersta, både för mig själv och för familjen.
Hej på en stund.
På återhörande.

Herregud

Ja, jag ska väl inte missbruka guds ord men vi har 23 kilo i en väska.....vad ska man säga.....???!!! Ja.....Niklas fick packa om....
Niklas har redan hemliga planer på att sälja mig till en arab som inte kan engelska i tron att han får en frisk skandinav....i själva verket har han då köpt grisen i säcken....haha...synd för honom.
Kamelen Niklas fick för det köpet ska han ha turridning med hemma i Sura.
Tror att det blir en succé......
Jag har idag varit till doktorn igen för nya tester. Jga har en oerhört snäll mamma som skjutsar och är min egen taxi. Hade glömt en sak i stan och mamma vände snällt bilen när vi nästan var hemma för att hämta det glömda i Västerås.
Grattis till mig. Jag är unge till den bästa av mammor.
Imorgon ska jag få en av mina domar. Har läkartid klockan tio. Testet idag visar att jag har knappt hälften av den lungkapacitet jag borde ha. De som tror att man har lungkapacitet för att man har big boobs har fel. Den myten är "busted".
Jaja, en "struntsak" i sammanhanget.'

Nu ska jag på semester och njuta av varje minut. Jag har tillräckligt med "kompisar" med mig för att klara att sova sex timmar på flyget, sen är saken klar.
Önska mig lycka till.
Min panikångest kan behöva det.
"Vamos a la playa...oh oh oh oh oh"......
Hasta la vista...... I'll be back.

