Sex laxar i en laxask...

...eller två stora människor i våtdräkt....
Båda är lika svåra att säga men det sistnämnda är mer roligt...
Jaaa, det är tillåtet att asgarva....

Måste jag säga att jag som redan är fet har gått upp ytterligare....vilket syns bra....

Eftermiddagen har varit omtumlande. Den lilla söta fyraåringen har iklädit sig ulv-kläder igen.
Eftersom vi inte är fotbollsnmänniskor så fick han inte rött kort men det blev först gulflagg (fara på banan i Formel 1) och sedan svartflagg för MR. Juan Montoya - diskvalificering,
denna gång för dåligt uppförande.
Ibland undrar jag om han är av modellen som saknar öron, eller i detta fall modellen som fullständigt skiter i att lyssna, nog närmare sanningen.
Jaaa, jag vet att han "bara är fyra år" men är det då tillåtet att totalt strunta i att lyssna?
Men när det lilla fåret ropar då ska minsann mamma hela tiden springa benen av sig.
No way, säger jag.
Jag säger som Patrick Swayze i den gamla filmen "Road House",
''It's my way or the highway''.

Jag har i hela mitt liv fått höra dåliga ursäkter som till exempel när jag var irriterad att aldrig Farmor ringde till mig...."Men hon är ju gammal", ja och?
Kan man inte slå numret för det då?
Eller varför min pappa, som hela tiden kan ringa till min bror aldrig ringer till mig...."Han är ju karl"......jaha....Godkänd orsak tydligen.
Eller....de som inte kommer i tid utan att ringa....."Ja, men du vet väl hur han/hon är".....
Men kom i tid, hur svårt kan det vara???!

Jag är så jävla trött på ursäkter!
Min fyraåring SKA lyssna.
Gamla KAN ringa (eller är det bara unga som ska få hög telefonräkning för de gamla ska spara sina "surt förärvade" pengar?)
Pappor/män KAN också ringa eller åtminstone vara närvarande!

Det hela slutade iallafall inte med att jag fick min fyraåring att använda öronen, jag slängde också grejerna han tjafsade om i soporna.
Pang! Rakt av bara!
Kan man kasta runt grejer kan jag kasta dem i soptunnan.
Lätt match.
Jag är en hård morsa och jag behöver inte ursäkta mig för det.
Jag står för det jag gör.

Roligt

Idag har jag en rolig dag.
Eller....jag gör den lite annorlunda.
Jag har till exempel klätt på mig...iallafall lite, det är bra!
Jag har också infört en för dagen lite roligare gångstil...jag dansar fram.
Inte för att jag är skitglad men det är tärande att vara nere så mycket så jag piggar upp mig själv lite.
Varje gång jag ska gå nånstans så måste jag dansa fram (jag åttitalsdansar....)
Det tar ju lite längre tid att ta mig ut till köket men vem har bråttom???
Det är rätt kul.
Kommer att köra på detta stuk tills pojkarna kommer hem....vill ju inte att nån ska veta detta så att folk tror att det slagit runt totalt!
Tur att detta är min privata dagbok.....

Tacksamhet

Skulle ha publicerat ett inlägg jag började med för några dagar sedan....har sparat det men inte orkat publicera det ännu, vi får se om det blir av....Nu sitter jag framför datorn med en spyhink bredvid mig. Mår så satans illa.
Har fått illamåendetabletter som inte hjälper alla gånger.....

Hur som helst...
Tack alla mina vänner som stöttar mig, både här på bloggen och de som jag har kontakt med!
Ni vet vilka ni är och jag är SÅ glad över energin som NI ger mig.
Tack.
Det är fantastiskt att ha vänner att lita på och som man kan vara sig själv med.
Tryggt och bra. Jag behöver inte låtsas att orka, jag kan vara den jag är med er.
Jag har inte så stort umgänge men de jag har som vänner kan jag lita på och ni ställer upp för mig jämt. Utan mina vänner och min familj hade jag varit någon annanstans idag.
Tack för styrkan och glädjen.

Tack Mamma, för att just Du är.....MIN Mamma.

Nu ska jag lägga mig i Niklas knä och titta på Formel 1 kval tills jag stupar.
Puss och godnatt.

