Tankar

Idag har jag inte ens klätt mig. Orkar inte.
Kammat mig?...icke.
Sen mamma hämtade Davíd har jag bäddat ner mig igen, sovit, vaknat och sovit.
Nu har jag huvudvärk igen.
Vill väl egentligen inte skriva här alls men måste samtidigt få ur mig lite.
Letar inget medlidande eller "ryggdunkande" utan bara mår såhär och måste bara spy ut.
Funderingarna jag har, de jag orkar ha, är att jag har fallit/faller jäkligt tungt.
Vet att en annan vän sa lika för ett tag sedan om hennes man. "Är man stark och glad av naturen faller man ännu hårdare". Jag vet nu vad hon menar. Exakt.
Att då även få omgivningen att förstå hur jag mår är inte lätt.
"Annika är lite sjuk och ledsen just nu men med hennes energi så går det över på torsdag".
Vet ju inte ens när den jäkla infektionen läker ut och när kroppen blir stark igen?!
Kan säga att jag gör allt för att få bort min egen prestationsångest nu, för nu måste jag ju verkligen prestera! Jag måste gaska upp mig, vara den gamla vanliga glada. Dessutom måste jag vara duktig och vara mamma, jag måste vara hustru, jag måste vara familjens nav. Grejen är den att jag orkar inte ens det. Så fort jag inte känner att jag orkar så gråter jag.
Igår orkade jag inte hämta Davíd. Mamma fick åka och hämta honom och ta honom till BVC.
Jag - glada, roliga Annika, som lever ett underbart liv i 120 knyck kan ju inte må såhär.
Nä, gaska upp dig nu.
Saken är den att så har jag alltid tänkt, det har funkat, jag har tagit mig upp igen efter att ha slagit näven i bordet och bitit ihop.
Nu gör jag inte det. Inte just nu.
Kroppen är slut, jag är tydligen slut, även fast jag inte vill erkänna det.
Det som är ännu jobbigare är att jag knappt orkar med att se familjen, orkar knappt med att se att Niklas lider oerhört av att se mig såhär. Dels sjuk, dels otroligt ledsen.
Bara det gör att jag vill emigrera från mig själv.
Önskar och hoppas att han har styrkan i detta nu. Han måste orka för att jag ska göra det.
HATAR verkligen maktlösheten. Jag vill, men förmår mig inte till nåt. Orkar inte, kroppen bara "dör ut".
Jag vill vara liten. Jag vill att nån bara håller om mig och bara är.
Jag vill inte höra att "nu ser du piggare ut" när jag kämpar för att andas lugnt och kämpar för att "vara trevlig" eller för den delen bara vara.
Jag orkar inte läsa, cykla eller vara en supermamma. Orkar inte vara en god fru.
Jag orkar knappt vara JAG just nu.

Egotänk.... men vart finns närmaste vilohem?