37 dagar

När man är inne, hemma och ensam hinner man tänka rätt mycket.
Jag tänker och tänker....
Nu vet jag hur det är att vara en björn i ide, fast jag sover lite fel säsong.....man liksom vaknar upp och oj...nu blommar syrénerna.....jag kommer på nya saker hela tiden, saker jag missar och som bara blir...oj är det så?!
En annan tanke är att jag är Törnrosa. Sover och sover....i 100 år och sen vaknar man upp av en kyss. Och allt är som vanligt.
Mmmm...skulle vilja sova i 100 år!
Den tredje tanken är väl den mest realistiska.
Jag har fotboja.
Jag är fånge i mitt eget hem.
Jag vet nu hur det är att "sitta inne".
Luften och tankarna är mina fiender.
Luften - kan inte gå ut....fortfarande är det otroligt ansträngt och jag mår piss. Därför, är jag inne, hemma, vädrar inte, tittar inte ut knappt. Interner har iallafall en rastgård. De kan gå ut.
Luften, den friska luften man annars vill andas in tål jag inte.Vill inte se solen, vill ingenting, orkar ingenting är bara slut.
Sommarkläder? Behöver jag dem? Nä, jag är ju inte ute, och ja, jag måste duscha, byta kläder, inhalera och sprita händerna så fort jag varit ute.

Tankarna - hur kul är det?
Jag har knappt träffat en människa på fem veckor (37 dagar har det tagit hittills.....för 38 dagar sedan var jag den "gamla vanliga" Annika), knappt varit utanför dörren mer än till sjukhus, orkar inte prata i telefon, dels för andningen i och med att jag är ansträngd, dels för att jag är så ledsen.
Hur kan man vara så ledsen, och varför kan jag inte kontrollera det??!
Känner mig som en tecknad figur som gråter så det sprutar.
Har panik när jag kommer ut. Är rädd att ramla ihop, och kroppen liksom "dör ut", benen viker sig.
Jag är rädd. Livrädd.
Blir skjutsad dit jag ska och vågar inte handla själv, ja i den mån jag orkar gå ut alltså.
Handikappad är ett milt uttryck.
Jag har tack och lov alltid älskat att vara hemma. Nu kan jag säga utan att överdriva att jag helst skulle vilja vara nån annanstans. Jäkligt trött på detta, på allt.
Vill bara kunna gå ut och gå!!! (längre än till postlådan och få panik...)
Grejen är den att mina två "övervakare", min älskade man och min fantastiska mamma inte vill släppa iväg mig utom synhåll....Jag orkar ju inte heller för den delen....och sen vill alla inklusive jag själv ha närhet till sjukhus eller iallafall ambulans.
Några dagars stillhet i stugan hade annars varit underbart, där är luften "ren".... Just ja, vad fan spelar det för roll...?!

Tänk om jag inte hade dessa två! - Mamma och Niklas. De håller uppe allt, familjen, mig och så firman såklart. Hade jag inte varit en sån hamster med ett stort lager hade det varit o-kul just nu. Där ser man...jag är inte ens oumbärlig i min egen firma...den klarar sig utan mig den med....(tror ju att allt rasar om inte jag funkar....vilken tur att det inte gör det...!)
Niklas klarar VD posten med bravur.
De gör så gott de kan, med stöttning på sina egna vis och avskyr denna situation vi är i just nu (som jag med gör)
Tack övriga familjen och mina fina vänner som bryr sig oerhört. Det värmer. Jag hör av mig när jag orkar.
Syster - love you.

Ja, jag har en skitstor offerkofta på mig jag vet det, jag är martyr...Men...jag mår så jäkla dåligt....värdo att blogga om det igen, men jag måste bara få spy ut.
Ledsen bara att behöva säga det igen...men detta är så superjäklapisstråkigt!!!
Vill vara frisk och glad!

Jag har fortfarande, varje dag, fullt sjå med att vara Annika, knappt ens att jag vill det.
Ska döpa om mig till Törnrosa....och sova i 100 år.