Mors Dag......

...min första.

Davíd äter en macka med kaviar och leverpastej på, Niklas matar mig med ägg och jag gråter vid frukostbordet.

Weird family....Japp.

Har fått fina rosor och ett Thomas Sabo hänge till min fotlänk med texten "Mama"

(har köpt själv men det är från min pojke ändå)

Ingen bra dag idag. Otroligt ledsen.

En bild...

...kan ju vara kul..... min nya vardag!

Tårta

...har inget med detta blogginlägg att göra men eftersom sidan är rosa så
påminner den om en tårta och eftersom jag numera heter Törnrosa så
passar det bra.
För ett år sedan idag blev vi godkända föräldrar i Colombia och vi fick vårt resedatum.
Så, nu för ett år sedan fick Davíd veta att han hade en mamma och en pappa som väntade på honom i det konstiga landet Sverige!
Idag har han rullat ut en hel rulle med wellpapp och en hel rulle toapapper....japp, man är inte tre år utan anledning.
::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::

Tack Veronica.
Behövde höra att jag skriver vad jag vill på min blogg.
Nu ska jag det.
Skriva bara....det som faller mig in...och det jag orkar.
Kram Fina Vän

:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::

Jag har idag varit till doktorn men ska bespara er alla detaljer. Min underbara mamma var med. Kände mig som tre år men det var en trygghet i och med att jag får panik, inte orkar köra bil och blir otroligt ledsen. Bra med nån som kommer ihåg det som jag glömmer bort.
Mår lika, känner mig lika. Status Quo, alltså. (läs föregående blogginlägg)
Mer medicin, mer stillhet och mer lugn och ro.
In i dimman...fredag hela veckan!
Inne till sommaren är slut...jajjamänsan.
Puss & kram!

Törnrosa

37 dagar

När man är inne, hemma och ensam hinner man tänka rätt mycket.
Jag tänker och tänker....
Nu vet jag hur det är att vara en björn i ide, fast jag sover lite fel säsong.....man liksom vaknar upp och oj...nu blommar syrénerna.....jag kommer på nya saker hela tiden, saker jag missar och som bara blir...oj är det så?!
En annan tanke är att jag är Törnrosa. Sover och sover....i 100 år och sen vaknar man upp av en kyss. Och allt är som vanligt.
Mmmm...skulle vilja sova i 100 år!
Den tredje tanken är väl den mest realistiska.
Jag har fotboja.
Jag är fånge i mitt eget hem.
Jag vet nu hur det är att "sitta inne".
Luften och tankarna är mina fiender.
Luften - kan inte gå ut....fortfarande är det otroligt ansträngt och jag mår piss. Därför, är jag inne, hemma, vädrar inte, tittar inte ut knappt. Interner har iallafall en rastgård. De kan gå ut.
Luften, den friska luften man annars vill andas in tål jag inte.Vill inte se solen, vill ingenting, orkar ingenting är bara slut.
Sommarkläder? Behöver jag dem? Nä, jag är ju inte ute, och ja, jag måste duscha, byta kläder, inhalera och sprita händerna så fort jag varit ute.

Tankarna - hur kul är det?
Jag har knappt träffat en människa på fem veckor (37 dagar har det tagit hittills.....för 38 dagar sedan var jag den "gamla vanliga" Annika), knappt varit utanför dörren mer än till sjukhus, orkar inte prata i telefon, dels för andningen i och med att jag är ansträngd, dels för att jag är så ledsen.
Hur kan man vara så ledsen, och varför kan jag inte kontrollera det??!
Känner mig som en tecknad figur som gråter så det sprutar.
Har panik när jag kommer ut. Är rädd att ramla ihop, och kroppen liksom "dör ut", benen viker sig.
Jag är rädd. Livrädd.
Blir skjutsad dit jag ska och vågar inte handla själv, ja i den mån jag orkar gå ut alltså.
Handikappad är ett milt uttryck.
Jag har tack och lov alltid älskat att vara hemma. Nu kan jag säga utan att överdriva att jag helst skulle vilja vara nån annanstans. Jäkligt trött på detta, på allt.
Vill bara kunna gå ut och gå!!! (längre än till postlådan och få panik...)
Grejen är den att mina två "övervakare", min älskade man och min fantastiska mamma inte vill släppa iväg mig utom synhåll....Jag orkar ju inte heller för den delen....och sen vill alla inklusive jag själv ha närhet till sjukhus eller iallafall ambulans.
Några dagars stillhet i stugan hade annars varit underbart, där är luften "ren".... Just ja, vad fan spelar det för roll...?!

