Artiklar

Dagen idag är väl kanske något bättre än igår.
Känner mig mest som en pms-kärring som inte gör annat än att gnälla....ska försöka att "rycka upp" mig.....
Det som retade upp mig idag var två artiklar jag läste.
Eller...den ena retade upp mig något så fruktansvärt.
Det handlade om adoption.
I en av artiklarna läste jag om att någon uttalat sig om, vi kan kalla henne Anna, om hennes "adoptivmamma" kontra hennes mamma (som hon blev övergiven av).
Det där gör mig så förbannad att jag blir galen. (helst nu när jag är yberkänslig mot allt)
Jag har säkert nämnt detta förut...men jag anser att Annas mamma ÄR adoptivmamman!!!
Hon vet ju inget annat. Okej, självklart kan man inte frångå sina rötter men att då bli kallad för "adoptivmamma" i hela sitt liv skulle iallafall inte jag finna stimulerande.
I vårt fall vet vi ju att Davíd har en biologisk mamma (och inte egentligen kom med storken:)
men att det är jag som ÄR hans mamma!
I artikeln stod också att om Annas adoptivföräldrar skulle skiljas så kunde hon ju få en ny mamma, i och med att adoptivmamman ändå inte var den biologiska mamman.
Va???!!!
Hänger ni med?
Jag blir iallafall inte klok!!!
Så alltså när föräldrar skiljs så får man nya föräldrar och kan skita i de gamla för att det inte är biologiska.
Det är sånt skitsnack så jag nästan får lov att gå ut och kräkas!
Detta är mina värderingar i det hela, men jag anser att man kan älska någon precis lika mycket oavsett om man har samma blod eller inte.
Jag har på senare år fått mig en alldeles egen Syster som jag älskar PRECIS lika mycket som min biologiska storebror, meddans jag inte alls har samma känslor för min halvbror.
Hon är min Syster. Punkt. Oavsett om vi har samma föräldrar eller inte! Vi är väldigt olika, men hon är ändå min älskade Syster som jag kan räkna med i vått och torrt!
Jag skiter väl i om vi inte har samma blod.
Det kan ju vara lika med en mamma eller en pappa, även fast jag har en biologisk mamma och pappa behöver det inte betyda att jag älskar dem över allt annat för det. Jag kan hysa större känslor för någon annan faders respektive modersgestalt.
Spela roll om man är biologisk eller inte!
Summan av kardemumman är att jag är Davíds MAMMA, ordet adoptiv tycker jag inte behöver användas alls.
(nu mörkar vi inte alls hans ursprung och den dagen han eventuellt vill leta upp "den kvinna som fött honom" så står vi bakom honom till 100%)
Hon har ju faktiskt gett bort sin son, och vi är naturligtvis otroligt tacksamma över att vi fått den gåvan istället.

Nog om detta.
Jag andas lugnt igen.



Artikel två handlade om att fler svenska barn BORDE bli bortadopterade.
Den artikeln var mindre frustrerande att läsa.....
Många svenska barn far oerhört illa.
Oönskade barn som blivit till av en slump, barn till alkoholiserade föräldrar, drogmissbrukare och även barn till "vanliga" föräldrar.
Min mamma har under årens lopp haft familjehem för flera utsatta barn och jag har även fördjupat mig i ämnet samt sett det med egna ögon på nära håll, hur barn far illa.
Jag tycker att man egentligen borde införa en kurs på hur barn skall behandlas, eller gå en föräldrakurs så som Niklas och jag fick.
Inte för att den gav så mycket i och för sig men för att man ska få tanaken om att det är ett barn, en ny person som skall vara en bra individ som man tar hand om.
Barn far illa av föräldrar som inte ens borde ha det previlegium som det är att bli förälder, det är skandal!
Sen har man mage att säga att det är fel på barnen....jahaja, kolla in föräldrarna då?
Det är vi föräldrar som har ansvaret över våra barn, det är vi som är kaptener i båten och talar om vad som är rätt och fel. Tyvärr är det allt för många barn som tar på sig felen själva. "Det är mitt fel att pappa är full" och så vidare.....
Nä, de barnen skulle ha det ljusår bättre hos barnlösa par som vet att uppskatta barnen och inte bara "ha" barn.
Jag, som annars är lugn, kan gå "bananas" över föräldrar som missköter sina barn! Nu är jag själv långt ifrån en A-förälder, men jag vet iallafall att min son är en gåva. En gåva som jag måste förvalta med respekt och kärlek.
Känner man att det inte är ens "grej" att ha barn, gör då barnet en tjänst´, ge vårdnaden till den andra föräldern eller se till att barnet får den kärlek och respekt det förtjänar i ett annat hem.
Låt det inte känna sig oälskat bara för din egen stolthet.
Nä, våga säg ifrån om ni ser barn som far illa. Låt dem komma till ett kärleksfullt hem där de är önskade för fy så många svenska barn som far illa.
Mer nationella adoptioner!!!

Nu ska jag sova och inte reta upp mig mer....skall vakna pigg och glad....