Kass

Jag är så jävla kass på att komma ihåg saker och ting. Som att blogga. Borde ju "ha tid" varje dag men då minnet sviker så kommer jag ju inte ihåg allt under en dag. Sen sist jag bloggade har jag mått allt annat än bra. Haft en helvetes ryggvärk som resulterade i ett besök på Ortopedakuten igår. Jag hade två infektioner , fick medicin för dessa och så såg de väl lite spår av fel på Magnetröntgen som jag var på tidigare i veckan. Eftersom de inte får läsa av de plåtarna så kunde ingen heller tala om hur allvarligt ställt det är med ryggen, men en ny op. är nog inte omöjligt. Kul att ha en paj rygg innan 40...... Jag fick i alla fall morfin intravenöst. Och nu får ni säga vad ni vill eller tycka att jag är puckad men det är SÅ JÄVLA SKÖNT. Att känna hur det går från arm till huvud och ner i kroppen, man skakar till och sen är man "viktlös", har ingen känsel nånstans, inget ont, ingenting. Att vara i det stadiet är inte ofarligt men jävligt skönt. Jag sticker ju inte under stol med det. Jag älskar att "försvinna" i drogvärlden när det är under kontrollerade former, vid sövning och så. Bara borta. Ingen värk, ingenting. Men, när man vaknar upp ur bubblan sakta men säkert har man ju alltid ont och det är ju det som är medaljens baksida. Ruset, utan bakfylla, varar inte för evigt. Jag är inte FÖR droger, men jag är ärlig över mina känslor. Blev hemskickad med en högre dos av morf och väntar nu på svaret från MRT, magnetkameran och vad det kan tänkas bli för åtgärder. Hörs imorrn om jag har tid, har ju superfredag imorrn som vanligt. Nej, jag super inte. Det är bara KUL. Tja.

Plan

Jag måste ha en plan för allting.Nu idag har iallafall två grejer blivit avbockade inför dagen D om 4 månader.

Jaaa jag är ute i god tid,men då blir det förhoppningsvis som planerat också.Inga stressande beslut i sista minuten.Nänä.

Det är bland det bästa jag vet att få planera.Det som inte är så bra är att jag blir så besviken om inte planerna går i lås,men detta ska lyckas.

Hur fel kan det bli?

Barnlösa idag

Jaha, ytterligare en dag i sovandets tecken. Inte många slängar jag varit vaken idag. En sjuhelvetes huvudvärk stod på menyn idag. Varit vaken och uppe sedan Niklas kom hem och när han kom hem från att ha skulle hämtat Davíd så kom han själv. Vi har haft en myskväll framför TVn. Erkänner att det var inte mina favvoprogram direkt men att fördriva tiden med i alla fall. Så, inget speciellt att rapportera. Ska försöka ta mig till Pickaboo (affär)för att inhandla en pall/förvaring som jag såg igår, ångrar att jag inte köpte den....Mamma och jag får ta oss en tur. Gonatt

Söndag

Jag försöker kuppa Falling Down, få se om jag lyckas...hoppas det. Talar om min plan sen om den går i lås:) Idag har vi varit till Fagersta på kalas. Jag har varit extra trött och vet inte vad det beror på.I och för sig fullmåne...kan det vara boven i dramat. Vaknar i alla fall en sisådär 72 gånger per natt av allehanda "saker". Imorrn är det dags för Kliniken igen. En timme jobb, med mig själv. Brukar vara helt tom efteråt, kanske är det som är meningen. Sist storgrät jag i alla fall inte. Vi har backat och nästan börjat om. Ingen lätt match detta. Har bara sån lust att säga"nu skiter vi i detta och mår bra". MEN, det går ju inte. Believe me, I have tried. Dags att säga nattinatti nu. Hörs imorrn!

Falling Down - In times Of Splendor ( Official Video) (Performance Video)

Alltings början - igen

Jaha, då är jag här igen. "Brottslingen" återvänder till brottsplatsen... Tyckte ändå att den "invanda" bloggen kändes mer som mig än den nya, som jag lagt upp, men vi får väl se hur det känns efter ett tag. I denna blogg finns jag och min familj från början. Allt sedan det började, från 2008, när vi blev med barn och när allting speedade upp sig. Jag hade ny arbetsplats, kände mig osäker där och vi fick barnbesked från Colombia. Jag minns det som om det var igår. Jag minns var exakt jag var, hur det luktade, vad jag hade ätit (vitlök!) och vad jag hade på mig. Allting stannade! Tänk, det var ju faktiskt som en födsel, bara det att istället för att föda så fick jag se vår son, snart tre år, på jobbets dataskärm! Ja, konstigt och inte alls kladdigt eller ont! Det "onda" var ju att vi visste att han fanns och var "våran" och att vi ville ha hem honom på en gång. Han kom hem tre månader senare och vi var en familj på tre med en treåring. Det har nu gått fem år sedan vi blev familj. Davíd, vår som, är nu åtta år och jag är där jag slutade blogga. Kvar i sjukdomens klor. Min man stöttar mig, jag har en mamma som gör allt och en son som är otroligt förstående. Kort och gott en ganska stabil plattform. Jag är fortfarande inte där jag borde vara, mycket bättre, men jag har nu börjat att gå uppe på Psykiatricenter i Västerås eller Kliniken, som jag kommer att kalla den. Den drar upp saker och jag har endast gått fem gånger och gått storgråtande därifrån. En jobbig process som jag SAKTA men säkert kommer att genomlida, tänk vad svårt det är att jobba med sig själv! Jag är hoppfull om framtiden även fast jag inte nu kan se mig själv i den, men jag gör mitt bästa varje dag! Jag stiger upp, jag ser mig i spegeln. Just nu en ganska trasig människa (som ju inte fått vård utan mediciner), men som bit för bit börjar resan att bli hel igen. Jag kan. Jag har förutsättningarna.

Året är nu 2013

Oktober 2013

2013