Den nakna sanningen

Detta skrev jag för en vecka sedan....har inte orkat skriva klart förräns nu.
Läs och "njut".....
Ja, nu skriver jag här igen då.
Mitt ämne för dagen är utbrändhetens vara eller icke vara.
Detta är ett av de svåraste och enligt mig, värsta inlägg jag har skrivit.
Det är inte lätt att lämna ut sig och blotta sig, men det är samtidigt skönt att berätta hur hjälplös och liten man är inför "naturen", eller vad man nu ska kalla det.
Det är tungt att skriva, jag gråter, men samtidigt är det skönt, som en befrielse att få ur mig allt som samlas. Inlägget har tagit tid. Jag har jobbat med detta i flera omgångar, för att orka dela med mig och jag vet ännu inte, i skrivandets stund om jag väljer att publicera det eller inte.
Förmodligen gör jag det, jag är ju sån. Gillar inte att mörklägga saker (mer än vad det redan är....)
Jag har alltid varit en människa med full energi, som varit glad i hågen och haft gasen i botten hela tiden, mitt motto har varit "Ingenting är omöjligt". Jag har aldrig tänkt tanken på att jag en vacker aprildag skulle bli mer eller mindre ett kolli.
Tvärtom.
Jag har, vilket jag aldrig brukar, nästan skrattat när andra berättat om "väggen" och liknande, och jag har då bara tänkt att "va fan, slå näven i bordet och gaska upp dig", typ.
Veklingar, vad är det föör ynkliga personer som hamnar där. Svaga stackare.
Niklas har lärt mig en sak redan i början när vi träffades...att aldrig håna eller skratta åt nåt. Till exempel om nån har fått punka....man kan lätt tänka "haha, loser", men tio meter längre fram har man själv kört i diket......alltså, inte håna. Han är klok min man.....
Jag kan nu, med facit i min egen hand säga, att jag är nu den där stackaren. Den där svaga, ynkliga människan. Det GÅR att hamna i en djup, äcklig avgrund där man inte vet vad som är upp eller ner.

I denna avgrund finns inte ens ett bord att slå näven i, det finns inte heller ork att lyfta armen för att just göra det. Jag har denna blogg för att skriva av mig och för att få utlopp för mina tankar och funderingar. Jag har också lovat att spegla mig själv, mitt tänkande, mitt humör och min själ så ärligt och rakt jag kan. Nu gör jag det, rolig läsning eller ej. Oftast skriver jag med ironi. Jag hatar nämligen att bara vara bitter, så även mina mörkaste dagar så försöker jag göra en "twist" av någonting.

För några veckor sedan började jag gå hos en psykolog, jag har valt att kalla henne Problemlösaren (PL), tycker att det låter roligare på nåt sätt.

Jag grät vid vårt första möte. Det kom så mycket tårar att PL säkert inte hade en chans att ens höra vad jag sa emellanåt. I det första mötet var det mest ventileringar om hur jag mådde och vad som har hänt, hur jag hamnat i det "svarta hålet".
Jag fick rådet att jag skulle ta bort varenda "måste" och "ska" och bara göra det jag tyckte var kul.
Fick också en hemläxa, att varje dag finna någon sorts glädje, suga åt mig lite energi nånstans ifrån.
Detta kan nu tyckas som de enklaste sakerna i världen!
Ha kul och hitta nåt glädjande. Piece of cake, liksom.
Det är nu den nakna sanningen kommer.
Man orkar inte.
Det finns ingen kraft alls i kroppen. Kroppen säger "jag vill inte", hjärnan kanske vill, för ett ögonblick, innan kroppen tar över.
Och....vad gör man om kroppen har tagit över???
Man lyssnar på den. För, det finns inget annat val.
Vid mitt möte med PL senast försökte jag förklara just detta, att kroppen lever sitt eget liv och inte lyssnar på hjärnan. De är liksom osams just nu. Som två hundar som drar i varsitt koppel, eller Gollum om man hellre vill kalla det så, en vill och den andra vill inte.
PL, som till och med är utbildad inom ämnet, hade till och med svårt att fatta detta.
Jag bad henne då att tala med min man om hon inte skulle tro mig. Han vet. Han vet att jag knappt orkar röra mig ibland. Han vet vad jag orkar och inte, och han, min tappra riddare, är också den som får "sopa ihop resterna" av mig när dagen är slut och jag ligger i hans knä och gråter.
Det är lika med tårarna. De bara kommer. Jag kan sitta och äta middag och Davíd berättar något, jag kan då hamna nästan som i trans och tårarna bara sprutar och jag blir galet ledsen, helt okontrollerat och helt utan orsak.
Gissa om jag vid dessa tillfällen undrar NÄR de ska komma med tvågströjan.....
Detta är inget ovanligt tydligen. Jag har pratat med flera som berättat just detta, kanske inte i alla lägen men i liknande fall.
Sist hade jag bestämt mig för att inte gråta hos psykologen. Jag skulle vara stark. Jag skulle vara saklig. Jag skulle vara den "gamla vanliga" Annika. Se problemet och hitta lösningen på det.
I helvete heller.
Jag grät värre än värst, jag var helt knäckt.
Så, så stark var jag.

Detta är vissa dagar, andra dagar kan jag känna mig nästan "normal", jag kan orka åka och handla och jag kan göra små saker. Jag har orkat att måla lite och jag har fått lite av lusten tillbaka, det är då man ska njuta, men icke. Jag kan ha en "bra dålig dag" för att nästa dag vara mer än tre steg tillbaka. Nästan som Fia med knuff. Man får en sexa, knatar fram, får slå om och blir puttad. Jävla skitliv. Jag fattar inte ens detta själv, hur jag ena minuten kan vara "glad" för att i nästa storgråta, sen går det över lika snabbt.....Ja, jag kan inte förklara det bättre ä så.

Det jag känner som ett av de största problemen är att det inte syns. Det syns inte att man har förfärligt ont i själen. Jag ligger inte i en sjuksäng (fast jag kanske borde?!), jag är inte gipsad, när nån ser mig ser jag normal, fast trött ut. Ingen kan veta vilka demoner som bor inuti mig, det syns ju inte.