Tänk om jag inte hade dessa två! - Mamma och Niklas. De håller uppe allt, familjen, mig och så firman såklart. Hade jag inte varit en sån hamster med ett stort lager hade det varit o-kul just nu. Där ser man...jag är inte ens oumbärlig i min egen firma...den klarar sig utan mig den med....(tror ju att allt rasar om inte jag funkar....vilken tur att det inte gör det...!)
Niklas klarar VD posten med bravur.
De gör så gott de kan, med stöttning på sina egna vis och avskyr denna situation vi är i just nu (som jag med gör)
Tack övriga familjen och mina fina vänner som bryr sig oerhört. Det värmer. Jag hör av mig när jag orkar.
Syster - love you.

Ja, jag har en skitstor offerkofta på mig jag vet det, jag är martyr...Men...jag mår så jäkla dåligt....värdo att blogga om det igen, men jag måste bara få spy ut.
Ledsen bara att behöva säga det igen...men detta är så superjäklapisstråkigt!!!
Vill vara frisk och glad!

Jag har fortfarande, varje dag, fullt sjå med att vara Annika, knappt ens att jag vill det.
Ska döpa om mig till Törnrosa....och sova i 100 år.

Vår son har koll....!

"Pappa....är det där Sebastian Vettel?".....
Vi har lyckats i vår drillning av Formel 1 kunskaper....!!!!
Vår unge kan!
Det är ju inte för inte att man har koll på att Kimi och Filipe kör röd bil, Morfar kör skitbil och man själv heter Montoya.......

Fredagkväll

Ja, vad ska jag skriva som ingen redan vet?!
Har haft nån dag det varit lite bättre sen är det tillbaka på ruta ett igen....
Hoppas verkligen att denna medicin gör susen....resultat borde komma i nästa vecka, om det funkar alls....
Veckan har mest inneburit att Niklas har packat "Pernilla-beställningar". Kan säga att det är tur att jag har honom som VD när jag inte orkar. Det är väl solglimten i detta elände, att firman funkar fast jag inte funkar. Har många bra "medarbetare" som gärna hjälper till.
Stort tack!
Davíd är halvknackig, lite förkyld och Niklas pappa har återigen fått en ny hjärtinfarkt.
Livet leker.

Önskar det vore höst.

Regn

"Let it rain"
"Its raining man"
"Singing in the rain"
"Standing in my rain"
"Rytmen av ett regn"
"Regn hos mig"
"Rain"
"Here comes the rain again"
"Purple Rain"

Det underbara fenomenet regn som gör att jag mår något bättre!
Låt det regna, vräk ner...spola bort alla träd!
Vill bara ha regn hos mig......

17 maj

Grattis Norge, rätt låt vann.

Dagarna går. Jag mår "som vanligt", nu för tiden.
Vilar, är uppe det jag orkar och vilar igen.
Har fått nya mediciner igen nu, vi får se om de hjälper. Det knepiga med mediciner är att
biverkningar gör att jag måste äta andra mediciner för att dämpa de första medicinernas biverkningar, helskumt.
Fredagen var en riktigt megaskitdag. Var skitledsen efter vissa besked från läkaren och bara freakade ur. Då var det till och med jobbigt att vara i mitt eget sällskap.
Jag kan inte vara ute utan munskydd (knappt det hjälper) så jag föredrar att vara inne istället.
Varken jag eller läkarna vet när det kommer ge sig...som det är nu reagerar jag på mer än björk, även allt annat nu...ek och sånt.... Eftersom kroppen mår som den gör kommer den förmodligen reagera på allt......
Idag har jag haft ytterligare en allergireaktion, vilket sänker mig totalt. Får ju onekligen panik när det sväller i munnen och andra skumma saker som häner.....
Jaja, alla säger att "det är kroppens sätt att tala om att den inte mår bra", jo....kan ju bara instämma....helknepigt allt just nu. It sucks.

Igår var Davíd med sin Gudfar med familj och red för första gången. Jättekul!
Idag har han badat inne på altanen i sin stora pool och sen har han mest tjatat om en katt
(han är livrädd men ändå tjatas det om katter hit och dit......)

Jag har fått en massa jobb i och med Pernillas blogg, tur att jag har allt klart så att mina "tomtenissar" kan göra allt jobb och jag kan sova.

Nåt kul

http://www.mama.nu/blogg/pernillas-blogg/
kika på bilderna på inlägg den 15 maj

(TACK min goda vän för den reklamen! Du ska ta åt dig all ära!)

