Nu märks det

Jaha, nu spelar hormonerna ett spratt. Det är inte helt ofarligt att ta de små rackarna.
Nu på kvällen blev jag otroligt sentimental och har verkligen insett vilken gåva vi fått - som ju ALLA barn är.
Tur att man har någon sorts signal som säger att man ska göra dem till fina individer med regler och rättvisa. Antar att med alla dessa känslor skulle de annars få en att göra vad som helst, jag tror det är det svåraste. Att orka stå upp och orka ha sina principer.
Vi bara öser kärlek och värme över vår lilla gosse, vi är så tacksamma och om vi kunde så skulle vi ge honom hela världen.
Det är en kärlek som inte är möjlig. Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva en sån stark kärlek på ett annat sätt än vad jag känner för Niklas.
Jag tackar Gud för att vi fick uppleva detta mirakel.
Det är magiskt.