Kackerlackan

"Just nu är jag inne i en gråtdepression, men jag är som en kackerlacka, överlever allt",
så står det om Magdalena Graaf i nya numret av 'Mama'.
Jag känner mig också så, som en kackerlacka, eller cockroach...låter bättre.
Andningen går upp och ner. Kan inte vara ute alls, går jag ut tjockar hela jag igen.
Tänkte på det när mamma skjutsade mig i häromdagen. "Oj, hur ser det ut ute!". Träd är gröna, blommor blommar...känns som om jag lever i en såpbubbla och inte vet nåt om omvärlden.
Man sover och vaknar upp ett tag senare.
Lite Törnrosa stuk.
Jag har fortfarande ingen ork. I förra veckan tog jag en spruta, den har föga hjälpt hittills.
Har haft feber av och till sedan i söndags, även vissa allergiska attacker och ökad puls (över 100 i vilopuls...)
Läkarna vet inte om det beror på medicineringen.
Igår var Niklas och köpte en luftrenare som renar luften i hela övervåningen. Vi vädrar inte och försöker minimera att få in uteluften så att jag iallfall har det drägligt i "bunkern".
Tur att jag "trivs" med att vara i hemmets lugna vrå....skulle gått bananas annars!
Vet inte ännu om det hjälper med luftrenaren, men nåt borde den ju göra.
Men, är det konstigt att man gråter och blir mer knäpp än vanligt när man inte kan gå ut och inte orkar nåt?
Hela min energi går fortfarande åt att bara vara uppe när pojkarna kommer hem.
Försöker vara mamma/hustru då och sover/vilar resten av dagarna.
Orkar/kan inte ta mig för nåt.
Detta suger. Funderar allvarligt på att flytta till norra Ishavet. Och bo i Igloo.

(Grattis Carl Philip 30 år idag)