För de som aldrig haft detta är det oerhört svårt att berätta, jag har ju själv inte trott ett ögonblick på det förut. Men jag ber er. Ha förståelse. Underskatta inte en sån här sjukdom.Jag och många med mig har det förjävligt och det är bara en underdrift. Låt oss njuta av de "bra" dagar, de dagar då vi kan vara ute och göra något eller umgås med någon, låt oss inte sluta att sminka oss, göra ioss fina för att se ännu mera "vrakiga" än vad vi redan är.

Jag ska nu, utan att jag för den delen blivit frisk åka på semester. Jag ska njuta, jag ska sminka mig. Jag skall publicera ett foto av mig när jag är fin och när jag inte ser ut som jag känner mig.Försök bara att förstå, det är det enda som vi begär, vi som är sjuka på insidan.

Döm inte en människa förräns du gått 1000 mil i hennes mockasiner, tänk på det.

MP

...i ny skepnad....
http://www.youtube.com/watch?v=Ks-2VJC4Ffs&feature=related

Energi

Igår kväll hade Niklas och jag myskväll. Vi åt choklad och smörgås i ett mörkt kök, det var underbart. Vi hade inte ens tända ljus och ändå var det mysigt....bara lyset från gatlyktan utanför. Tänk egentligen vad lite det krävs för att man ska kunna mysa!
Mina pojkar är verkligen min energikälla just nu och det är ifrån dem jag tankar all energi.
Idag stod jag och tittade på Davíd när han gungade. Jag måste titta på honom i fönstret för ser han mig ute så slutar han gunga.
Han skrattade, ramlade av, skrattade och ramlade! Detta höll säkert på i en kvart. Helfint att titta på.
Jag hade på morgonen berättat att hans Gudfar med familj skulle komma och ta med honom till badhuset och efter att han gungat ett tag kom han in och sa....."Mamma, jag går ut igen och väntar på min gufa"
Han har ju inte en aning om vad det är men det lät såååå härligt!
Han är just nu inne i en fas där han ska poängtera att allt är "min".
MIN mamma, MIN pappa...det kan låta helfestligt när han i samma mening får in min framför både mamma, pappa och exempelvis Mormor.
Dessutom är hans gosegris 'Bamsen' numera hans "snutt".
"Mamma, vart är min Snutt?"
Ja, vad ska man säga om de små liven.....?!

Funderingar

För några veckor sedan var en av mina idoler på TV.
Mannen med guldtanden - Niklas Strömstedt.
Han pratade relationer med Carina Berg och sa några tänkvärda ord.
Antingen kan man vara kvar i en relation fast man lämnat den eller så kan man ha lämnat en relation fast man är kvar.....
Han syftade på huruvida man är närvarande i sitt förhållande eller inte.
Jag tror många har det så.
Är nog lätt att vara kvar i nåt fast tankarna är på något annat håll eller att man vill vara i något som inte längre finns.
Tåls att tänkas på. Lätt att bara ge upp när det blåser kring öronen.
Finns inte många "kärnfamiljer" kvar idag. Bara att gratulera till de som lyckas.
Våra grannar har varit gifta i över femtio år!
Bara en sån sak!

Filmrepliker

Vem minns inte filmrepliker som "Bond, James Bond" och klassikern
från Dirty Dancing..."Nobody put Baby in a corner"....
Fast.....Eddie Murphys repliker i "Snuten i Hollywood-"filmerna slår de mesta.....!!
I slutrepliken av film nummer två.....säger han till sina polare...."Next time you're gonna be like me, with afros and big dicks"....
Klockrent om ni frågar mig.

Kväll

Expressen ikväll...."De sitter fast på Turkisk flygplats"...
Men herregud...hjälp dem loss då! Och VAD har det fastnat i? Har hört att de Turkiska rävsaxarna kan vara förödande......
Skämt åsido....jag måste ta till skämt ibland, helst astråkiga, för att överleva.
Ikväl har jag haft ett riktigt gråtsammanbrott...hatar att jag är så maktlös i denna sjukdom!
Nu har jag lindrat plågan med en liten tablett....Tur att mediciner finns ibland, skulle inte klara mig utan mina rogivande små vänner.
Vad ska jag säga, ältar detta hela tiden, tycker sååå galet synd om mig, men, det är ju min verklighet, mitt liv just nu, jaaa, då speglar jag det utifrån mitt perspektiv, my point of view.....
Det som är mest jobbigt är maktlösheten och att jag känner sig så fucking schizo.
Ena minuten sitter jag och skrattar till simpla skämt på 'Nöjesmassakern' på TV och andra minuten ligger jag i Niklas famn och gråter så jag skakar. Vad är detta????
Ja, jag fattar själv inget, det jag fattar är att det är SÅ JOBBIGT.
Mitt humör accelererar fortare än en Ferarri på Monzabanan,, inte klokt ju.
Men, det är därför jag är så rädd. Jag är rädd att inte orka, jag är rädd att gå ut, för tänk om jag bryter ihop om en minut, jag känner mig som ett vrak.
Ett vrak som dessutom har huvudvärk och mår vansinnigt illa hela tiden. Min läkare skulle skriva ut medicin mot illamående och huvudvärk. Jag får alltså äta två tabletter mot biverkningarna för den första tabletten. Katten på råttan, råttan på repet, eller nåt sånt......
Ångesten rycker och sliter i mig.
Det enda jag vill är att sova.
Sova, sova, sova.

