Niklas, min älskade man, springer skytteltrafik mellan en treåring som är ledsen och en mamma som är ledsen...inte konstigt att han är trött.
Vet inte vad jag skulle gjort utan honom?!
Davíd har stickningar i benen...vi tror att det är växtvärk, han växer så det knakar.
Idag har jag till och med haft svårt att hålla gråten tillbaka under dagen....brukar annars kunna "tajma" in den (eller har lyckats hittills) så att inte Davíd har sett alla mina "freaka ur" ögonblick......inte för att jag inte vill visa, utan för att det är svårt att förklara att "Nu glömde mamma bort igen och åt äpple som hon är allergisk mot"......svårt att hajja det även som vuxen...hur man kan glömma saker hela tiden!?
Idag har jag haft lite vilja iallafall, men ingen ork. Det är som att starta en bil utan bensin, den vill men kan inte!!!
Så fort jag vill göra nåt idag...försökte städa en bokhylla, till exempel.....då får jag absolut ingen luft och bara hyperventilerar!
Det känns som om jag har ett tons tryck över bröstet och jag flåsar som om jag skulle sprungit maraton tre gånger på raken.
Provade med nåt annat, samma sak......det bara TAR STOPP. Kroppen skriker NEJ och min vilja säger JA. Då blir jag ledsen.
Jag hatar att vara still. Jag hatar att vila mot min vilja.
Jag har inga krav på mig och ändå känns det som om jag är en tidsinställd bomb!
Hjärtat klappar fortare och fortare och det känns som om jag ska gå i bitar.
Mitt minne är inte heller som det ska, måste skriva allt på lappar, annars glömmer jag. Det jag gjort för en stund sedan....bara borta!
Niklas har sagt åt mig flera gånger att "det där gjorde du nyss ju".....
Frustrerande.
Nu försöker jag se tiden an. Försöker.....det är det enda jag orkar....
Orkar inte ens tänka på nåt....och kan ju inte för jag glömmer ju allt igen....
Det värsta av allt är rädslan....rädslan av att glömma nåt eller göra nåt som jag inte kan.
Fikatime nu med mina fina pojkar som spelar Bamse-spelet.
(Tack snälla Monica....det spelet spelas ofta och Davíd fuskar sig igenom det....)
Inlägg
2 kommentarer:
Hej Annika!
Jag måste säga satt jag blir orolig för dig då bloggen inte uppdateras på lääänge, känns det som iaf. ;-)
Det är roligt att se alla bilder från förra året. Vad Davíd har blivit stor! Blicken är en helt annan nu, trygg.
Sen hoppas jag att du finner kraft och hälsa snart igen.
Varma kramar från Lisa
Hej vännen!
Nu har vi återvänt till Tylla... men redan nu känns det som om jag skulle kunna åka igen... :-) Varit och köpt campingbord så vi är redo!
Håller med föregående "kommenterare" att det är stor skillnad på Davíd, han är mycket tryggare i blicken och har blivit så stor och annorlunda! Jättekul att ses häromdagen!!!!! Fast vi hade en helt omöjlig unge men, men. Ibland hur go som helst och sen helt hopplös och örlös.
Nu ska jag njuta i vårt "stora" hus.
Ta hand om dig! Hoppas vi ses snart igen.. kramkram från fru G
Skicka en kommentar