Kackerlackan

"Just nu är jag inne i en gråtdepression, men jag är som en kackerlacka, överlever allt",
så står det om Magdalena Graaf i nya numret av 'Mama'.
Jag känner mig också så, som en kackerlacka, eller cockroach...låter bättre.
Andningen går upp och ner. Kan inte vara ute alls, går jag ut tjockar hela jag igen.
Tänkte på det när mamma skjutsade mig i häromdagen. "Oj, hur ser det ut ute!". Träd är gröna, blommor blommar...känns som om jag lever i en såpbubbla och inte vet nåt om omvärlden.
Man sover och vaknar upp ett tag senare.
Lite Törnrosa stuk.
Jag har fortfarande ingen ork. I förra veckan tog jag en spruta, den har föga hjälpt hittills.
Har haft feber av och till sedan i söndags, även vissa allergiska attacker och ökad puls (över 100 i vilopuls...)
Läkarna vet inte om det beror på medicineringen.
Igår var Niklas och köpte en luftrenare som renar luften i hela övervåningen. Vi vädrar inte och försöker minimera att få in uteluften så att jag iallfall har det drägligt i "bunkern".
Tur att jag "trivs" med att vara i hemmets lugna vrå....skulle gått bananas annars!
Vet inte ännu om det hjälper med luftrenaren, men nåt borde den ju göra.
Men, är det konstigt att man gråter och blir mer knäpp än vanligt när man inte kan gå ut och inte orkar nåt?
Hela min energi går fortfarande åt att bara vara uppe när pojkarna kommer hem.
Försöker vara mamma/hustru då och sover/vilar resten av dagarna.
Orkar/kan inte ta mig för nåt.
Detta suger. Funderar allvarligt på att flytta till norra Ishavet. Och bo i Igloo.

(Grattis Carl Philip 30 år idag)

9 maj

Skulle helst önska att det var 9 december och en massa snö.
Jag som älskar solen. Solen har alltid gett mig energi och glädje.
Nu, när jag kan vara ute i fem minuter max, hatar jag detta väder.

I torsdags var Niklas och köpte mig en massagedyna. Jag kallar den för Micke.

Den sitter i sagotantsfåtöljen och gör underverk! 3 gånger om dagen får 'Persbrandt' bekänna färg. Jag har bara lätt massage och värme på, bara för att få igång cirkulationen i rygg och axlar.

Allt går att styra och den är verkligen perfekt, så perfekt att jag somnar inom en kvart.

Man är ju inte piggast i stan när man inte ens kan vara ute, utan all motion är att gå emellan sängen och köket och äta kexchoklad. Då är det skönt med cirkulation.

Mår skit fortfarande. Kämpar med att försöka "vara jag". Det är svårt att släppa dessa "prestationsattacker" och att bara flyta med. Jag vill ju så mycket, men orkar fan inte nåt.

Andningen går upp och ner. Går jag ut väser det och lever rövare. Anstränger jag mig (plockar in i diskmaskinen) flåsar jag.
Igår var en överjävlig dag. Rena kaoset. Blir slut av bara att tänka på den.
Idag har jag inte klätt på mig. Har inte orkat. Hängde in lite kläder i ett skåp, sov sen två timmar. Orkade inte ens kolla på Formel 1 kvalet. Vill inte gråta heller hela tiden så på nåt sätt blir det en ond cirkel alltihopa.
Jag kämpar och vill vara jag, men kan inte visa att jag mår som jag gör.
Vill helst bara gråta och sova, inte göra nåt alls.
Det är oerhört svårt att låta bli att göra nåt alls....alltså inte vara uppe, prata, göra nåt.
På så vis är det lättare när pojkarna är ute. Jag kan då bara vara. Behöver inte alls tänka på att göra nåt, kan bara andas, bara flyta. Trodde väl aldrig att jag skulle önska detta, att få vara ifred.
Antar att det är för att jag inte orkar med mig själv ens. Har inte ens tålamod med mig själv.

Efter att ha "umgåtts" med vem som helst (låter ju helt sjukt ju!) så är jag totalslut.

Jaja, life goes on.

I morgon är en annan dag.