Burning Man

Niklas och jag fastnade framför "Packad och glad" igår (om det är nån som borde få vara packad och glad för en stund så vore det jag....en fet fylla är kanske det som saknas...?!)
Hur som helst, det handlade om en festival i USA som hette 'Burning Man'.
Kan säga att det var det absolut coolaste jag har sett!!!
Man byggde upp en hel stad i Nevadaöknen i en vecka, efter den veckan fanns inte ett spår av att någon ens varit där....!!
I den staden 'Black Rock City' fick man göra PRECIS vad man ville!
Var det varmt, ja då gick man näck. Ville man åka runt i en bil som såg ut som ett vildsvin, japp helt okej, och även okej att klä ut sig till vandrande pinnar och liknande!
Jag hade passat in där som handen i handsken!
Galet skönt att få göra saker utan att nån lägger sig i och "tycker".
I Norden är det en jäkla massa "tyckande". Jantelagar hit och dit och man får inte göra nåt som inte är "normalt" för då är man en knäppgök.
Jag gillar att vara ett freak. Jag gillar att vara udda. Jag kommer, när jag blir frisk, att vara ännu mera udda än vad jag är idag.
Säger bara "Burning Man"! (inslaget finns att se på Packat och Klarts hemsida)
Jag kommer att köra mitt race. Jag kommer att trotsa Jantelagen, jag kommer inte att följa något som helst mönster.
Jag kommer att vara den oberäkneliga kameleonten som man aldrig vet vart man har henne nånstans!
Ibland lite Pippi Långstrump och ibland lite Hedvig på postcykeln.
Jag kommer inte att vara en kopia, jag kommer att vara ett original.
Jag kommer att vara ANNIKA - fullt ut.

Gårdagen

Igår var det en sån där dag som man kan ta bort ur almanackan.
Ett svart tomt hål bara.
Min dag började 17:08, då steg jag upp.
Med andra ord så åt jag en Vesuvio till frukost då vi inte orkade laga mat( eller för min del, frukost)
Hela dagen hade jag en FEEET migrän, som jag trodde var en hjärnblödning!
Har aldrig förr i mitt 23-åriga liv haft såååå jävla ont i huvudet som igår!
Mediciner.....funkade inte alls.......sov bort skiten istället......
Lindrades lite framåt kvällen så jag kunde iallafall vara uppe litegrann. Trots det
sov jag som en stock hela den här natten!
Ja, inte är jag förvånad.

Helkväll

Ikväll har jag varit lika slut som jag är alla kvällar efter att Davíd gått och lagt sig. Alla spänningar bara släpper. Jag har märkt att jag är lika gråtig oavsett om jag sovit hela dagen eller inte.....blir slut bara av att ha folk omkring mig.
Sagt och gjort.....gråter jag kan jag göra en helkväll av det....jag slog på min film om 'Världens prinsessor', gissa om jag går igång på sånt!
Och, som "icing on the cake" har jag spenderat två timmar framför youtube och kollat in kungliga bröllop och förlovningar, allt från Madeleines (som jag sett 10 gånger redan) till Maxíma och Prinsen av Oraniens presskonferrans på holländska (Och nä. Jag fattade inte ett skit)
Skönt att ha en anledning att gråta.....
Nu är det sängen som kallar.....givetvis med en ärta under madrassen...

Kompis

Min luftrenare har fått en kompis, en aircondition!
Så...nu är det iallafall slutgnällt över att det är varmt i sovrummet, har
äntligen nu även kallt i min fristad, både kyla och ren luft!
Nä....nu har jag annat att gnälla över...nu gnäller jag över mina biverkningar!
Har fått en ny medicin som gör att jag har hemska biverkningar.....och så ska jag öka dosen, vilket gör det hela ännu mer intressant och "kul".
Huvudvärk, illamående, torr i munnen, hallucinationer (jaaa, jag hörde att radion var på fastän den inte var det...!) och blåmärken är väl några av de biverkningar jag upptäckt hittills......
Funny life. Har ju inte lust ens att äta kan jag säga....(ingen nackdel för jag har ju gått upp ett ton sedan jag blev sjuk...)
Så nu kommer jag att prata om mitt liv i medicinska termer, typ, "Substansen i dagens middag var till 90% makaroner och till 10% korv", eller varför inte "Davíds mest vanliga biverkning just nu är "Jag kan!" (i fler än 1 av 100), mer sällsynta biverkningar från Davíd är "Mamma du är bäst"....kommer väldigt sällan......!

Bilder

Vad vore livet utan Tradera?
Tråkigt....
Dagens leverans nedan...

Även denna Spindelmannen solskyddsdräkt är inhandlad på Tradera....gissa om den satt
på när den väl provades...

Nedan: Davíds nya swimcoachdräkt och dykskor.

Fast....plåstren var viktiga här....

Våran lilla groda som snart kan simma!

