Respekt

Det här har jag säkert ventilerat hundra gånger - om respekt.
Jag blir lika trött och frusatrerad varje gång.
Om jag mötte min överman i Niklas för snart 10 år sedan (han tog ner mig på jorden skulle man kunna säga) så har jag mött min överman i dåligt morgonhumör nu. I och med
min son.
Jag är väl inte känd för att ha världens bästa humör på morgonen när jag haft en dålig natt
men Davíd slår alla rekord. Han är megaförbannad dessa gånger.
Nu kräver ju inte jag att det ska vara nån Tomtebolycka jämt, men man ska iallafall lära sig att visa respekt - även fast man är tre år och även fast man är trött.
Respekt är ett av mina nyckelord. Jag har alltid fått lära mig att visa respekt.
Jag hoppas och tror att jag är bra på det. Det är ju en sån sak andra kan bedömma och inte jag...
Man kan inte jämt vara strålande glad, men lik förbannat ska respekten finnas.
När den inte gör det blir jag frustrerad och undrar vad jag gjort för fel, iallafall när det gäller Davíd.
Detta är en sak vi jobbar hårt på i denna familj!
Vi vet att ju mer vi boar ihop oss, ju bättre blir det. Vi får återigen komma ihåg att vi bara varit familj i drygt 8 månader och att vår lilla son är en liten personlighet redan men det är oerhört svårt att tänka så.
Jag ÄR kaptenen, befälhavaren på vår båt och kommer så att vara. Det finns inte en chans att jag skulle ändra på det.
Det gäller bara att få vår envisa treåring att fatta det.
It ain't easy being a Mom...