Tankar

Idag har jag inte ens klätt mig. Orkar inte.
Kammat mig?...icke.
Sen mamma hämtade Davíd har jag bäddat ner mig igen, sovit, vaknat och sovit.
Nu har jag huvudvärk igen.
Vill väl egentligen inte skriva här alls men måste samtidigt få ur mig lite.
Letar inget medlidande eller "ryggdunkande" utan bara mår såhär och måste bara spy ut.
Funderingarna jag har, de jag orkar ha, är att jag har fallit/faller jäkligt tungt.
Vet att en annan vän sa lika för ett tag sedan om hennes man. "Är man stark och glad av naturen faller man ännu hårdare". Jag vet nu vad hon menar. Exakt.
Att då även få omgivningen att förstå hur jag mår är inte lätt.
"Annika är lite sjuk och ledsen just nu men med hennes energi så går det över på torsdag".
Vet ju inte ens när den jäkla infektionen läker ut och när kroppen blir stark igen?!
Kan säga att jag gör allt för att få bort min egen prestationsångest nu, för nu måste jag ju verkligen prestera! Jag måste gaska upp mig, vara den gamla vanliga glada. Dessutom måste jag vara duktig och vara mamma, jag måste vara hustru, jag måste vara familjens nav. Grejen är den att jag orkar inte ens det. Så fort jag inte känner att jag orkar så gråter jag.
Igår orkade jag inte hämta Davíd. Mamma fick åka och hämta honom och ta honom till BVC.
Jag - glada, roliga Annika, som lever ett underbart liv i 120 knyck kan ju inte må såhär.
Nä, gaska upp dig nu.
Saken är den att så har jag alltid tänkt, det har funkat, jag har tagit mig upp igen efter att ha slagit näven i bordet och bitit ihop.
Nu gör jag inte det. Inte just nu.
Kroppen är slut, jag är tydligen slut, även fast jag inte vill erkänna det.
Det som är ännu jobbigare är att jag knappt orkar med att se familjen, orkar knappt med att se att Niklas lider oerhört av att se mig såhär. Dels sjuk, dels otroligt ledsen.
Bara det gör att jag vill emigrera från mig själv.
Önskar och hoppas att han har styrkan i detta nu. Han måste orka för att jag ska göra det.
HATAR verkligen maktlösheten. Jag vill, men förmår mig inte till nåt. Orkar inte, kroppen bara "dör ut".
Jag vill vara liten. Jag vill att nån bara håller om mig och bara är.
Jag vill inte höra att "nu ser du piggare ut" när jag kämpar för att andas lugnt och kämpar för att "vara trevlig" eller för den delen bara vara.
Jag orkar inte läsa, cykla eller vara en supermamma. Orkar inte vara en god fru.
Jag orkar knappt vara JAG just nu.

Egotänk.... men vart finns närmaste vilohem?

Info

Hej fina Vänner.

Tack för uppmuntran och fina sms jag fått!

Jag har kommit hem inatt från sjukhuset. På en vecka har jag legat inne fem dagar. Åkte in med ambulans i fredags, mycket illa däran. Niklas gav mig akutspruta och så blev det ilfart när de väl kom och hämtade mig.
Hade sånna ångestattacker i ambulansen att jag ideligen krampade och svimmade.
Har legat med syrgas hela helgen.

Jag har efter sviterna av alla förkylningar under vintern och efter den senaste influensan, vid påsk dragit på mig en stor infektion i hela luftsystemet (typ begynnande lunghinneinflammation) det vill säga min kropp har inget som helst immunförsvar alls att stå emot nånting. Detta tillsammans med en massa allergichocker och allergi mot pollen, "den jävla våren" (och snart gräs.......) gör att jag inte får luft.
Nu har läkarna (hjärt och lungläkare) gjort allt de kan. Jag har gått igenom så mycket tester, haft alla tänkbara mediciner och allt sånt. De har kollat nu och jag får luft, jag rosslar och hostar men får i mig det syret jag behöver.
Igår tog läkaren ett nytt prov som gjorde så ont att jag svimmade. Har varit mer avsvimmad än vaken på senaste tiden känns det som.
Detta är bara att vänta ut. Jag har alla mediciner jag kan ha och ändå säger kroppen ifrån med att reagera med allergichocker hela tiden! (som jag äter mediciner mot!)
Jag är slut i kroppen. Helt.
Läkarna sa innan jag blev hemskickad i natt att jag inte klarar mer nu.
"Håll dig ifrån sjukdomar, djur, mat du inte tål och försök vara inne"
Kul.
Jag mår fruktansvärt dåligt, jag är ledsen, jag orkar inget alls.
Just nu orkar inte prata i telefon ens, iallafall inte som jag mår just nu.
Mamma och Niklas ställer upp med allt.

Sänd fina tankar, jag behöver all energi och styrka jag kan få.
Stor kram.

Annika

(Den roliga Annika-bloggen kommer väl igång nån gång...)