Torsdag

Har inga planer på vad jag ska skriva. Oftast har jag en plan eller iallafall ett uns
av idé när jag ska skriva. Vill få ur mig nåt eller tipsa om något.
Idag är det blankt. En ny sida i en bok. Inga krav, ingenting.
Jag kan säga att det är status quo på mitt välmående, möjligtvis nere i ännu en djupare liten svacka (går inte in på det närmare)
Idag skulle jag ha önskat att jag orkade åka till Farmors grav. Min älskade Farmor gick bort för ett år sedan på söndag och saknaden är om möjligt ännu mer påtaglig.
Jag tänker inte sorg, jag tänker mest saknad. Är ändå glad över allt vi fick tillsammans, underbart.
I stugan när vi är där så finns ju den övriga släkten på Pappas sida och Farmors syster - skönt att ha de att luta sig emot, de är underbara allihopa, en fantastisk skara Östgötar som alltid har nära till skratt!
Imorgon åker vi ner för att ha en välförtjänt helgvila, hela familjen längtar dit.
Det är skönt att vara i stugan (förutom att vi sover urkdåligt), inga måsten inget "vardag".
Vi umgås mer, pratar mer (eller mindre) , det är skönt att bara vara. Bara njuta av stillheten.
Vi behöver varandra nu, mer än nånsin.

Grattis

...till Prinsessan Madeleine och hennes Jonas.
Äntligen en kunglig förlovning igen!
En glad dag.

Spegeln

I senaste numret av Mama (som jag för övrigt slöläser) stod en artikel om barn och beteenden.
Jag läste den, annars tittar jag mest på bilderna (borde jag skaffa typ Kalle Anka istället?!)
Det var en bild på en spegel och så stod rubriken 'Titta på dig själv'
Här kommer den i sin helhet. Jag känner igen mig själv, helst nu när jag inte varit på topp...

'Titta på dig själv'
Tycker du att dina barn är stökiga och aldrig gör som du säger?
Vägen till lugna barn går via den svåra konsten att titta på sitt eget beteende.
Efter en veckas självstudier kanske du upptäcker att:
*Du mest ger barnen negativ feedback "Sitt still, fippla inte, spring inte, varför måste jag jämt tjata..."
*Du inte så ofta talar om vad de är bra på och vilka fina personer de är.
*Det ballar ur hemma när du är trött och orkeslös. Ungar vill ha din uppmärksamhet.
Får de den inte genom positiva handlingar, ser de till att få dem genom hundra miljoner negativa beteenden.
*Du kanske har en snärtig och respektlös ton i rösten som du aldrig skulle våga använda mot andra. Vilken trovärdighet har du då när du säger till ditt barn att de skall vara trevligare hemma?
*Om du förändrar ditt eget beteende - så förändras även barnens...

Vem känner inte igen sig i minst en av punkterna....jag gör det iallafall.

Roliga lekar

Under helgen har vi lekt.
Igår lekte vi "Gubben Pettson går och går", jag "går" med mina fingrar på Davíd som håller på att skratta på sig. Pettson ska ju hämta posten, handla osv....
Det hela slutade med att jag fick en fot i ansiktet och har numera fläskläpp.....den som ger sin in i leken får leken tåla....
Idag har vi lekt "Tittut-leken". Jag satt i "Micke P" och fick massage meddans Davíd kom smygandes...när jag tittade upp skrek han och sprang skrattande därifrån. Leken håller på tills jag tröttnar (han tröttnar aldrig...)
Sååå...vi är otroligt lättroade i denna familj, iallafall Junior. Han nöjer sig med vad som helst i princip.
Härligt energikick att höra hans skratt!!!

Freitag

Fredag. Äntligen...då är det snart måndag!
Ska till doktorn på måndag och förhoppningsvis få ny medicin.
Den jag har nu funkar ju....inte så bra nej.
Niklas tyckte dock inte att jag var lik Gollum....iallafall inte till utseendet.
Idag är verkligen en sån här dag att redera ur almanackan. Junior inte på ett strålande humör...och inte jag heller och Niklas är såklart också trött.
Dels fullmåne och dels denna värme som kan ta kål på vem som helst.
Junior tar desutom efter sina äldre lekkamrater och gör lika, vissa grejer är bra och vissa grejer är bara no no no.
Jag har kommit på mig att jag är en rätt "sträng" mamma. (usch, låter vansinnigt illa....borde jag ha skrivit att jag är en bullmamma med rutigt förkläde...?)
Jag får givetvis inte glömma att jag har med en fyraåring att göra (får ju inte ställa orimliga krav)men självklara grejer som vi har rutin på ogillar jag när dessa helt enkelt "glöms" bort.
Man flummar iväg liksom....då går mamma bananas och blir lite mer "arg" Gollum än den mer snälla varianten. Han är ju inte direkt osmart vårt lilla barn, tvärtom, det man kan göra på det lata sättet är bättre tänker han förstås....MEN, där är mamsen slugare, för att det sen ska visa sig att man ändå är grundlurad långt upp på läktaren.
Niklas och Davíd har haft sin tid idag. De åt tårta till lunch...
Gissa om de var glada för det...!
Min Pappa kom förbi en sväng nu på kvällskvisten. Skönt att krama om min lilla Pappa, vi ses numera alltför sällan.
Nu ska jag ta mig en molotovcocktail och sova.
Godnatt.

