Insikt

Det tog tid, men nu har jag fattat.
Igår grät jag. Jag grät för att jag kände mig värdelöst och att jag inte hade gjort
en massa saker.
Min käre man påpekade då att jag faktiskt gjort en massa saker....jag hade stigit upp, jag hade gjort frukost m.m m.m
När jag då gråtande frågade honom hur han står ut med mig svarar han bara : 'Men vad ska jag göra då, har jag nåt val?'
Behöver jag säga att han ÄR den underbaraste mannen på jorden?
Han sa också att jag ska fokusera på det jag GÖR istället för det jag inte gör och att jag skulle vara nöjd med att bara kliva upp och klä på mig.
Måste bara säga att han är otrolig. Nåt som iallafall har fört något positivt med sig att vi kommer varandra närmare för varje "tragedi".
I början hade han inte förståelse alls...han fattade inget. Det gör han nu och han är fantastisk.
Kan inte vara lätt att se den man älskar må dåligt.
Så jag ska försöka att fokusera på bra saker istället för dåliga. MEN, det är inte lätt. Tankarna och handlingarna lyder inte min kropp.
Kroppen lever ett liv och hjärnan ett annat.
Jag har blivit den personen jag hatar: Den gnälliga jävla pessimisten.
Vill ju vara optimist, tycka att livet leker.
Men jag vet....den dagen kommer förr eller senare.
Det kommer att ta tid, men jag kommer tillbaka och då ska jag kasta detta inlägg så långt bort det bara går!