Den nakna sanningen

Detta skrev jag för en vecka sedan....har inte orkat skriva klart förräns nu. Läs och "njut"..... Ja, nu skriver jag här igen då. Mitt ämne för dagen är utbrändhetens vara eller icke vara. Detta är ett av de svåraste och enligt mig, värsta inlägg jag har skrivit. Det är inte lätt att lämna ut sig och blotta sig, men det är samtidigt skönt att berätta hur hjälplös och liten man är inför "naturen", eller vad man nu ska kalla det. Det är tungt att skriva, jag gråter, men samtidigt är det skönt, som en befrielse att få ur mig allt som samlas. Inlägget har tagit tid. Jag har jobbat med detta i flera omgångar, för att orka dela med mig och jag vet ännu inte, i skrivandets stund om jag väljer att publicera det eller inte. Förmodligen gör jag det, jag är ju sån. Gillar inte att mörklägga saker (mer än vad det redan är....) Jag har alltid varit en människa med full energi, som varit glad i hågen och haft gasen i botten hela tiden, mitt motto har varit "Ingenting är omöjligt". Jag har aldrig tänkt tanken på att jag en vacker aprildag skulle bli mer eller mindre ett kolli. Tvärtom. Jag har, vilket jag aldrig brukar, nästan skrattat när andra berättat om "väggen" och liknande, och jag har då bara tänkt att "va fan, slå näven i bordet och gaska upp dig", typ. Veklingar, vad är det föör ynkliga personer som hamnar där. Svaga stackare. Niklas har lärt mig en sak redan i början när vi träffades...att aldrig håna eller skratta åt nåt. Till exempel om nån har fått punka....man kan lätt tänka "haha, loser", men tio meter längre fram har man själv kört i diket......alltså, inte håna. Han är klok min man..... Jag kan nu, med facit i min egen hand säga, att jag är nu den där stackaren. Den där svaga, ynkliga människan. Det GÅR att hamna i en djup, äcklig avgrund där man inte vet vad som är upp eller ner.
I denna avgrund finns inte ens ett bord att slå näven i, det finns inte heller ork att lyfta armen för att just göra det. Jag har denna blogg för att skriva av mig och för att få utlopp för mina tankar och funderingar. Jag har också lovat att spegla mig själv, mitt tänkande, mitt humör och min själ så ärligt och rakt jag kan. Nu gör jag det, rolig läsning eller ej. Oftast skriver jag med ironi. Jag hatar nämligen att bara vara bitter, så även mina mörkaste dagar så försöker jag göra en "twist" av någonting.
För några veckor sedan började jag gå hos en psykolog, jag har valt att kalla henne Problemlösaren (PL), tycker att det låter roligare på nåt sätt.
Jag grät vid vårt första möte. Det kom så mycket tårar att PL säkert inte hade en chans att ens höra vad jag sa emellanåt. I det första mötet var det mest ventileringar om hur jag mådde och vad som har hänt, hur jag hamnat i det "svarta hålet". Jag fick rådet att jag skulle ta bort varenda "måste" och "ska" och bara göra det jag tyckte var kul. Fick också en hemläxa, att varje dag finna någon sorts glädje, suga åt mig lite energi nånstans ifrån. Detta kan nu tyckas som de enklaste sakerna i världen! Ha kul och hitta nåt glädjande. Piece of cake, liksom. Det är nu den nakna sanningen kommer. Man orkar inte. Det finns ingen kraft alls i kroppen. Kroppen säger "jag vill inte", hjärnan kanske vill, för ett ögonblick, innan kroppen tar över. Och....vad gör man om kroppen har tagit över??? Man lyssnar på den. För, det finns inget annat val. Vid mitt möte med PL senast försökte jag förklara just detta, att kroppen lever sitt eget liv och inte lyssnar på hjärnan. De är liksom osams just nu. Som två hundar som drar i varsitt koppel, eller Gollum om man hellre vill kalla det så, en vill och den andra vill inte. PL, som till och med är utbildad inom ämnet, hade till och med svårt att fatta detta. Jag bad henne då att tala med min man om hon inte skulle tro mig. Han vet. Han vet att jag knappt orkar röra mig ibland. Han vet vad jag orkar och inte, och han, min tappra riddare, är också den som får "sopa ihop resterna" av mig när dagen är slut och jag ligger i hans knä och gråter. Det är lika med tårarna. De bara kommer. Jag kan sitta och äta middag och Davíd berättar något, jag kan då hamna nästan som i trans och tårarna bara sprutar och jag blir galet ledsen, helt okontrollerat och helt utan orsak. Gissa om jag vid dessa tillfällen undrar NÄR de ska komma med tvågströjan..... Detta är inget ovanligt tydligen. Jag har pratat med flera som berättat just detta, kanske inte i alla lägen men i liknande fall. Sist hade jag bestämt mig för att inte gråta hos psykologen. Jag skulle vara stark. Jag skulle vara saklig. Jag skulle vara den "gamla vanliga" Annika. Se problemet och hitta lösningen på det. I helvete heller. Jag grät värre än värst, jag var helt knäckt. Så, så stark var jag.
Detta är vissa dagar, andra dagar kan jag känna mig nästan "normal", jag kan orka åka och handla och jag kan göra små saker. Jag har orkat att måla lite och jag har fått lite av lusten tillbaka, det är då man ska njuta, men icke. Jag kan ha en "bra dålig dag" för att nästa dag vara mer än tre steg tillbaka. Nästan som Fia med knuff. Man får en sexa, knatar fram, får slå om och blir puttad. Jävla skitliv. Jag fattar inte ens detta själv, hur jag ena minuten kan vara "glad" för att i nästa storgråta, sen går det över lika snabbt.....Ja, jag kan inte förklara det bättre ä så.
Det jag känner som ett av de största problemen är att det inte syns. Det syns inte att man har förfärligt ont i själen. Jag ligger inte i en sjuksäng (fast jag kanske borde?!), jag är inte gipsad, när nån ser mig ser jag normal, fast trött ut. Ingen kan veta vilka demoner som bor inuti mig, det syns ju inte.
För de som aldrig haft detta är det oerhört svårt att berätta, jag har ju själv inte trott ett ögonblick på det förut. Men jag ber er. Ha förståelse. Underskatta inte en sån här sjukdom.Jag och många med mig har det förjävligt och det är bara en underdrift. Låt oss njuta av de "bra" dagar, de dagar då vi kan vara ute och göra något eller umgås med någon, låt oss inte sluta att sminka oss, göra ioss fina för att se ännu mera "vrakiga" än vad vi redan är.
Jag ska nu, utan att jag för den delen blivit frisk åka på semester. Jag ska njuta, jag ska sminka mig. Jag skall publicera ett foto av mig när jag är fin och när jag inte ser ut som jag känner mig.Försök bara att förstå, det är det enda som vi begär, vi som är sjuka på insidan.
Döm inte en människa förräns du gått 1000 mil i hennes mockasiner, tänk på det.

Torsdag

Idag har jag inte varit ett föredöme, varken som mamma eller som person....och gissa om jag nu får lida för det. Har ilningar i tänderna efter att ha ätit glass.
Hoppas Sensodyne hjälper.....
Å andra sidan har jag varit och tagit prover så jag har faktiskt rätt att vara låg idag och till och med lägre än Glocalnet.
Godnatt, I morgon är en annan dag som Christer sa....