Torsdag

Varmt idag igen.
MEN....jag, smart som bara den har kommit på ett knep!
Jag stänger ute värmen!
Skitsmart tänkt av mig som nu går i en bunker med nerdragna persienner och varken ser ut eller inte....men...vad gör det?
Jag sover ju bara....!
Värmen kommer inte in iallafall....sen kan man öppna sen om det i bästa fall skulle hamna under 20 graders strecket.
AC....bra tänkt, om inte min fina man påminnt mig om att det kostar för mycket...som tur är så har vi källaren att svalka oss i...där är det så kallt så man nästan måste klä på sig istället.
Nån undrar kanske om jag "twistar" till mina inlägg med lite självironi. Ja, det gör jag. Min chans att överleva detta helvete.
Bloggen är det enda som jag har som "måste".....jag vill känna att jag åstadkommit något på dagen, då får det bli att hälla ur mig lite tankar och känslor här. Det känns skönt.
Idag känner jag mig inte som en riktig PMS-kärring heller. Grannarnas hundar klarar livhanken en dag till.....
Förresten....det finns en ganska skruvad film med Rowan Atkinson (min idol Patrick Swayze har också en roll i den...) Den heter "Keeping Mum", vet inte den svenska titeln....en rätt skruvad film, ganska kul/tragisk. Se den. Snacka om att ta saken i egna händer.
Den hunden i den filmen var inte långlivad kan jag bara säga.....

Förresten....måste bara nämna lite om denna sjukdom jag lider av. Den kallas numera av mig för "Gollum", snyggingen ur Sagan om Ringen.
Likheterna är slående.
Jag är ena minuten snälla, ganska "vanliga" (ja, så vanlig som jag kan bli då....) Annika, som i nästa minut byts ut mot den vidriga, elaka, gråtande Annika.
Skillnaden mellan mig och Gollum är väl den att jag har hår på huvudet och att jag inte säger "My Precious" hela tiden.....annars, ingen skillnad alls.
Eller jo, så här är det. Kroppen lever sitt liv och hjärnan ett annat.
Hjärnan: Nu ska jag hämta posten
Kroppen: Nope, glöm det, du ska sova
Kroppen vinner alltid. Jag har bara inte kommit på om den är den "gode" eller den "onde" ännu.....
Idag sa både kropp och hjärna att jag skulle sola.
Sagt och gjort.
Jag solade.
I två minuter, sen hade jag hjärtklappning och svårt att andas, bara att förflytta sig in igen.
Ja, jag känner mig schitzofren....eller halvtokig....eller så är det bara så att jag känner mig slut och behöver vila....det KAN vara så enkelt?!
Bara det att det är roligare att vara en filmkaraktär än en vanlig (eller just nu, en ganska ovanlig)"Annika"......

Ganska lik om jag får säga det själv....

Neggo

Hej. Neggot här igen.
Meddans jag skriver detta hör jag mina älskade grannars hundar skälla.....
Hela jag ler.....NOT.
Ska jag vara ärlig så är jag inte lika neggo idag, jag har ju sovit bort dagen så jag har inte hunnit med det....
Hursomhelst.
Min man kom hem för ett tag sedan och mötte mig i min numera vanliga kostym....typ shorts och BH och med håret i en toft (ser inte speciellt representativ ut...). Jaaa...vi har 27 grader varmt inne....olidligt.
Han utbrister "Hej älskling!Åhh vad du är vacker"......
Detta har han även gjort förut och jag undrar...har han fel i huvudet eller vad?.....grejen är den att han VET PRECIS vad jag behöver!
När jag känner mig som fulast då kan han tycka att jag är vacker meddans när jag "gjort mig fin" kan han inte kommentera alls...
(antar att vi aldrig kommer att förstå oss på det manliga släktet...)
Jaaa, jag har det bra. Jag har det otroooligt bra om jag får skryta lite.
Min man och mitt barn är den bästa familj i hela världen (som står ut med mig...)
Jag är till och med avundsjuk på mig själv....
Apropå det så avundsjuka är ett annat kapitel.
Jantelag.
Stela svenskar.
Tur att vi har lite colombianskt "i oss" att skylla på när vi i denna familj är annorlunda.
Vi kan glädjas med andras framgångar, lyckönska de som köpt nåt fint (utan att fråga om de vunnit på Lotto eller "vad kostade den då")
Varför kan man inte glädjas med andra? Jo, för att man själv lever ett skitliv.
Jag vet det nu, för just nu är mitt liv skit.
Kom på mig själv att vara avundsjuk och tycka illa om.
Jag läser ju andras bloggar, bland andra Magdalena Graafs blogg (som för övrigt skrivit ett otrooligt bra inlägg om skoluniformer, LÄS DET!) och numera läser jag även Sanna Lundells blogg.
För ett tag sedan (ja, sen jag blev sjuk och lite före det) så tyckte jag att hon var en...ja, jag vet inte....Jag var avundsjuk iallafall. Jävligt avundsjuk.
Hur kan HON vakna med Micke Persbrandt och inte jag?!!!
Då ska jag ju tycka att hon är en nolla och "vad kan hon ha gjort för att snärja honom", vad har hon för tur...osv.
Jäkla bitch, typ.
Grejen är den att de har väl mötts, kärlek har uppstått och nu är barn två på väg!
Varför ska jag vara avis?
(sannolikheten att JAG hade träffat på honom och ljuv musik uppstått är ju inte ens mikroskopisk, så varför gnälla....?)
Ja, han ÄR skitsnygg, men jag har ju min egen Micke P (massagestolen)och desstutom Niklas, som är min "Micke P" och dessutom världens bästa!
Nej, man ska glädjas med andra och deras framgångar eller lycka (ska jag säga som är så neggo att jag vill eliminera grannens hundar, som jag annars har stått ut med i mer än åtta år....)
Varför vara avis?
Inte jag.
Numera läser jag, fast jag är neggo och sjuk, hennes blogg med glädje!
Kan bara säga grattis!
Hon verkar ha ett lika bra liv som jag har och jag vill ju inte att nån ska tycka att jag är en bitch....även fast jag ÄR det nu.....!

