Premiärdagen...

gick bra. Några färre trotsningar men skapligt.
Men såklart märks det att han är annorlunda mot mig när inte pappa är i närheten.
Vi märker också att minsta lilla förändring gör honom nervös, vilket gör det extra viktigt att vara försiktig med honom.
Vi var till mormor och LassE en sväng. Även fast han har träffat dem flera gånger och varit där så är han så himla reserverad.
Att Davíd är rädd för hundar har vi vetat ett tag men igår kom det en katt (alla katter heter Katten Jansson...) Han var ute med mormor och han skrek som en galning så hon fick lyfta upp honom. Nu får vi övertyga honom om att det varken bor en Katten Jansson hos mormor eller här hos oss.
Imorse förklarade jag om min allergi, att "mamma kan varken dricka mjölk eller klappa Katten Jansson" då sa han "mamma kan inte klappa händerna med Katten Jansson", han vet ju inte vad klappa är, han vet ju bara att man kan klappa händerna. Jag höll på att garva ihjäl mig, han är såå rolig!
Inte så att man vill håna honom för språket, men ibland blir det totalfel som det kan bli ibland....

Idag ska vi ta det lugnt här hemma, vi får se vad dagen har att erbjuda.
Jag har iallafall bestämt mig för att inte "härja runt" utan att ta det lugnt. Nu förväntas man göra saker och springa på öppen förskola. Vi kommer att åka och hälsa på de som vi träffat och som han är trygg med till att börja med. Jag märkte igår att han hade fullt sjå med att fatta att vi var själva han och jag och att vi var hemma och inte i stugan. Jag tror att det är lätt att förivra sig med att göra allting och stressa honom. Öppna förskolan får vänta ett par veckor.
Jag har också bestämt mig för att inte ha "hjärnspöken" och tro att folk tycker si och så.
(varför tror man att folk har tid med att tycka så mycket...)
Oftast så tror vi (både Niklas och jag)att människor runt ikring oss har åsikter om hur vi fostrar Davíd och hur vi agerar. Förmodligen är det inte så men det är jobbigt att tänka så!
Vi struntar ju i hur andra föräldrar gör med uppfostran och förmodligen gör de detsamma om hur vi gör.
Vårat agerande är ju för Davíds bästa och även fast vi är nyblivna föräldrar så är vi de som vet om Davíds bakgrund och känner honom bäst, alltså borde vi då veta vad vi gör.
Antagligen är det självkänslan som har fått för lite näring, jag känner mig lite som en bluff "vaddå, jag, mamma"...nåt att jobba på för att få känslan bättre.
Ska sluta att prata om det utan bara agera i fortsättningen och hoppas att folk inte kommenterar utan bara uppmuntrar oss för att vi vill ha ordning på vår son.
Uppmuntran är trots allt bättre än påpekanden och kritik.