3 dagar 8 timmar

Nu är det nära.
Ja, jag fick åka med på semestern. Hade inte vågat hoppas på det men har nu fått okej från två av mina läkare, de, liksom alla i min närhet tror att det gör mig gott.
Jag har ångest.
Jag har sån ångest att gränsen mellan att vara "normal" (eller vad jag nu ska kalla det...) och att gråta hysteriskt är hårfin.
Niklas säger att det kommer att gå bra. "Gumman, jag kör dig i rullstol om det behövs", han är fin min man. Så fin att man inte kan tro att det är sant. Jag lever i en dröm. Mina pojkar ÄR fantastiska. Kan inte fatta hur han står ut, ja Niklas alltså. Jag har inte lust, jag har inte ork, jag har ingenting just nu. Ändå måste jag säga att den nya medicinen funkar bättre. Jag har själv märkt att jag "känner igen mig" igen......men bara lite än så länge.
De dagarna jag orkar "vara vanlig" så har jag nyttjat mina talanger av skådespel.
En schysst fasad men som under ytan är värre än den värstaste av vulkaner.
Biverkningarna är svåra. Konsulterat med doktorerna nu om detta. Vi ska mixtra nu under denna ljuva semestervecka......
Jag får välja mellan att riskera att gråta eller att spy.
Jag riskerar att gråta, hellre det än att lägga en kräka på stranden......Mår så illa att det inte är sant. Men jag gamblar, hoppas att det ska gå vägen.
Vi har all inclusive. Jag har två böcker med mig. Vi har också svärmor med oss, så det kommer att bli bra.
Niklas kan gå iväg med sitt vrak (hahaha...ja, inte det som han ser när han snorklar!) om det skulle behövas. Jag kan sova när jag vill, äta när jag vill, BARA VARA.
Jag har två böcker, en engelsk som Hertiginnan av York skrivit och en faktabok om buddhismen.
Tror att båda är bra läsning.
Så, jag får åka, trodde inte det själv och trodde inte heller att jag skulle orka, men Niklas får väl göra en "sällskapsresa"......"Invalido"......ja, ni fattar.....fast jag kommer ju inte att vara full dårå...bara lugn av alla "små kompisar":)
Och, det är ju lugnare där än när jag är hemma....finns ju inget att göra mer än att bli servad och att slappa.

Idag har en fantastisk sak hänt!
Ja, inte nog med att Niklas kusin i Helsingfors fyller år, grattis, de har även blivit föräldrar till en liten pojke!
Pojken kommer att heta Cedric (pappa Christian är finsk/svensk och mamma Pamela är finsk/amerikanska)
Gissa vilka som blivit ärade att vara gudföräldrar????
VI!
Chris ringde och frågade oss vid 17 tiden idag, Niklas hann inte ens ringa och gratulera honom förräns han ringde om pappanyheten and "popped the question" (ja, inte friade då....)!
Storasyster Cherina (3 år) var stolt och vi, ja vi är otroooooligt ärade!
Inte för en sekund tvekade vi.
Otroligt roligt och ärofyllt.
Hoppas på att bli pigg och det kommer jag väl att bli, antar att det kommer att bli dop innan jul....måste ju orka med att ta oss över till Finland.

Det var en gång...

...en liten prins som bodde i det lilla kungariket Surahammar.
Prinsens bodde med sin mamma som var den snälla drottningen och med sin pappa, den stora kungen.
Den lilla prinsen hade det bra.
Han hade drottningen som påkläderska varje dag, han fick sin favortiyoghurt på morgonen framdukad och han gick på ett dagis bland andra prinsar och prinsessor - han trivdes.
En onsdagmorgon gjorde drottningen i ordning matsäck åt den lilla prinsen.
"Men mamma, det är bara de stora barnen som ska till skogen" sa den lilla prinsen.
Mamma drottningen log mot son son och svarade: "Nu är du en av de större prinsarna, så nu får du följa med ut i skogen"
Samma dag när kungen hämtade den lilla prinsen berättade han att han åkt sparkcykel!
Ögonen lyste på den lilla prinsen och mamma drottningen log.
Vilken lycka!
Från att ha varit en blyg liten prins var han nu den "stora polken" som kunde!
Ja, man kan nästan jämföra det som att han hade slagits med den största av drakar.
Den lilla prinsen hade vuxit som människa, han hade övervunnit sin rädsla av att inte kunna!
Prinsen somnade gott den kvällen.
Sen levde han lycklig i alla sina dagar........!!!

Roliga leksaker

Har nån hört ordspråket...."Om din ovän förargar dig, ge trumpeter till hans barn"......
Det har jag. Nu är det inte så i detta fallet i och för sig.
Igår kom min svärmor förbi. Hon hade med sig en rolig present till Davíd.
En hund.
Och inte vilken hund som helst utan en gällt skällande hund som surrar, går och pip-skäller!
Vilken kul grej!
Vi blev såklart jätteglada, eller vi och vi, farmor och Davíd.
Davíd är glad för att han kan ha den på nonstop och terrorisera sin omgivning (såklart är det inte terror i ett barns öron...) och farmor kunde ju vara glad som kunde åka härifrån.
Nu har han hunden som sin främsta leksak och när batterierna tar slut kommer det INTE att köpas nya, I guarantee.
Jag, som får huvudvärk av att bara tänka på en skällande hund är en SNÄLL mamma som låter sonen ha kvar sitt husdjur.
Hunden är ju trots allt gullig när den är tyst...