Insikt

Det tog tid, men nu har jag fattat.
Igår grät jag. Jag grät för att jag kände mig värdelöst och att jag inte hade gjort
en massa saker.
Min käre man påpekade då att jag faktiskt gjort en massa saker....jag hade stigit upp, jag hade gjort frukost m.m m.m
När jag då gråtande frågade honom hur han står ut med mig svarar han bara : 'Men vad ska jag göra då, har jag nåt val?'
Behöver jag säga att han ÄR den underbaraste mannen på jorden?
Han sa också att jag ska fokusera på det jag GÖR istället för det jag inte gör och att jag skulle vara nöjd med att bara kliva upp och klä på mig.
Måste bara säga att han är otrolig. Nåt som iallafall har fört något positivt med sig att vi kommer varandra närmare för varje "tragedi".
I början hade han inte förståelse alls...han fattade inget. Det gör han nu och han är fantastisk.
Kan inte vara lätt att se den man älskar må dåligt.
Så jag ska försöka att fokusera på bra saker istället för dåliga. MEN, det är inte lätt. Tankarna och handlingarna lyder inte min kropp.
Kroppen lever ett liv och hjärnan ett annat.
Jag har blivit den personen jag hatar: Den gnälliga jävla pessimisten.
Vill ju vara optimist, tycka att livet leker.
Men jag vet....den dagen kommer förr eller senare.
Det kommer att ta tid, men jag kommer tillbaka och då ska jag kasta detta inlägg så långt bort det bara går!

Artiklar

Dagen idag är väl kanske något bättre än igår.
Känner mig mest som en pms-kärring som inte gör annat än att gnälla....ska försöka att "rycka upp" mig.....
Det som retade upp mig idag var två artiklar jag läste.
Eller...den ena retade upp mig något så fruktansvärt.
Det handlade om adoption.
I en av artiklarna läste jag om att någon uttalat sig om, vi kan kalla henne Anna, om hennes "adoptivmamma" kontra hennes mamma (som hon blev övergiven av).
Det där gör mig så förbannad att jag blir galen. (helst nu när jag är yberkänslig mot allt)
Jag har säkert nämnt detta förut...men jag anser att Annas mamma ÄR adoptivmamman!!!
Hon vet ju inget annat. Okej, självklart kan man inte frångå sina rötter men att då bli kallad för "adoptivmamma" i hela sitt liv skulle iallafall inte jag finna stimulerande.
I vårt fall vet vi ju att Davíd har en biologisk mamma (och inte egentligen kom med storken:)
men att det är jag som ÄR hans mamma!
I artikeln stod också att om Annas adoptivföräldrar skulle skiljas så kunde hon ju få en ny mamma, i och med att adoptivmamman ändå inte var den biologiska mamman.
Va???!!!
Hänger ni med?
Jag blir iallafall inte klok!!!
Så alltså när föräldrar skiljs så får man nya föräldrar och kan skita i de gamla för att det inte är biologiska.
Det är sånt skitsnack så jag nästan får lov att gå ut och kräkas!
Detta är mina värderingar i det hela, men jag anser att man kan älska någon precis lika mycket oavsett om man har samma blod eller inte.
Jag har på senare år fått mig en alldeles egen Syster som jag älskar PRECIS lika mycket som min biologiska storebror, meddans jag inte alls har samma känslor för min halvbror.
Hon är min Syster. Punkt. Oavsett om vi har samma föräldrar eller inte! Vi är väldigt olika, men hon är ändå min älskade Syster som jag kan räkna med i vått och torrt!
Jag skiter väl i om vi inte har samma blod.
Det kan ju vara lika med en mamma eller en pappa, även fast jag har en biologisk mamma och pappa behöver det inte betyda att jag älskar dem över allt annat för det. Jag kan hysa större känslor för någon annan faders respektive modersgestalt.
Spela roll om man är biologisk eller inte!
Summan av kardemumman är att jag är Davíds MAMMA, ordet adoptiv tycker jag inte behöver användas alls.
(nu mörkar vi inte alls hans ursprung och den dagen han eventuellt vill leta upp "den kvinna som fött honom" så står vi bakom honom till 100%)
Hon har ju faktiskt gett bort sin son, och vi är naturligtvis otroligt tacksamma över att vi fått den gåvan istället.

