Måndag 14 april 2008

En helt vanlig måndagmorgon. Trött som vanligt.
Niklas är hemma och är sjuk, förkyld.
Fackmöte på jobbet så lite förberedelser på morgonen.
Vi äter kyckligsallad och vitlöksdressing. Lena påstår att det stinker i konferansrummet.
Det stämmer nog.

14:03 ringer min mobil. Jag pratar med en kund och svarar inte.
14:13 ringer mobilen igen, pratar fortfarande med kunden och svarar inte. Det är Niklas och jag trycker ifrån. Han vet ju att jag ringer tillbaka när jag är ledig.
Jag ringer hem och han svarar och är ledsen.
Hundra tankar snurrar i mitt huvud. Vad har hänt?

"FFIA har ringt. De har hittat en liten kille åt oss"
Orden kommer som en kalldusch.
"Han är 2,8 år, kolla din mail"
Jag både skrattar och skakar.
Öppnar mailen. Inget mail. Uppdaterar flera gånger och vips. Där är det.
MAILET.

Jag öppnar och där är han, VÅR SON.
Världens mest underbaraste lilla pojke tittar rakt på mig.
Tårarna sprutar.
Nu har kollegorna börhjat samlas runt om. De undrar vem som fått barn, jag försöker förklara att det är jag......

Jag har nu ringt hem flera gånger och vi skrattar och gråter om vartannat. Ofattbart.
Vilken lycka!

Efter en stund kompar jag ut och åker hem.
Jag stannar till och köper ett par frusna tårtor.
Svärmor kommer förbi, mamma och Lasse och Carina, Esbjörn och Zandra kommer också.
Alla tycker ju förstås att det är overkligt.
Jag tycker ju att allt är helt sjukt.....

På kvällen, efter att ha ringt runt till de närmaste anhöriga lägger vi oss och läser den 65 sidor långa dokumenteringen om vår son.
Tung läsning.
Vi bestämmer oss för att ta rådet att få läkarundersökningarna översatta under tisdagen för att kunna lämna ett definitivt besked till förmedlingen.
Fast, vi har ju redan bestämt oss.......

Kom senare på kvällen på att jag kvällen innan målat en tavla med texten "Nu har det landat en ängel"...
Jag ser det som ett tecken.


Ängeln har landat.
Vår son - Juan David.