Jaha, då är jag här igen. "Brottslingen" återvänder till brottsplatsen...
Tyckte ändå att den "invanda" bloggen kändes mer som mig än den nya, som jag lagt upp, men vi får väl se hur det känns efter ett tag.
I denna blogg finns jag och min familj från början.
Allt sedan det började, från 2008, när vi blev med barn och när allting speedade upp sig.
Jag hade ny arbetsplats, kände mig osäker där och vi fick barnbesked från Colombia.
Jag minns det som om det var igår. Jag minns var exakt jag var, hur det luktade, vad jag hade ätit (vitlök!) och vad jag hade på mig. Allting stannade!
Tänk, det var ju faktiskt som en födsel, bara det att istället för att föda så fick jag se vår son, snart tre år, på jobbets dataskärm!
Ja, konstigt och inte alls kladdigt eller ont! Det "onda" var ju att vi visste att han fanns och var "våran" och att vi ville ha hem honom på en gång. Han kom hem tre månader senare och vi var en familj på tre med en treåring.
Det har nu gått fem år sedan vi blev familj.
Davíd, vår som, är nu åtta år och jag är där jag slutade blogga.
Kvar i sjukdomens klor.
Min man stöttar mig, jag har en mamma som gör allt och en son som är otroligt förstående.
Kort och gott en ganska stabil plattform.
Jag är fortfarande inte där jag borde vara, mycket bättre, men jag har nu börjat att gå uppe på Psykiatricenter i Västerås eller Kliniken, som jag kommer att kalla den.
Den drar upp saker och jag har endast gått fem gånger och gått storgråtande därifrån.
En jobbig process som jag SAKTA men säkert kommer att genomlida, tänk vad svårt det är att jobba med sig själv!
Jag är hoppfull om framtiden även fast jag inte nu kan se mig själv i den, men jag gör mitt bästa varje dag!
Jag stiger upp, jag ser mig i spegeln.
Just nu en ganska trasig människa (som ju inte fått vård utan mediciner), men som bit för bit börjar resan att bli hel igen.
Jag kan.
Jag har förutsättningarna.
Inlägg