Nog om detta.
Jag andas lugnt igen.



Artikel två handlade om att fler svenska barn BORDE bli bortadopterade.
Den artikeln var mindre frustrerande att läsa.....
Många svenska barn far oerhört illa.
Oönskade barn som blivit till av en slump, barn till alkoholiserade föräldrar, drogmissbrukare och även barn till "vanliga" föräldrar.
Min mamma har under årens lopp haft familjehem för flera utsatta barn och jag har även fördjupat mig i ämnet samt sett det med egna ögon på nära håll, hur barn far illa.
Jag tycker att man egentligen borde införa en kurs på hur barn skall behandlas, eller gå en föräldrakurs så som Niklas och jag fick.
Inte för att den gav så mycket i och för sig men för att man ska få tanaken om att det är ett barn, en ny person som skall vara en bra individ som man tar hand om.
Barn far illa av föräldrar som inte ens borde ha det previlegium som det är att bli förälder, det är skandal!
Sen har man mage att säga att det är fel på barnen....jahaja, kolla in föräldrarna då?
Det är vi föräldrar som har ansvaret över våra barn, det är vi som är kaptener i båten och talar om vad som är rätt och fel. Tyvärr är det allt för många barn som tar på sig felen själva. "Det är mitt fel att pappa är full" och så vidare.....
Nä, de barnen skulle ha det ljusår bättre hos barnlösa par som vet att uppskatta barnen och inte bara "ha" barn.
Jag, som annars är lugn, kan gå "bananas" över föräldrar som missköter sina barn! Nu är jag själv långt ifrån en A-förälder, men jag vet iallafall att min son är en gåva. En gåva som jag måste förvalta med respekt och kärlek.
Känner man att det inte är ens "grej" att ha barn, gör då barnet en tjänst´, ge vårdnaden till den andra föräldern eller se till att barnet får den kärlek och respekt det förtjänar i ett annat hem.
Låt det inte känna sig oälskat bara för din egen stolthet.
Nä, våga säg ifrån om ni ser barn som far illa. Låt dem komma till ett kärleksfullt hem där de är önskade för fy så många svenska barn som far illa.
Mer nationella adoptioner!!!

Nu ska jag sova och inte reta upp mig mer....skall vakna pigg och glad....

Dagens Eko

Dagsrapport.
Jag-hatar-mig-själv-dagen 2009.
Så känns det idag. Hade jag haft en skruvmejsel hade jag monterat ner alla speglar i hela huset....lite svårt bara med den stora "hotellspegeln" inne i badrummet....
Den stora självbilden har jag minst kollat på tio gånger idag när jag björnat/lagt en kabel/skitit/bajsat/popoat...kalla det vad som helst.
En av biverkningarna som får min annars dåliga mage att framstå som stabil.
Hursomhelst har jag idag varit så slut efter mitt läkarbesök att jag sovit hela dagen.
När Niklas kom hem orkade jag knapp ta mig ut i köket. Ja vissa dagar är sannolikt
jävligt mycket värre än andra.
Det är till och med så att Micke P: s roll 'Gunvald' i Beckfilmerna framstår som mer positiv och äppelkäck än vad jag nånsin har varit.
Ja, jag är neggo.
Niklas har påpekat det idag han med på hans fina och ödmjuka sätt.
Det är bara det att jag ORKAR inte vara positiv. Jag orkar knappt gå.
Idag kan jag lätt säga: Life sucks
(inte speciellt roligt att läsa men jag bara måste spy ur mig)
Förresten....hade jag bott på gatan bortanför oss hade jag eliminerat hundarna där....ja, jag hade då lätt kvalificerat in till "Grannfejden", fattar inte hur de står ut som bor närmare.....??????
De skäller HELA TIDEN. Till och med Niklas har fått spunk på dem.....
Puss och godnatt.

Man ska inte kasta sten i glashus

I fredags jublade jag när vi åt middag.....de hemska utslagen och svullnaden runt, på och i munnen hade försvunnit!
Nu, igår kom de tillbaka.....!
Ser spetälsk ut!
Har haft en riktig gråthelg. Igår kunde jag inte ens äta middag med mina pojkar.
Fy vad denna "bakterie" ställer till!
Ena minuten lite "vanlig", andra minuten störtgråta.
Ska åka in till doktorn akut imorgon. Jag har förtur i och med att jag har klippkort.
Nu är jag inte bara trött som Törnrosa, jag ser ut som Snövit "med läppar röda som blod", blek hy och svarthårig.
Undrar bara vart fan de sju dvärgarna tagit vägen....?

Aj aj Kapten!

Ja, han florerar med kändiseliten han....
Kapten Tomas, min bror.
Kolla in detta.
(man måste scrolla ner för att se piloten, inlagt den 2 augusti)
http://alicesvensson.blogg.se/
Och inte nog med det....han hade Ugglan med sig häromdagen....och inte tar autograf åt sin syster......